Fri uppfostran=svårt i arbetslivet?

Hm... kanske är det så om man är helt "släppt lös" och inte har några ramar alls.
Jag tror snarare på kommunikation och dialog än att vara eftergiven eller auktoritär.

Jag har resonerat precis tvärtom - men det beror kanske på vilken typ av jobb man har. Barn som blivit curlade och har föräldrar som fattar alla beslut åt dem och aldrig behöver ta konsekvenserna av sina misstag, eller aldrig tillåtits ta risker och själva avgöra om det är värt risktagandet eller inte, får svårt att klara sig i arbetslivet där man förutsätts kunna stå på egna ben och ta ansvar för det man gör.

Men vi läser kanske in olika saker i "fri uppfostran". För jag tror nog att man kan ha en ganska fri uppfostran även med auktoritära föräldrar som sätter ramarna för friheten.

Vad tror jag? Jag tror att du inte riktigt förstår vad fri uppfostran egentligen innebär.

Jag tror att hade fri uppfostran varit mer utbredd, så hade förintelsen aldrig inträffat.

Stämmer nog inte för min del i alla fall.

Min far var diktatorauktoritär, och det enda det har åstadkommit är att jag

a) Har brutit all kontakt med honom samt

b) har jobbat häcken av mig för att få ett självständigt jobb och ha fuck-you-money. Så när chefen eller jobbet inte passar mig, då drar jag bara vidare.

Det är givetvis en klockren reaktion på min fars beteende och ett tonårsuppror som har dragit ut på tiden bortom det löjligas gränser, men tendensen har mestadels varit till nytta och den har räddat mig från ett par rejäla fallgropar. Och höjt min lön.

Jag tycker knappt att det finns auktoritära chefer i Sverige längre. Beteendevetare brukar säga att vår chefskultur bygger mer på konsensus än att en bestämmer åt gruppen, det är därför vi är långsammare på att ta beslut. Det räcker att jämföra med Danmark och Finland så förstår man att det är nåt helt annat där att försöka fortsätta diskutera när chefen har pekat med hela handen.

Jag som startat diskussionen bor i Finland. Förmodar att det ÄR väldigt annorlunda oss imellan då.

Jag vet inte vad du menar med fri uppfostran men av egen erfarenhet kan jag saga att det ar jobbigt att fa en kontrollerande chef nar man har foraldrar som har litat pa att man klarar sig och gor sitt basta. Samtidigt, man lar sig hantera det ocksa och jag tror helt klart att fordelarna med en san uppfostran overvager.

Jag har ett arbete som kräver att jag kan fatta egna beslut, snabbt anpassa mig till nya situationer, prioritera om och förhandla med människor, ibland flera gånger per dag. Om jag varit auktoritetsbunden och beroende av att få order hade det aldrig gått.

Och jag har fått en väldigt fri uppfostran i den betydelsen att mina föräldrar frågat mig om saker, lyssnat, förhandlat med mig, låtit mig vara med och bestämma vilka regler som är vettiga, när jag ska komma hem etc. Och jag har aldrig blivit straffad någonsin, däremot har min mamma förklarat för mig vad jag gjort fel om något hänt. Och varför. Mycket, mycket mer effektivt än om jag bara fått order och utskällningar.

mormor 1965 skrev 2009-10-10 20:16:48 följande:

Auktoritära chefer, finns de?

...och det är ju olika vad man ser som fri uppfostran.

Om det handlar om att barnen ska ignoreras och lämnas vind för våg, så är det inte bra för barnen alls. De far ILLA. Men jag tycker mig förstå att det som många hänsyftar på med "fri uppfostran" är när föräldarna inte har stenhårda regler, inte tillämpar straff eller kräver disciplin - utan där föräldrarna istället diskuterar med sina barn utifrån värderingar, där man försöker nå kompromisser och etablera en relation som bygger på tillit istället för lydnad. Och naturligtvis är de barnen inte väl anpassade för kadaverdisciplin som vuxna, om man ska tåla det som vuxen måste man tuktas rätt hårt som barn.

Märkligt nog har jag alltid sett min mamma som en oerhörd auktoritet, trots att hon inte krävt respekt eller lydnad från mig. Jag har helt enkelt tyckt att hon är klok, och att hennes synpunkter är värda att lyssnas på. Antagligen för att hon lyssnade så mycket på mig när jag var liten.

Fri uppfostran skulle jag väl inte kalla det,men jag fick ganska mycket utrymme eftersom mina föräldrar hade en stor tillit till mina egen förmåga att fatta rätt beslut kring mycket,göra rätt etc.
Jag kan delvis instämma i din teori,men inte på ett negativt sätt.
Personligen blev jag mer självständig istället,startade eget företag och har aldrig velat ha ett vanligt 9-5 jobb.Kan det bero på det? Kanske.Det innebär dock inte att jag inte hade klarat ett vanligt jobb,eller att jag skulle ha svårigheter med ett sådant.Det har bara aldrig lockat mig.Mycket av det handlar gvetvis om att jag vill vara min egen och bestämma själv,och ifrågasätter mycket,men sådana är å andra sidan båda mina egna barn också,och jag tycker nog allt att jag har ganska bra koll på dem ang uppfostran.
Så teorin håller delvis,men inte hela vägen.Vissa barn har helt enkelt svårt med autkoriteter.Både jag och min dotter är dessutom typiska ledartyper,så det passar oss inte riktigt att ha någon som far runt och bossar över oss Vi är helt enkelt inte lagda riktigt så att vi fixar det.

Jag är uppfostrad med kadaverdiciplin. Lyd eller få stryk.

Jag skulle aldrig fungera med en chef som kräver total lydnad, det skulle slå bakut direkt.

det beror nog på vad man ska jobba med

själv har jag upplevt rätt stora problem med medarbetare som är oförmögna att stå på egna ben. som vill att någon ska tala om för dem exakt vad de ska göra och som inte kan hantera eget ansvar.

tror det är bättre med dem som är vana från barnsben att ta ansvar, fatta egna beslut, lära sig av sina misstag, kritiskt granska, ifrågasätta och argumentera.

men ska man ha ett väldigt styrt arbete kanske det är svårare.

fast varför ska man alls välja ett sådant arbete om det inte passar en.

tillägg

jag är väldigt fritt uppfostrad, tror inte mina föräldrar hade en enda regel...flyttade hemifrån strax innan jag fyllde 13, gjorde som jag ville både innan och efter det. har aldrig haft några egentliga problem i arbetslivet.

mina äldsta barn är också rätt fritt fostrade och verkar inte heller ha några problem i arbetslivet även om det för deras del än så länge bara handlar om sommar-/extrajobb.

Jag är en besvärlig och ifrågasättande människa, och mina barn är likadana. Tror att det är den största tjänst man kan göra sina barn, att lära dem tänka efter själva, inte bara lyda eller följa massan. Visst kan det bli problem i vissa jobb, där chefen ryter och de underställda förväntas lyda, men sådana ställen finns väl knappt längre, i Sverige i alla fall.