Hjälp! Jag misstänker min sambo har asperger!

Jag har ett ex som jag också misstänkte/er har Asperger. Han fungerade ungefär lika som din sambo. Hur många gånger har jag inte fått förklara för honom vad som är rätt/fel att göra, vad som inte är passande att göra/säga plus alla hans rutiner och hans sätt att röra på sig (mekaniskt) med mera. Det är inte bara jag som har märkt hans egenheter, hans sätt och hans kommunikationssätt (monolog, eller så frågar vi oss fram till det vi vill veta) och hans specialintressen.

Vi hade 5 tuffa år tillsammans och till slut orkade vi inte längre. Nu har jag en ny sambo och jämfört med exet så är han en dröm att leva tillsammans med.

En sak; Min son, 9 år, utreds nu för bla ADHD och något inom autismspektrumstörning och det lutar ev. på Asperger. Och han är en himla go kille, så fort han blivit förstådd och accepterad har han vuxit rejält och mognat - och blivit tryggare och gladare. Det är en liten smart kille, visserligen har han aldrig kommit ur treårstrotsen och han har sina idéer men det är ju det som gör honom speciell - och vi alla älskar honom högt.

Jag är så glad att jag fick honom och jag skulle inte avbryta graviditeten om jag visste hur det skulle bli. Det har varit tuffa år men också mycket glädje. Jag ser det hela som en utmaning nu, en spännande utmaning att hitta lösningar och att hjälpa honom.

Jag tycker inte att du ska oroa dig. Men däremot får du lov att läsa så mycket du kommer över om Asperger. Så småningom kanske du hittar nya vägar att bemöta din sambo, och så får du mer kunskap och därmed mer tolerans.

Ps - jag glömde säga; jag hade ingen kunskap, ingen förståelse m fl om varför mitt ex fungerade som han gjorde. I efterhand har jag förstått mer och nu när jag fördjupat mig i autismspektrumsstörningar har jag förstått bättre hur jag kunde ha sett på mitt ex - och hur jag/vi kunde ha gjort saker bättre. Visserligen skulle han ändå vara svår att leva med, men jag hade mått bättre.. Det är jag säker på!

Kunskap är viktig! Och förståelse.

Utifrån det du berättat är det helt omöjligt att veta om din sambo verkligen skulle uppfylla kriterierna för diagnosen asperger. Mycket av det du beskriver är rätt typiska saker som förekommer i många förhållanden, men så är det ju med de flesta diagnoser, det är helt enkelt frågan om gradskillnader och hur många kriterier som uppfylls.

Men det jag egentligen ville säga är detta. Jag har själv diagnosen bipolär sjukdom (dvs manodepressiv). Jag fungerar hyggligt jämfört med en del andra med den diagnosen men har lider självklart av den. När jag medicinerar är det dock inga större problem. Det jag kan säga är att jag absolut inte önskar att jag sluppit bli född och jag hoppas på att kunna få många barn. Nästan ingen jag känner har helt klarat sig från sjukdomar eller andra svårigheter i livet, men de flesta tycker ändå att de har ett rätt bra liv på det stora hela. Om man får en diagnos har man dessutom större möjligheter att få bra stöd än många som har andra mer luddiga problem. Jag jobbar dessutom med funktionshindrade och vet att de flesta har det bra trots många gånger väldigt stora problem.

Angående att prata med din sambo. Självklart kan det vara ett svårt ämne, men hade det varit jag hade jag uppskattat möjligheten att kanske kunna få hjälp med sånt som kan förstöra ett förhållande istället för att riskera att det tar slut. Men det är jag...

Men om det är så svårt att leva med din sambo, hur kommer det sig att du ändå vågade skaffa barn med honom? För även drag som inte har med en diagnos att göra kan ju ärvas...

Jag förstår din oro! Jag oroar mig också för asbergers, eftersom min bror fick en asbergerdiagnos efter att jag blivit gravid och jag därefter insett att min mamma antagligen också har det.

Ärftligheten för Asbergers kan se lite olika ut och fungerar som ärftligheten för autism om jag förstått det hela rätt. Som jag förstått kan det vara olika gener inblandade, men som ger samma symptom, och det därför kan vara både dominant och recessivt. Om det är dominant måste någon av hans föräldrar också ha asbergers. Om det är recessivt krävs det att du också har en asbergergen för att det ens ska vara möjligt för barnet att få asbergers.

Alla autismstörningar beror inte heller på gener, utan det kan vara infektioner under graviditeten och andra sjukdomar som orsakar det.

Överlag så blir det så att om två personer får ett barn med autism, så är sannolikheten 97% att nästa barn inte ska få det. Så såååå stark ärftlighet är det inte.

Jag tycker den här länken är bra om ärftlighet:

www.autismforum.se/gn/opencms/web/AF/Vad_ar_autism/orsaker/prenatal_kromosomer/

Den handlar visserligen om autism, men mycket tyder på att asbergers är en form av autism och då borde ärftligheten vara den samma.

Det som läkarna som diagnostiserade min bror sa var att vid Asbergers kan man dessutom få jättejättebra resultat om man sätter in behandlingen väldigt tidigt. I vissa studier har det inte gått att skilja barnen som hade asbergers som väldigt små och blev behandlade från individer utan asbergers när de blev vuxna.

Min bror är också en väldigt bra person, omtänksam och begåvad. Hans problem är att han drar sig undan människor för att det är för jobbigt med social kontakt för honom, vilket orsakar stora problem nu. Men hade han fått diagnosen som barn och fått hjälp för det tror jag han i stort sett hade fungerat som vem som helst.

Jag har en son (barn nr 5 av 6), som är exakt 4 år och utreds på uppdrag av oss för ev asperger eller autism (förskolan gav oss info om att han ställer sig utanför socialt samspel -lek osv).
Han kunde hela alfabetet stora och små bokstäver som nybliven 2 åring, han räknar och läser idag (särintresse).
Vad jag vill säga är:
Ingen av mina andra barn har diagnoser eller dylikt. Men våran fina 5:a kanske har detta, även om diagnos inte sätts så tidigt, kräver uppföljning och längre observation. Hade inte hört om detta innan.
Jag ser det som att om han har det så älskar jag honom lika mycket som det någonsin går, men vi kan hjälpa och förstå honom bättre. Han kan få hjälp och förståelse från förskola-skola.
Det kan hända vem som helst förstår jag, graviditeten var normal, röker ej och levde så hälsosamt det gick.
Jag själv lever med en kronisk tarmsjukdom, som jag oroat mig skulle vara ärftlig, men om dom drabbas så vet jag ju allt =)
Nu vet vi inte än om vår son har asperger, men enligt psykologen som utreder har vi alla lite asperger i oss, mer eller mindre.
Försök att se möjligheter och du kan ändå inte veta innan om ditt barn har denna avvikelse eller någon annan sjukdom som kommer i framtiden.
Om du är medveten så kan du i så fall se symtom och få hjäp tidigt.

Tillägg:
Sonen hade utåt sett avvikande betende (enligt vårat samhälles "normalnorm"=fakta).
Särintresse, vill inte samspela-leka med andra, svårt/problem med instruktioner, utbrott och läsa minspel etc
Detta har märkts tydligare när han blivit äldre, 2 åringar leker oftast inte med jämnåriga, det kommer i 3 årsåldern.
Han fick en syster vid exakt 2 års ålder, han brydde sig inte alls om att hon fanns i början.

Om du förväntar dig något från en person med Aspergers syndrom, ska du säga det rakt ut till personen. Vi har svårt för att sätta oss in i andra människors känslor, men det betyder inte att saknar empati eller att vi ignorerar andra människors behov. I de flesta fall är det precis tvärtom, att vi bryr oss mer, känner mer empati för andra än vad de flesta gör, även om vi är oförmögna att visa det.

Mitt namn är Daniel Koivisto och jag utreddes för Aspergers syndrom när jag var fem år och under utredningen kunde konstateras att jag har en lindrig form av asperger och det gick inte att fastställa ifall jag uppfyllde alla diagnoskriterier eller inte. Därför fick jag heller ingen diagnos. Däremot har jag under senare år läst om olika neuropsykiatriska funktionsnedsättningar och "snöat" in på Aspergers syndrom.

Efter att ha gjort tester och läst diagnoskriterierna, kom jag fram till att jag har Aspergers syndrom, även den är väldigt lindrig i mitt fall. I en accepterande miljö märks inte mina symptom speciellt mycket, förutom att jag tenderar att prata överdrivet mycket om mina intressen som i dagsläget handlar om politik, kultur och delvis psykologi. Jag har inte läst några psykologikurser men har funderat på att göra. I andra fall har jag ibland svårt för att visa social och emotionell ömsesidighet, vilket innebär att jag har svårt för att ta initiativ och visa intresse för andra. Jag känner mig obekväm i sammanhang med mycket folk som t.ex. på marknader, festivaler och gallerior. 

Ändå utsätter jag mig för situationer som ger mig obehagskänslor, för att bli bättre på att hantera dessa känslor. Ibland spelar jag hög musik när jag går förbi stora folkmassor och försöker koppla bort omvärlden, eller ringa ett samtal till en kompis eller släkting.

Idag studerar jag till civilingenjör i kemiteknik vid Uppsala universitet och har nästan kommit halvvägs med min utbildning (2,5 av 5 år). Vad som fascinerar mig med utbildningen är att man får lära sig väldigt mycket om hur molekylära strukturer är uppbyggda och beter sig i bl.a. termodynamiska och materiella sammanhang. 

För att inte "snöa" in på fler saker så är det allt jag ville säga och så hoppas jag att du fick lite insikt i vad som utmärker en person med Aspergers syndrom. Lycka till!

Väldigt gammal tråd som blivit upp-puffad av föregående skrivare ser jag nu. Men ändå.