Det finns hopp...
En lång historia...men med ett lyckligt slut.....jag lovar......
Jag och min man gifte oss i augusti förra året. Sedan dess har vi försökt bli gravida. Då jag är något överviktig...ok...lite mer än något...så trodde jag att det var vikten som gjorde att vi inte plussade.
Jag fick min första mens när jag var 11 och är nu 26. Hela mitt "mensliv" har mensen krånglat men aldrig slutat helt. Jag har även noterat att antalet jobbiga hårstrån på och under hakan har ökat genom åren för att inte tala om kilona kring midjan och på rumpan. När så min mens började krångla och helt uteblev i våras så insåg jag att jag kanske skulle gå och undersöka mig. En kollega hade nämligen berättat att hon hade PCOS och jag tyckte att symptomerna stämde in på mig.
Jag ringde vårdcentralen. Där blev det nobben. Sköterskan informerade om att vi var tvungna att försöka få barn minst ett år innan jag kunde få någon tid hos gynekologen. Hur jag än försökte förklara att min mens hade strulat hela livet och vilka andra symptomer jag hade och att jag inte ringde bara för att vi inte blev gravida så sade hon bara "återkom om sex månader". Men jag gav mig inte. Jag ringde kvinnokliniken och fick en tid. Förvisso en tid tre månader fram i tiden eftersom jag inte hade någon remiss från vårdcentralen.
När det så blev maj och jag gick till kvinnokliniken så testade man både ditten och datten och kom fram till att jag hade en massa blåsor på äggledarna och en massa hormonvärdesfel. Den manliga gynekologen konstaterade att "du kan aldrig få barn". Jag blev chockad. Han sa att jag måste gå ner 30 kg och sedan skulle jag kunna få hormonsprutor och om inte det hjälpte så var det IVF som gällde. Jag frågade honom om det verkligen var omöjligt att få barn. "Ja" sa han" du har PCOS och du har ingen ägglossning. Alltså kan du inte bli gravid på det naturliga sättet. Du måste få hjälp. Men först måste du gå ner i vikt."
Både jag och min man blev ledsna. Jag allra mest. Kände mig värdelös som kvinna och undrade ett tag hur min man kunde tycka om en sådan infertil kvinna som mig. Jag trodde att han tänkte att det var värsta nitlotten han hade dragit. Och att han inte upptäckte det förrens efter att vi gift oss.
Vi hade en försenad bröllopsresa inplanerad och under de två veckorna i karibien och USA så fick jag tillbaka mitt humör och vi gjorde upp en lös plan på hur vi skulle gå till väga för att uppnå vårt mål med att bli gravida. Jag förstod att min man älskade mig oberoende på om mina ägg lossade eller inte.
Sommaren flöt förbi. Vi hade semester i Sverige. Väl hemma i vår stad igen och tillbaka på jobbet började jag känna mig konstig. Jag fick mensvärk men ingen mens. Mina bröstvårtor ömmade. Jag avfärdade det som att det nog var för att min man klämt lite väl hårt på dem. Jag började känna lukter jag aldrig reagerat på förut. En torsdag vaknade jag och mådde fruktansvärt dåligt. Jag tänkte att jag måste ha ätit något dåligt. På fredagen mådde jag lika hemskt. "Magsjuka" tänkte jag. Lördag "seg magsjuka". Söndag "vinterkräksjuka? I Juli?". På måndagen gick jag till doktorn. Han petade lite på magen och konstaterade att jag nog hade för mycket syra i magen. Fick tabletter utskrivna. Åt dem. Blev inte bättre. På torsdagen gick jag tille n annan läkare. Mer tester och prov. Jag sitter ute i korridoren och tittar på mitt plåstrade finger. Jag känner blodlukten starkt i näsan och för några sekunder tillåter jag mig att tänka "tänk om jag är gravid..." Men jag slår bort de tankarna. Gynekologen sa i maj att jag inte kunde bli gravid. Så jag är inte gravid.
Doktorn kommer ut från labbet och tittar lite roat på mig. "Jaaa" säger han "jag vet inte om jag ska gratulera..." Jag tittar på honom med guldfiskmun. "Du är gravid" säger han. Och jag börjar storgråta. Vi går in i hans rum och jag hasplar ur mig lite osammanhängande att jag inte alls kunde vara gravid. Det är ett misstag. Jag kan ju inte bli gravid. han visar mig provsvaren på dataskärmen. Nog var jag gravid alltid.
Flera veckor senare, och ett antal rattningar av gustavsbergsbussen, sitter jag här med den första bilden från ultraljudet på vårt lilla Pyre. Vårt lilla mirakelbarn.
Jag kände att jag ville dela med mig av min historia. Jag vet inte varför jag blev gravid. Kanske släppte lite av spänningarna i kroppen när jag fick reda på att det inte skulle gå och det var allt som krävdes för att min ägglossning skulle hoppa igång. Jag vet inte. Men gravid är jag.
Jag njuter nu och inser sammtidigt att barn nr två nog inte kommer att komma till världen lika lätt. Men den dagen tar vi när den kommer.
Kram på er allihopa.
