Hej! Efter två partners, fyra år, tre IVF och aldrig ett plus och för hög ålder för att kunna adopera har jag tänkt hela sommaren på hur det vore att ge upp och jag kom fram till en del faktiskt, som kanske kan vara till hjälp för någon.
De här fyra åren jag har försökt har jag varit väldigt rädd hela tiden för att det inte kommer lyckas alls. Det har känts som att jag inte skulle vilja leva då. Samma känsla som när man försöker föreställa sig att plötsligt få en allvarlig och smärtsam kronisk sjukdom eller att sitta i rullstol resten av livet.
Men nu har jag börjat tänka på vad det är jag är så rädd för och kom fram till att väldigt mycket egentligen har med omgivningens förväntningar att göra och en massa andra saker som jag tror att man kan jobba med i sina tankar.
Jag har drömt om att få ett barn för att det är något jag alltid velat uppleva och jag tror fortfarande att det är det största en människa kan uppleva. Om det inte blir så vore det den största förlusten i mitt liv. Det kan jag inte komma ifrån.
Men allt det andra jag är rädd för tror jag att man kan jobba med:
rädd att andra ska tycka synd om mig
rädd att andra och jag själv inte kommer betrakta mig som en riktig kvinna
rädd att aldrig känna mig eller betrakta mig själv som en riktig vuxen
rädd att vara besviken på mitt liv för alltid
rädd att de här fyra åren och alla uppoffringar man gjort, inställda resor för att passa ägglossningar och IVF, hundratals ägglossningsstickor, tusentals tårar varje mens, tiotusentals kronor, alla fester och roliga saker man avstått från för att optimera chanserna att bli gravid, att allt det ska ha varit förgäves
rädd att träffa före detta partners som bildat familj
rädd att alltid tycka att det är jobbigt att träffa vänner med barn
rädd att mitt liv kommer kännas meningslöst när jag blir gammal och ser tillbaka
rädd att bli ensam, att ingen kommer minnas mig när jag blir gammal
rädd att göra mina föräldrar ledsna
rädd att göra min partner ledsen
rädd att alltid känna mig utanför och exkluderad i olika sammanhang
rädd att det blir jobbigt om 20 år igen när vänner och kollegor får barnbarn
Och mycket av det jag har längtat efter handlar egentligen inte heller riktigt om att vara förälder:
Jag har längtat efter att få se det där plusset på stickan och den känslan
Jag har längtat efter känslan att berätta för mina föräldrar att jag ska få barn
Jag har längtat efter känslan att äntligen Vinna den här långa och tröstlösa kampen
Välja namn, köpa barnkläder, gå med fin barnvagn på stan
Jag läste en intressant artikel just om omgivningens och medias press på att alla kvinnor ska bli mammor för att riktigt räknas. Att vi automatiskt tycker så synd om Jennifer Aniston för att hon inte har barn till exempel, trots att hon är ursnygg och framgångsrik i sitt yrke och dejtar världens mest attraktiva män, medan Leonardo di Caprio som är i samma situation bara anses häftig.
Då slog det mig att en stor del av all den här smärtan handlar om just de där åsikterna att man måste få barn om man är kvinna och att jag själv har "matat" de där åsikterna och förminskat mig själv genom att hålla med om dem. Jag har också ömkat Jennifer Aniston, jag har definitivt känt mig okvinnlig och barnslig när de andra pratar om dagis i personalrummet. Men det där är ju inga objektiva sanningar.
De här fyra åren har jag visserligen läst allt om fertilitet och fokuserat väldigt mycket på det, men jag har också lärt mig en massa annat, jag har lärt mig ett nytt språk och ett nytt instrument. Jag har träffat nya människor och bott utomlands ett tag. Jag har kunnat jobba deltid eftersom jag inte försörjer någon och har ägnat mig åt mina intressen då. Och klart att jag kunnat göra det om jag hade barn också men helt ärligt tycker jag att uppåt 90 procent av alla småbarnsmammor inte har tid med något annat än att vara mammor.
Det var också väldigt intressant när jag pratade med en nära vän i somras som har barn och hennes upplevelse var att man är väldigt okvinnlig som mamma också! Kroppen förvandlas till en slags bebismaskin. Det är ju inte mycket med en graviditet som är sexigt och sexlivet är inte på topp direkt berättade hon. Dessutom sågs hon bara som "den gravida" och alla förutsatte att hon bara var intresserad av just det. Till slut sa hon att det var nästan lättast att bara ge upp och motsvara omgivningens förväntningar, att bli BARA "den gravida" och "mamman" som inte kan prata om något annat, i stället för att vara den individ hon faktiskt är.
Jag börjar helt enkelt omvärdera mitt liv utifrån nya ramar som inte bygger på vad media säger eller vad andra tycker. Jag börjar ifrågasätta allt jag tänkt om att jag måste ha barn för att livet ska vara meningsfullt och att jag ska ha ett värdefullt liv. Jag börjar också tänka att om man bestämmer själv att ge upp i stället för att låta åren gå och bli fråntagen till och med den möjligheten, att få bestämma själv när man har fått nog, så kanske det känns lite lättare. Att man har kontroll över sitt liv igen. Att man kan börja tänka framåt och planera resor utan att tänka att "då kanske jag måste vara i stan om jag blir kallad på ultraljud, eller då kanske vi precis fått ett dåligt besked och då blir inte resan rolig", eller "då kanske jag är gravid". Att man kan lägga all den här tiden man oroar sig och googlar på "ruvardag 5" och känner efter hela tiden, på något annat, något man blir glad av. Att man har valt att se sig själv och sitt liv som värdefull för den man själv är och inte för att man varit en länk i kedjan till nästa generation (som kanske ska uppfylla ens drömmar om en roligare karriär eller ett mer spännande liv).
När jag började tänka så kändes det inte fullt så hemskt att ge upp.
Därmed inte sagt att det är lätt.
I slutändan vill man ändå ha sitt eget barn, få uppleva en graviditet och vara med från dag 1.
I slutändan vill man ändå ha sitt eget barn, få uppleva en graviditet och vara med från dag 1.