Du som fick barn som 17-18 åringar: Ångrar du dig?

Jag fick min son två veckor innan jag skulle fylla 17. Jag ångrar inte mig ett dugg. Han är sju år idag och han är mitt liv :D

jag fick första när jag var 18år, perfekt ålder. men få tillläga att jag hade min kille vid sidan och bodde ihop.
andra fick jag 19år
och tredje innan jag fyllde 21år.

jag ångra ingenting.
tråkigt att man inte fick slutbetyget, men nårra fick jag. och resten kan jag plugga färdigt.

"Om jag fick välja skulle jag fått mitt första kanske vid 27" sa hon som som gift fick första (son) vid 18 och andra vid 22 (flicka, ett snedsprång som hon sa att hon "inte fattade hur det kunde hända, fan måste ha flugit i mig som lade mig med honom den gången för jag har aldrig tyckt om pappan, gift far var han dessutom").

Skild och omgift fick hon en flicka till men den tog den pappan hand om.

Flickan hon fick som 22-åring har hon inte avslöjat faderskapet för, så henne fick hon alltså ta hand om själv. Knappast helhjärtade känslor där inte! Det fick ju bli som det blev, verkar det som!

"Girls just want to have fun?" - Inte bara men bra många gånger visar det sig vara så!

Jag fick barn när jag var 18 och ångrar endast fadern till barnet, barnet ångrar jag absolut inte.

Jag fick min dotter när jag var 17 och jag ångrar inte min dotter. Hon har bokstavligen räddade mitt liv och jag är henne evigt tacksam. Hon är min solstråle i livet och föralltid kommer vara min ögonsten. Fast jag var ung och ensamstående så klarar jag av att ta hand om min dotter.

Det enda jag ångrar är hennes pappa som det vart slut med 1 vecka efter jag fick veta att jag var gravid. Önska att hon hade en pappa som verkligen bryr sig och älskar henne och alltid är vid hennes sida.

Därför hade det vart bäst om jag hade väntat på den mannen jag är gift med nu, för då vet jag att hon både skulle få en pappa och en mamma som älskar varandra och henne.

Men jag vet att om jag hade väntat så hade jag inte fått min älskade dotter och det gör att jag inte ångrar att jag fick henne trots hennes pappa. Kan inte tänka mig ett liv utan henne, för jag hade inte haft ett liv utan min dotter. Så jag är överlycklig att jag fick henne då jag var 17 och ångrar absolute inte det!

Jag kan önska att jag hade väntat, ja.
Att jag hade väntat tills jag fått veta lite mer om livet, den man tror är ens livs kärlek när man är sjutton år, visar sig ju ganska ofta inte vara det.
Hjärnan utvecklas fortfarande och det är lätt att man drar iväg åt olika håll. Jag hade gärna sett att jag haft ett jobb innan, det hade ju underlättat något enormt.

Men det är klart, jag hade ju aldrig varit den jag är idag utan de erfarenheter som barnen gett mig. Jag vet att det inte är vad som efterfrågas i trådstarten, men jag vill ändock poängtera att jag inte ångrar mig en sekund.

En mamma som fick sin första vid 18 drog snett på munnen då hon fick höra att en annan också skulle få barn så där tidigt. Varför hon visade nästan skadeglädeje var kanske för att hon då kunde känna att hon inte var den enda unga i bekantskapskretsen. Det var inte för att hon nu skulle få en vän i samma sits.

Förresten gick det inte bra. Hon ångrade också att hon sade upp sig från det bästa jobbet hon haft i samband att hon väntade tredje barnet med tredje mannen.

En tokig sak var att barn nr 2 automatiskt fick mammans giftonamn och bar med sig det i mer än 20 år. Och någon faderskapsutredning var det inte eftersom mamman var gift då hon blev gravid med nr 2.

Men man antar att hon ville ha bidraget (ca 1800 kr/mån?) under barnets uppväxt och då måste hon söka genom Försäkringskassan och då kommer ju fadern på tal och hon blev väl tvungen att förklara att det inte var den hon varit gift med som var biologisk far men vem det var visste hon väl inte! Snacka om att krångla till det.

Som ung och ensamstående med hela ansvaret kan man stå rätt lågt.
Ens egna föräldrar kan brusa över och tycka man varit dum ändå som nu blivit beroende av att de ställer upp (bara ibland - eller kanske alltför ofta i vissa familjer).

Några kollegor visar, om inte med ord så med kroppen sin inställning till att man är en stackars ensamstående, lämnad, andra tycker det är synd om en, andra ogillar det kanske.

Inte blir det en stark självsäker initiativrik mamma om hon känner att omgivningen tyckt att hon varit dum som skaffat barn.

Nja jag ångrar nog killen mer XD haha:P
Men ibland önskar man att man väntat lite mest för grabbens skull, så hade de kanske inte blivit som de blivit :)

Jag blev mamma när jag nyss hade fyllt 18 och pappan va 22 år gammal ...
Jag ångrar ingenting... Jag hade ingen utbilldning ingenting men i dag har jag det .. Lever inte med pappan inte gjort sen 8 månaden men vi är bästa vänner i dag ... Och vi tar ett ansvar va för vårat gemensama barn ..

Idag är jag 24 år gammal lever med min sambo och vi har ett gemensamt barn som nu snart är 6 veckor...

även om jag är 24 år så känner jag mig som en ung mamma då jag har en 6 åring hemma

fick min pojke när jag va 18. han blev till när jag var 17 år. har haft min sambo vid min sida hela tiden. blev gravid efter 3 mån vi varit tillsammans men han lämnade mej inte. blev jätte glad för han skulle bli pappa. nu har vi varit sambo i 3 år och väntar vårt andra bran i april. har alodrig ångrat att jag fick sonen så tidigt. älskar han så mycket han betyder allt för mej

Hade jag kunnat vänta hade jag gjort det, jag var 18 och hade ingen inkomst eller lägenhet och blev tvungen att hoppa av gymnasiet. Nu pluggar jag igen allting i kombination med undersköterskeutbildning samtidigt som jag arbetar heltid inom reklam. Jag och dotterns pappa håller ihop och väntar tvåan nu i sommar. Hade jag kunnat ändra dte hela hade jag fått ettan nu och tvåan sedan liksom. För nu kan jag njuta av att vara gravid, jag har ett fint hem, alltid mat hemma och epngar i plånbokenn. Utbildningen är jag klar med till bebisens ankomst och det rä så här underbart och ordnat livet ska vara när man är gravid! Så ja, jag ångrar mig och hade förmågan att kunnat få ettan nu istället för när jag var 18. Är 20 nu. Men allting går och jag hade inte kunnat haft det bättre, jag hittade lyckan trots omständigheterna tidigare liksom=)

Nej jag ångrar aboslut inte min son, han är mitt liv. Jag fick min son när jag var 17. Men ibland så kan de komma tankar kunde det inte hänt senare. Och att de var kanske med någon som verkligen älskade mig. Pappan till min son stack bara nga veckor efter vi fått reda på de. Men under tiden jag var gravid så träffa jag en kille som jag jag fortfarande tsm med och han är helt underbar och är verkligen som en pappa för min son. Hann gå ut 2an blev mamma ledig ett år och går nu sista året på gymnasiet., precis fyllt 19. Så de löser sig. För de som var jobbigaste för mig var att jag inte gått ut gymansiet och att pappan stack :/. Men jag har klarat mig så förutom de så ångrar jag ingenting. Synd bara pappan var ett svin som han var.

Jag fick min första strax efter att jag fyllt 17, dock så tog änglarna honom.
Ett år senare, kom min lilla knodd till världen o jag ångrar de inte alls. Han är de bästa som hänt meij, skulle inte välja bort honom, inte ens för alla världens pengar.

Jag fick min dotter när jag var 17år, och jag ångrar inte att jag behöll henne! Det bästa som någonsin hänt mig.

Ångrar dock fadern. Han skulle vara förnuftig och vettig. Men så fort dottern föddes så visade han sitt rätta jag. Försökte i två år efter det, men till slut blev jag vansinnigt trött på hans egoism.

Idag är jag 21år, utbildad, och väntar andra barnet med min sambo som även tagit över fadersrollen för min dotter. Trots vissa svårigheter så är jag nöjd med mitt liv.

Jag fick min dotter då jag var 18 år, var ensamstående eftersom min sambo sedan 2 år plötsligt upptäckte att han ville se världen och stack.

Jag tycker inte det tjänar något till att "ångra" det man gjort. Visst, skulle det bara vara möjligt så hade jag ju velat ha min nuvarande man som pappa till dottern också, men å andra sidan hade inte dottern varit den hon är, och jag hade inte varit den jag är om vi inte gått igenom det vi gjorde. Jag växte enormt mycket som människa och som förälder, fick en anledning att göra något av mitt liv och landade i mig själv. Utbildade mig medan hon var liten och fick jobb direkt. Hade jag inte blivit gravid så hade jag nog flummat omkring i några år till, antar jag.