Maddex

Äldre 11 Sep 18:53

41 svar

till alla som förlorat eller kommer förlora sin mamma

JAg förlorade min mamma när jag var sju år. Hon dog i cancer,livmodercancer. Kommer inte så mycket ihåg under den tiden för jag ville förtränga allt vilket jag fortfarande gör. När mamma var som sjukast, fanns inte hon för mig, jag struntade i henne. Min moster blev så arg för att jag inte ville prata med henne och försökte tvinga mig o gå in dit men jag ville inte, det var en överlevnadsgrej sa psykologerna. Jag vet att jag var så ledsen att se henne så sjuk, omöjlig att göra något. Jag vet att två dagar innan hon dog gick jag in och la mig bredvid henne och tog hennes arm och sa "mamma jag älskar dig". Två dagar senar kom min pappa in satte sig på min säng och sa "XXX, mamma är död". Jag blev så arg att jag sparkade honom och det ända jag sa var "nej, nej det är hon inte." Jag visste hela tiden att mamma skulle dö, men jag vägrade acceptera det. Jag var sju år och livrädd, men nu som mamma själv så kan jag inte ens tänka mig den räddsla som min mamma måste kännt, vilken ovishet hon släppte oss till. Jag tror att man kan aldrig vara beredd på när någon dör för det är inte naturligt att vara förberedd på en sån sak. Men jag tror att man måste försöka släppa det som hänt och se framåt inte bakåt, men man ska aldrig, aldrig släppa minnena dom är det mest dyrbaraste man har och ingen kan ta det ifrån dig. Sen ordspråket "tiden läker alla sår", känner jag inte stämmer, för varje gång jag tänker på min mamma, så gråter jag och får en enorm klump i halsen, för jag saknar henne fortfarande så enormt mycket, vilket jag skämmdes för att säga förut för det är ändå 16 år sedan... Men det är okej att vara ledsen och det är okej att sakna någon, för det är just det som gör oss människliga och det är just det som visar det den här människa hade en enorm påverkann på mig. Det såret som blir till när någon går bort så kommer alltid finnas där, man kommer alltid komma ihåg hur ont det gjorde och att det fortfarande ömmar ibland, men man kan vårda det på det bästa sätt och se till att det håller sig rent, bara man inte glömmer bort det. " det är inte svårt att börja gå, men det är svårt att ta farväl." av min mamma

Anonym

Äldre 13 Oct 14:56

#31

Jag förlorade min mamma för 13 år sedan. Jag var då 20 år.
Efter det att hon dött var jag inte det minsta rädd för döden, men nu när jag har en egen dotter så är jag livrädd för att dö. Mina yngre syskon kan ibland säga att dom knappt kommer ihåg mamma och det är jag vettskrämd för. Tänk om jag dör och min dotter inte ens kommer ihåg mig och den kärlek jag känner för henne!
Det kanske är för att jag och min pappa aldrig haft en riktigt nära relation och att jag faktiskt kände mig riktigt ensam när min mamma dog. Jag tycker dock att tiden läker alla sår, men visst kan jag ibland bli ledsen när jag tänker på mamma, eller den tiden vi aldrig fick ihop. Framför allt att hon aldrig träffat min lilla flicka.

Nora061013

Äldre 14 Oct 11:50

#32

Min mamma lever, men hade kunnat dött samma vidriga död som min pappa gjorde för 15 år sedan, när jag var 12 år. Mamma o Pappa var sådana som trivdes allra bäst hemma med oss barn, men just den här fredagen ville jag och min lillebror sova hos mormor och morfar, och då blev det bestämt att mamma och pappa skulle gå ner en sväng på puben med ett annat par. De hade en jätte trevlig kväll, men när de skulle gå hem så stötte de ihop med tre drågpåverkade killar, som genast började tjafsa med den andra mannen i sällskapet, mamma och pappa gick då fram och förklarade att de inte ville bråka,, då tog de tag i både mamma och pappa och sprutade tårgas i ögonen och drog fram en kniv. De skar mamma lätt i öronen och sa att det var tur för henne att hon var kärring, men pappa höll de i och högg med kniven tills han föll ihop på marken. Mamma som är sjuksköterka/barnmorska gjorde återupplivning, men skadorna var för svåra, så min älskade, underbara pappa dog i hennes armar på en parkering..
Detta har såklart påverkat hela våra liv, och det stämmer vad ni andra sagt tycker jag, tiden läker INTE alla sår, men vi har lärt oss att leva med dem.
Som vuxen och själv mamma så är det en enorm sorg att inte mina barn eller sambo fått träffa pappa, och min älskade pappa har ju missat så otroligt mycket...

Några år efter pappas död så träffade mamma en ny, underbar man, han har varit så nära en riktig pappa man kan komma, och han har varit och är en underbar "morfar" till mina flickor. Nu är han svårt sjuk i den dödliga, grymma sjukdomen ALS..... Livet är förjävla grymt för vissa av oss......

Jag tänker på er alla andra som skrivit i denna tråd, vi har tyvärr en del gemensamma erfarenheter... KRAM på ER!

Tessa

Äldre 14 Oct 12:16

#33

Det skulle kunna vara jag som skrivit ts.
Kände igen mig i så mkt.
Min mamma dog av livmoderhalscancer -91.
Jag var då 15 år gamal, hon var 42.
Hade med så otroligt svårt att besöka henne på sjukhuset, för det var inte mamma som låg där, det var bara skinn och ben.
Jag fick ingen hjälp av psykologer eller nått sånt att bearbeta mina tankar och känslor.
Och jag vet att hennes bortgång har påverkat mig på fler sätt än vad någon anar.
Min sambo säjer att jag är den mest pessimistiska människan han träffat, men hade han levt mitt liv, så hade han förstått.
Jag lever efter textraden i Alphavilles "forever young"
Hoping for the best, but expecting the worst.

Jag skrev iallafall ett brev där jag förkklarade mina känslor och hon ringde från sjukhuset och talade om hur glad hon blev och att hon förstod mig.
Sista gången jag skulle besöka henne, fegade jag ur och gick till en kompis.
Mamma dog på natten.
Det kommer jag aldrig kunna förlåta mig för, att jag aldrig gick dit.
Det slog mig just att hon nu har varit död längre än levande i mitt liv.
Och mitt liv efter hennes bortgång blev ett kaos helvete.
Men i december 2000 blev jag tillsamans med min nuvarande sambo, och vi har två barn och väntar på vårt tredje.
Idag är jag hel, så hel jag kan bli utan min mamma.

Det är min historia, en del av den iallafall.
Kram på er alla

Tessa

Äldre 14 Oct 12:16

#34

Det skulle kunna vara jag som skrivit ts.
Kände igen mig i så mkt.
Min mamma dog av livmoderhalscancer -91.
Jag var då 15 år gamal, hon var 42.
Hade med så otroligt svårt att besöka henne på sjukhuset, för det var inte mamma som låg där, det var bara skinn och ben.
Jag fick ingen hjälp av psykologer eller nått sånt att bearbeta mina tankar och känslor.
Och jag vet att hennes bortgång har påverkat mig på fler sätt än vad någon anar.
Min sambo säjer att jag är den mest pessimistiska människan han träffat, men hade han levt mitt liv, så hade han förstått.
Jag lever efter textraden i Alphavilles "forever young"
Hoping for the best, but expecting the worst.

Jag skrev iallafall ett brev där jag förkklarade mina känslor och hon ringde från sjukhuset och talade om hur glad hon blev och att hon förstod mig.
Sista gången jag skulle besöka henne, fegade jag ur och gick till en kompis.
Mamma dog på natten.
Det kommer jag aldrig kunna förlåta mig för, att jag aldrig gick dit.
Det slog mig just att hon nu har varit död längre än levande i mitt liv.
Och mitt liv efter hennes bortgång blev ett kaos helvete.
Men i december 2000 blev jag tillsamans med min nuvarande sambo, och vi har två barn och väntar på vårt tredje.
Idag är jag hel, så hel jag kan bli utan min mamma.

Det är min historia, en del av den iallafall.
Kram på er alla

Maddex

Äldre 14 Oct 13:30

#35

Nora061013 skrev 2009-10-14 11:50:33 följande:

Min mamma lever, men hade kunnat dött samma vidriga död som min pappa gjorde för 15 år sedan, när jag var 12 år. Mamma o Pappa var sådana som trivdes allra bäst hemma med oss barn, men just den här fredagen ville jag och min lillebror sova hos mormor och morfar, och då blev det bestämt att mamma och pappa skulle gå ner en sväng på puben med ett annat par. De hade en jätte trevlig kväll, men när de skulle gå hem så stötte de ihop med tre drågpåverkade killar, som genast började tjafsa med den andra mannen i sällskapet, mamma och pappa gick då fram och förklarade att de inte ville bråka,, då tog de tag i både mamma och pappa och sprutade tårgas i ögonen och drog fram en kniv. De skar mamma lätt i öronen och sa att det var tur för henne att hon var kärring, men pappa höll de i och högg med kniven tills han föll ihop på marken. Mamma som är sjuksköterka/barnmorska gjorde återupplivning, men skadorna var för svåra, så min älskade, underbara pappa dog i hennes armar på en parkering..Detta har såklart påverkat hela våra liv, och det stämmer vad ni andra sagt tycker jag, tiden läker INTE alla sår, men vi har lärt oss att leva med dem.Som vuxen och själv mamma så är det en enorm sorg att inte mina barn eller sambo fått träffa pappa, och min älskade pappa har ju missat så otroligt mycket...Några år efter pappas död så träffade mamma en ny, underbar man, han har varit så nära en riktig pappa man kan komma, och han har varit och är en underbar "morfar" till mina flickor. Nu är han svårt sjuk i den dödliga, grymma sjukdomen ALS..... Livet är förjävla grymt för vissa av oss......Jag tänker på er alla andra som skrivit i denna tråd, vi har tyvärr en del gemensamma erfarenheter... KRAM på ER!

tyvärr finns det för mycket av såna männsikor i vårt samhälle som enbart vill skada folk... beklagar verkligen.

Maddex

Äldre 14 Oct 13:34

#36

Tessa skrev 2009-10-14 12:16:29 följande:

Det skulle kunna vara jag som skrivit ts.Kände igen mig i så mkt.Min mamma dog av livmoderhalscancer -91.Jag var då 15 år gamal, hon var 42.Hade med så otroligt svårt att besöka henne på sjukhuset, för det var inte mamma som låg där, det var bara skinn och ben.Jag fick ingen hjälp av psykologer eller nått sånt att bearbeta mina tankar och känslor.Och jag vet att hennes bortgång har påverkat mig på fler sätt än vad någon anar.Min sambo säjer att jag är den mest pessimistiska människan han träffat, men hade han levt mitt liv, så hade han förstått.Jag lever efter textraden i Alphavilles "forever young"Hoping for the best, but expecting the worst.Jag skrev iallafall ett brev där jag förkklarade mina känslor och hon ringde från sjukhuset och talade om hur glad hon blev och att hon förstod mig. Sista gången jag skulle besöka henne, fegade jag ur och gick till en kompis.Mamma dog på natten.Det kommer jag aldrig kunna förlåta mig för, att jag aldrig gick dit.Det slog mig just att hon nu har varit död längre än levande i mitt liv.Och mitt liv efter hennes bortgång blev ett kaos helvete.Men i december 2000 blev jag tillsamans med min nuvarande sambo, och vi har två barn och väntar på vårt tredje. Idag är jag hel, så hel jag kan bli utan min mamma.Det är min historia, en del av den iallafall.Kram på er alla

du har inte tänkt på att prata med någon? för såna känslor kan komma upp efter flera år. När man är 15 är man ju redan "utsatt" eller vilsen och att mista sin mamma på det kan inte vara annat än outhärligt.

Piff o Puff

Äldre 14 Oct 14:03

#37

Jag har förlorat båda mina föräldrar till cancer. Båda när de var 68 år, Pappa 12 november 2000 och Mamma 17 mars i år.

"Samma" sjukdom och ändå så olika. Pappa kämpade i 4 år. Cellgifter strålning och operationer. Mamma tynade bort på 2 månader i bukspottskörtelcancer. Ingen behandling hanns med.

I julas mådde mamma bra. Hon gladde sig åt 3 barnbarn födda 2008 (två är mina och ett min brors). I februari får hon ett cancerbesked och blir inlagd akut. I mars är hon borta. Jag och min bror satt med henne ända till slutet. Något jag är väldigt glad för, men det är samtidigt ett ohyggligt jobbigt minne.

Jag mår fortfarande så dåligt. Håller uppe en fasad för att vardagen skall fungera. Tvillingar på 18 månader, dagisstart, heltidsjobb... Man kör på för fullt, sätter man sig ner och tänker kommer man inte upp igen känns det som.

Min man är ett fantastiskt stöd, men tyvärr har nog fasaden lurat honom också. Vi pratade här i veckan och jag tror att han insåg hur det är. Jag har hamnat i en svacka nu efter sommaren och börjar gråta för ingenting. Dessutom är jag så otroligt trött. Visserligen blir det ju en hel del nätter med dålig sömn, nu när förkylningarna avlöser varandra, men tröttheten blir nästan värre när jag har fått sova lite bättre ett tag och slappnar av.

Stora kramar till alla er andra. Jag vet att det blir bättre, kanske inte alltid bra men bättre. Tiden läker inte alla sår, men den lindrar och slipar av de vassa hörnen.

Tessa

Äldre 14 Oct 15:12

#38

Maddex skrev 2009-10-14 13:34:03 följande:

du har inte tänkt på att prata med någon? för såna känslor kan komma upp efter flera år. När man är 15 är man ju redan "utsatt" eller vilsen och att mista sin mamma på det kan inte vara annat än outhärligt.

Jag har gått i terapi i efterhand, inte pga av att mamma gick bort utan av en annan psykiskt påfrestande orsak, men vi pratade mkt om mamma oxå.
Jag har bearbetat mina känslor av hennes bortgång nu.
Men när jag var runt 20 levde jag rövare och röjde runt som en riktig tonåring, då jag inte kunde göra det som tonåring.
Jag skyller inte mina tidigare misstag på mammas död, men jag vet att jag skulle säkert inte varit så vild om hon funnits i mitt liv.
Det finns så mkt mer som hänt efter hennes bortgång som inte är relevant i detta fallet, kanske skulle skriva en bok:)
Terapin funkade bra för mig, fick en bra "tant" att prata med.
Jag tänker på henne med glädje idag och är tacksam att jag fick vara hennes dotter, även om det var för en kort stund.

Anonym (mammas tös)

Äldre 14 Oct 22:38

#39

Min mamma dog för 6 år sedan och sedan dess har jag träffat min man, gift mig och nu senast fått en liten son.

Precis som för dig, jojoruth, har saknaden blivit värre i och med att min son föddes. Jag har också tagit med min son (8 månader) till krematoriet där mammas aska finns. Men min son har i alla fall fått min mammas näsa (som var jättefin ) och när jag tänker på det så känns det verkligen som om hon lever i min son på något sätt.

Jag önskar så att mamma fick se vilken bra familj jag har varit med att skapa.

Tiden läker verkligen inte alla sår och man kommer inte över allt men man kan lära sig att leva med en massa. Kommer antagligen alltid att gråta när jag tänker på mamma. Min älskade, saknade mamma.

jojoruth skrev 2009-09-13 17:31:48 följande:

Min mamma dog för snart tre år sedan, och idag saknar jag henne så otroligt. Fick en dotter för ett år sen och då blev saknaden värre. Hon fick aldrig träffa min dotter, jag fick aldrig fråga henne en massa frågor under graviditeten eller när lill skrutt hade kommit. Det är väl det jag saknar mest, att inte ha en mamma att fråga. När jag hör alla andra prata om sina mammor och vilka råd dom har gett, och hur dom hjälper till men bebisen. Och jag har inget sådant. Jag har varit i minneslunden med min dotter och sagt att här finns din mormor. men jag vet inte hur jag ska förklara det för henne sen när hon väl börjar förstå. Att alla andra har en mormor och inte hon. Det gör så ont att tänka på det. jag vet att man för eller senare förlorar sin mor, men man är ändå inte beredd. Jag visste ju sen länge att vi inte skulle få ha henne så länge, men det kom ju ändå som en chock. Och när jag tänker efter mer så blir jag bara arg på henne, för hade hon lyssnat på läkaren så hade hon kanske fått träffa sin yngsta barnbarn, men icke då. När vi satt och vakade så sa båda mina andra systrar att dom älskade henne även om det var dom som hade haft mest problem med henne, men jag kunde inte få ur mig det, jag vet att hon visste det. På nått lustigt sätt känner jag mig inte hemsk att jag inte kunde säga det. Oj det bidde långt.

Anonym (Vuxet barn)

Äldre 25 Feb 12:55

#40

När jag var 10 år dog min mamma efter att ha varit svårt sjuk länge, min far blev deprimerad och min bror flyttade hemifrån, vi bodde längst bort dör skolbussen vände. Jag har fortfarande inte kunnat sörja utan det verkar som alla känslor runt detta kommer upp som ett klot av eld när någon kommer nära. Har gått i olika terapier i kanske 15-20 år totalt men mäniskor jag tycker om blir för smärtsamt.

ElsaKristina

Äldre 19 Jan 16:10

#41

Jag förlorade min mamma när jag var sex år gammal efter att hon varit sjuk nästan hela min barndom. Min mamma insjuknade i cancer när jag var två år gammal, drygt två år senare trodde vi att hon blivit frisk, men det visade sig ett och ett halvt år senare cancern hade spridit sig och kom tillbaka i en aggressiv form. Hon dog i november 1999. När min mamma dog slogs hela min familj i spillror. Jag var väldigt liten och skulle ha behövt stöd, men eftersom jag inte hade några redskap att bearbeta sorgen, förträngde jag allting. Nästa dag frågade jag mina syskon varför de alla satt och grät.

Någon gång i tonåren kom sorgen upp i form av tvångstankar, där jag kände mig som en värdelös människa som inte var värd att älskas. Jag klarade livet helt okej och blev student och kom in på universitetet. Men sorgen fanns alltid där, och gav sig till känna speciellt när förhållanden tog slut. Då blev jag i panik. Jag började gå i terapi och går än i denna dag, men det känns som att såren sitter så djupt att de är svårläkta. Och varje gång jag gråter över min mamma, är det någonting inom mig som säger, att jag måste gå vidare, att jag måste trycka undan mina känslor. Jag har levt ett helt liv där jag blivit en mästare på att förtränga och gå vidare tills jag brutit ihop pånytt. Så för tillfälle vet jag varken ut eller in. Min mammas sjukdom och död är så närvarande hela tiden. Finns det någon annan här som bara förträngt sorgen? Hur lär man sig att inte göra det, att kunna gå vidare men med sorgen som en del av en?

till alla som förlorat eller kommer förlora sin mamma

INNEHÅLL