Om ditt barn över 2 år skriker i affären, vad gör ni då?

Det är väldigt många som skriver att de skulle förklara och sen avleda. KAN ni det med era barn när de är mitt i ett utbrott?

Mitt trotsmonster hör ingenting när han är uppe i skrikandet. Då är det bara vagnen som gäller.

Om min snart 3 åring får för sig att skrika eller springa rundor så åker han ner i kundvagnen och får vråla sig igenom affären.
Men jag handlar alltid färdigt då vi har en bit till affären.

Försöker först säga åt honom att sluta.
Funkar inte det hukar jag mig ner och förklarar.
Funkar inte det avleder jag med något.

Brukar sluta med andra grejen, men på senare tid trotsar han mer så det är avledning varje gång vi handlar mer eller mindre.

Han är 3 år.

Det beror väl som alltid på ålder och individ. Nu har jag inte läst igenom alla inlägg, men jag tror inte det är så jättefarligt om man _någon gång_ skulle falla för skriket. Om man helt enkelt inte, i situationen som råder, pallar för trycket och dessutom har provat att avleda det.

Däremot är det ju då ofantligt viktigt att att man talar igenom detta efteråt, utanför stundens hetta, och förklarar att det absolut inte är ett ok beteende. Och självklart låter man det inte bli till en vana, om försöket att tala till rätta inte skulle fungera.

Ignorerar och går därifrån. Det fungerar 8 av 10 gånger ungefär (numer), hon slutar gasta och kommer efter. De gånger det inte funkar frågar vi om vi ska gå ut i bilen istället och slutar hon inte då så går en av oss ut med henne till bilen.

Om jag är ensam (sällan) så brukar jag muta med att hon ska få nått annat, tex en bamsetidning.

Jag bryr mig inte nämnvärt om ett annat barn gastar i affären.

Nu måste jag tänka vad vi egentligen har gjort när det har hänt, oändligt många gånger. Vi försöker avleda och ignorera. Med lillasyster hjälper det, med storebror änder det oftast med att vi bär en hylskrikande pojke ur affären som dessutom sparkar och slår.

Oftast är vi två som handlar och konstigt nog brukar vår dotter aldrig få utbrott om vi är ensamma med henne i affärer.. men är vi bägge två med så händer det. Om det inte går att få henne sluta relativt snabbt, går ena ut med henne. Lugnar hon ner sig då kan vi gå in igen. Hon får definitivt inte skrika någon längre stund inne i en affär!

Säger att jag hör att barnet är argt men att den inte kan få det just nu. Ibland så låter jag barnet skrika klart i affären menads jag handlar, om jag har nått jag måste ha. men kan jag så går jag ut ur affären med barnet och säger att vi inte går in i gen förrens det har lugnat ner sig. Sen pratat jag och säger att vi inte beter oss så i affären, sen så försöker vi igen. 

Man skulle kunna tro att malin22 #72 var en av mina döttrar :)
Jag gjorde också så om inte mina barn lyssnade på mig när jag sa nej.
Skrek de och la sig på golvet gjorde jag likadant och hur små de än var så nog
förstod de att så gör man inte....de blev väldigt "snälla" efter ett (1) sådant uppförande av mig.Lika när tjatet påbörjades #Jag vill ha...# då stämde jag upp i en sång #Jag vill ha en blå ballong,en med hatt och näsa på...." Det var också "skämmigt" och de tystnade ,ibland glömde de bort sig och började om med "jag vill ha" då började jag sjunga igen.
Jag har fått leende blickar från andra föräldrar, när jag har gjort likadant som mina barn och sedemera barnbarn,de såg ju också resultatet.Vet inte,men det krävs kanske lite mod att göra som jag gjorde :)
Men alla barn reagerar ju olika,en del går det att prata med andra hör inte för de är så koncentrerade på att få sin vilja igenom.Men ett verkar de ha gemensamt..vuxna beter sig inte som skrikiga barn..iallafall inte "deras" vuxna och de skäms till stillhet.

Jag säger bestämt att nej det blir inget godis idag och fortsätter gå med henne, fortsätter hon ändå att skrika så säger jag: Jag räknar till 3. Och då blir det knäpptyst. Oftast hinner jag inte ens börja räkna. Ingen vet (inte ens jag) vad som händer när jag kommer till tre för jag har aldrig kommit så långt ... men det funkar iaf alltid på min treåring när inget annat funkar.

har inga barn själv men min mamma berättade om en gång när jag var med i affären och inte ville vara tyst, trots att hon använt hela sin arsenal.
så hon la sig ned på golvet i affären och skrek en stund (några sekunder) och det funkade för jag var helt knäpptyst sen.

HAHA. 

Jag kan säga vad jag HAR gjort. Jag tog dotra under armen och bar ut henne i bilen och så var det slut på det roliga. Då var vi två vuxna så pappan kunde komma ut till bilen och jag gå in och betala. Sen fick hon inte följa med in i nån affär mer den dan (vi var och storhandlade på stormarknaden och skulle runt till flera ställen), utan en av oss stannade i bilen med henne vid de fortsatta besöken och där fick hon sitta och ha tråkigt. Då snyftade hon att hon aldrig mer ska skrika så och det har hon inte gjort heller. (inte i en affär för att få nåt, vill säga).

Sen finns det säkert tillfällen då man är ensam eller inte kan göra som vi och då vete rackarn hur jag hade gjort. Låtit henne skrika förmodligen medan man snabbt handlade färdigt. Nån avledningsmanöver har inte funkat när våra barn hamnar i det stadiet. Nån slags konsekvens som är direkt kopplad till det som hände tror jag ändå på. Att man går miste om nåt kul. Och att dom får cred när dom sköter sig fint. Det behöver inte vara att dom ska få nåt (helst inte för då blir det väl det dom förväntar sig) utan mer beröm och uppmuntran. 

Det brukar inte hända, har kanske hänt två-tre gånger under mina barns livstid, och dom är 4 och 5. Dom gånger det har hänt har jag bara sagt ungefär "Varför skulle jag vilja ge dig den om du skriker så jag får ont i huvudet? Du kan få det en annan gång men skriker du mer så kanske du aldrig får den". Då har dom slutat och sagt förlåt och lagt tillbaka det dom velat ha. Och det är inget hot, det är en förklaring på vad jag skulle göra om dom inte slutar bara, annars vet dom ju. Det är även en fråga till dom, varför skulle jag ge med mig för att dom börjar skrika? Då blir jag ju bara irriterad och vill ännu mindre ge barnen det dom vill ha?

Dessutom har jag ALDRIG gett med mig om dom skrikit eller gjort annat för att få som dom vill, så dom vet att det inte är någon idé.

Säger först till att hon ska sluta, säger sen till på skarpen. Hjälper inte det bär jag ut ungen.