Ni med lite äldre regnbågsbarn...

Nu har ju Izabelle och Mino bara en mamma, men ingen pappa.
Izabelle vet att hon inte har någon pappa men att hennes kompisar har en pappa. Men hennes ena kompis Zahra har heller ingen pappa och bara en mamma.

Hon tycker det är lite coolt att bara hon har en mamma och ingen pappa.
Hon är 3 år nu och vi pratar ofta om att hon inte har någon pappa och inte lillebror heller. De har samma donator mina barn.

Får se hur snacket kommer gå med Mino, men det blir nog något liknande som med syrran.
Hoppas det löser sig för er!
Sonen förresten är nästan lite rädd för män, hemskt men sant.. Han skriker så fort en man närmar sig honom, om det inte är morfar eller hans morbröder..

Tack för ditt svar, intressant att höra hur det kanvara för andra. Hedwig tycker också att främmande män är lite läskigt just nu men jag var tydligen likadan när jag var liten.

Kul att läsa om din dotter, att hon har så god självkänsla. Det är ju det som man själv vill skapa, att Hedwig ska vara stolt över sig själv och sin familj. Vi pratar väldigt mycket familj just nu för hon är så intresserad av hur det fungerar. Och det är kul att se hur hon skaparsin egen bild. När jag berättade i vanlig ordning att "I vår familj så finns ju du, mamma och mamma" så la hon bestämt till "moffa å mommo". Det är ju precisdet som man vill förmedla: din familj är de som älskar dig och som du älskar och därför hör ihop med. Barn är fantastiska...

Men gud Egalia, jag fick ju rysningar när jag läste inlägget ovan...
Så vackert skrivet... och det är ju värkligen så man vill ha det...

Våran dotter,4,5 år, har en mamma och en pappa (vi separerade när hon va 3 år) och har fått TVÅ mammor TILL...
Hon är ju hur stolt som helst på dagis när hon berättar "jag har minsann 3 mammor som älskar mig" och TVÅ fina prinsess rum, etc... och man ska inte ens börja prata om alla mormödrar och farmödrar , mostrar och fastrar, som hon älskar massor!

Och de ända frågorna barnen har på dagis är, "är du hennes riktiga mamma" (vilket inte är så svårt att svara på) och när min tjej hämtar och barnen frågar "är du hennes andra mamma" svarar hon bara jätt enkelt... "ja det kan man kalla mig, men annars är jag bara världens bästa Fi" och DET har alltid funkat både för dottern och alla hennes kompisar, de klänger lite mycket på henne ändå!

Och den perioden dottern hade gällande att det ska va mamma/pappa/barn tog vi med ro... som sagt vi pratade massor, om vilka som kan gifta sig, att det är ok att bli kär i en tjej på dagis, att Barbie och Cindy kan ju bli ett par, Ken fick helt plötsligt en massa klänningar... etc etc...
Först gick det jätte bra, hon va öppen för ALLT, men sen kom hon in i en svajjande period där det helt plötsligt va lite äckligt... Men tro mig, de kommer ur det där ganska fort... och eftersom du, vad jag läst, hanterar situationen som vi också gjorde kommer er dotter ur den perioden ganska fort.... (vi höll på typ 3 månader allt som allt)

Lycka till!

Tack Finea för ditt svar!

Och kul att jag kan ge rysningar Jättehärligt att höra om er coola och självsäkra lilla dotter. Det är ju som ni skriver, barn är oftast raka och vill ha klara svar - det är vi vuxna som alltid ska komplicera saker och ting. De enklaste svaren är väl oftast bäst. Ska försöka uppmuntra pedagogerna på dagis (som är väldigt bra) att tänka lite som ni (att två tjejdockor kan bli kära t.ex.). Vi har faktiskt fått en liten förklaring till varför hedwig just nu säger pappor så fort vi säger mammor. På dagis har de köpt in "Malins mamma gifter dig med Lisa" (en bok som vi inte har) och där finns ju två mammor och två pappor. Kan vara därför hon frågar så mycket...i BOKEN så är det ju så. Vi ska handla in lite andra böcker till dagis, på engelska (som Emma and Meesha my boy) och klistra in en egen översättning i dem.

Ja men det låter ju jätte bra...
För jag tror att det ända vi regnbågsfamiljer kan göra just nu för att få upp diskussionen är att starta den...
Och på dagis är ju böcker klockrent... då får ju barnen verkligen fundera...
Och som sagt hemma är dockorna jätte bra, de kan man ju få att stå ut med det mesta.

För samtidigt som det känns lite motstridigt i dagens samhälle med vissa normer som sitter gasnska hårt, så har vi ju kommit helt fantastisk långt på kort tid.
Och att det går så fort framåt, både med barn, partnerskap och sen giftemål...
Och regeln med syskon etc som snart kommer att lagstadgas inom den statliga sjukvården (detta är mina privata gissningar) är ju nästa framsteg och fortsättnigen i rätt riktning...

Vad jag nu ville ha sagt med dett avet jag igentligen inte... utan bara att jag e så sjukt nöjd att jag bor i sverige med min lilla regnbågsfamilj!

Här hade vår tös en period när hon började dagis, fick lite koll på att det fanns pappor. hon var då 17 månader då. Det gick över efter några månader, men alla killar var pappor ett tag :) 15 som 60 år :)

Hon har en pappa, men vi bor med min fru, och hon träffar sällan sin pappa. Men hon är stolt över sina 2 mamor och sin pappa :) Pratade då om att familjer ser olika ut, att vissa har flera av varje, andra bara en mamma eller en pappa. Det nöjde hon sig fint med.

Tror att alla barn har en period då de upptäcker att det finns olika familjer :) Men visst var det lite svårt när hon frågade om hon hade en pappa.. vart han är och hur han ser ut. Tyckte de frågorna kom tidigt. Och de frågorna kom rätt fort efter att hon insett att barn ofta har en pappa. Men hon har också pratat konstant och superbra sedan hon började dagis. Är snart 3 och för ca 2 månader sedan hade vi en djup första diskussion om döden och vart man tar vägenoch vad man gör då man är död. Så hon är rätt frågvis :)

Ja nubörjr det närma sig, vår myra är 13 månder, går på dagis och där finns många pappor. Hon säger inte mkt ännu men snart kommer väll det. Vad svarar vi då, hon har ingen pappa men en dontor..

Vår dotter säger ofta ordet pappa, hon fyllde 1 i slutet av november, hon säger det ibland t min pappa men hon förstår ju inte vad det betyder hon tror nog att han heter pappa liksom eftersom jag oftast säger det, försöker säga morfar men ibland blir de inte så*S* så nu säger hon pappa flera ggr om dan. Ska bli spännande tat se hur det blir när hon börjar på dagis, vi har börjat säga till henne att hon inte har någon pappa utan två mammor. Kanske svårt för henne att förstå vad det betyder men bättre o börja tidigt ju;)

Ja vi har sagt att "du har ju ingen pappa" eller "här bor ju ingen pappa" och bekräftat Hedwig i upplevelsen att många barn på dagis har pappor. Sedan har vi pratat jättemycket om att vissa barn har två mammor, vissa två pappor och så vidare...till slut sa Hedwig själv "vissa barn många pappa, vissa barn en mamma..." och rabblade alla olika kombinationer hon kunde- jättenöjd. och så räknade hon oss "en, tåå mammor" (ja ibland fick hon det även till tre....). Vi har inte gått in på donatorsbiten utan tar det när hon blir äldreoch nyfiken på hur barn blir till...kanske skulle det bli förvirrande att ta det redan nu - men vi har ju inseminerat på klinik. Vi har en bok som heter familjeboken och som är bra, den är för äldre barn men den ger bra tips tycker vi påhur man kan förklara olika familjer. Tror också det är viktigt att prata med dagis så de vet hur man förklarar hemma, det gjorde vi och det var uppskattat.

Nu frågar hedwig aldrig om någon pappa längre, hon har kommit ur det men under ett par månader var det huvudsamtalsämne. Nu pratar vi mest om teletubbies och spöket laban...

Tack Egalia. Mitt dlemma är at vi har en öppen donator som hon ju kmmer få veta när det är dags att han är hennes donator. Han är ingen pappa men det är ju lätt att missförstå som liten, oh att få höra att hon inte har en pappa och sen plötsligt inse att det har hon ju vist det, kan dt skada henne?
Allt det här har vi disskuterat så länge och ptsligt är det så nära att det känns läskigt. Men det löser sig

Vi har en fyraåring och en som snart är ett och ett halvt. Fyraåringen pratar rätt mycket om familjer, och också om tjejer och killar. Hon har fattat att föräldrar med snippa oftast kallas för mamma, och att föräldrar med snopp brukar kallas för pappa. Dock har hon inte riktigt koll på vilka som räknas som familjer så hon är övertygad om att grannpojken, tillika bästa kompisen har två mammor och en pappa, trots att han lever i en helt vanlig kärnfamilj. Hon säger att barnets andra mamma inte bor hos dem. Sin egen familjebild brukar hon också bekräfta rätt ofta, genom att till exempel säga "jag har ju två mammor", men hon pratar nästan aldrig om att hon inte har en pappa. Jag har för mig att det tog ganska länge innan hon började prata om det faktiskt, och lilla barnet har inte börjat än. Hon säger dock mamma till alla vuxna, oavsett om det är oss eller inte, och oavsett av kön. När hon var mindre sa hon pappa ibland, men det var mest för att testa ljudet, då blev dock stora barnet lite frustrerad ibland och sa : men du har ju inte pappa, vi har två mammor!

Det är ju jättebra att ni pratat så mycket om det, det absolut bästa är ju såklart att vara öppen med sina barn, så att de har underlag att prata om det själv, på till exempel dagis om någon frågar dem

så känner iv med, jättesvårt hur man ska göra. Men jag tror att det rer sig vart efter ändå, han är ju som du skriver ingen pappa men en donator, vi har änsålänge inte börjat prata om vår donator med L tycker hon är för liten men vi säger tat hon inte har en pappa de ggr hon säger ordet pappa, det har avtagit betydligt nu sen jag skrev sist:). Kommer prata mer med henne när hon börjar på dagis då hon komme rmärka att det finns många pappor där. men i slutändan tror jag attd et blir bra bara man är öppen.

men sweetlina, Lova är ju som Mira typ 13månader, vad framåt hon verkar vara. Säger pappa för att du kallar din pappa det och ni säger till hennett hon inte har någon. Mira skulle aldrig fatta nått sånt och hr jstbörjat härma ordet mormor, men aldrig till nån av mormödrarna. Hon har juböjat på dagis men jag skulle bli grymp impad om hon redan skulle reflktera över att de anda har pappor.

yes hon har blivit 13 månader hon me*S*. Näe ja menar inte att hon redan kommer fatta att de andra har pappor men vi har iaf då tänkt att börja prata om det*S*

Hej alla! Så intressant att läsa alla inläggen här. Vi har precis som ni funderat mer och mer på hur man bäst pratar om det här och bemöter M när han kommer med sina funderingar. Nu är han snart två, går på dagis sedan i höstas, men han pratar ännu inte så mycket, så han har inga långa utläggningar om familjer eller föräldrar direkt. Det gör att man kan göra misstaget att tro att han inte hänger med, men det inser man plötsligt att han gör!

Ett par struliga nätter när man spenderat mer tid inne i hans rum än i sin egen säng har jag hört honom ligga där i mörkret och liksom testa ordet "pappa" lite för sig själv. Då har jag sagt, "ja fast du har ju ingen pappa, du har ju två mammor istället". "Ja-a", svarade han gravallvarligt. Vi fick boken "Min familj" i julklapp (har glömt författaren nu), den gillar har skarpt. Den innehåller i alla fall en fyrklöverfamilj.

Min dotter har ju ingen pappa men bara en mamma, kommit till på Storkklinik. Jag gjorde en bok som handlar om mitt val som ensamstående mamma och hur jag åkte till Storken. Finns fotografier på Storkkliniken o på Sophie som gjorde inseminationen. På magen som växer ultraljudet o sen familjen runt om. Min dotter började fråga redan strax före 1 års dagen o undrade om pappa eftersom hon ser flest barn som har mammor o pappor, har ju några vänner där det även finns 2 mammor och även ett par där det finns en mamma. Tror att barnen mår bäst att man helt enkelt "går ner på deras nivå" berätta det som en saga, gärna med bilder till. Edvina älskar att höra sagan om storken till natten oavsett om det är med boken eller om jag bara berättar som godnattsaga.
När Edvina va 2 år va det extremt mycket prat om familjer och olika konstalationer. Har faktiskt filmat henne när hon berättar själv om hur hon kommit till världen och hur mamma åker ner till Köpenhamn. Hon är väl medveten om att hon inte har en pappa sen är det ju krångligt det där med donator, hon vet att hon har en men hur väl hon verkligen förstår vad en donator är det är ju en annan femma. Jag valde dock en okänd donator så det är ju aldrig ngn hon kommer få träffa.

Vilken bra idé Veronika! Jag har funderat på något liknande själv men inte kommit till skott. Men kanske ett sommarprojekt. Nu är Hedwig inte alls nyfiken på pappor längre, hon har förstått hur det hänger samman tror jag. Däremot funderar hon nu över om hennes älskade dagisfröknar är mammor. Vi har hört henne kalla dem det och det är ju inte så konstigt, de tar ju hand om henne om dagarna och visar att de tycker om henne - som en mamma. Hedwig pratar ju väldigt mycket för sin ålder tydligen (vi har ju inget att jämföra med men...) så vi fick ju höra långa resonemang om olika familjer ett tag med det är ju intressant att tänka på hur mycket de ska klura ut.

Kan förstå dilemmat med känd donator men tror det löser sig bra. Ofta är det ju vi vuxna som tänker att det blir komplicerat men barnen tar det för vad det är. Och framförallt tar till sig den info som de kan greppa just för tillfället, sedan kommer frågorna successivt. Och det gäller nog oavsett känd eller anonym donator...

Ja det där med mamma o mamma o inte mamma kan va lite krångligt ibland :) Min dotter har precis börjat acceptera att mormor är min mamma och mamma till mina syskon. Så ibland säger hon mamma o flinar lite o då vet man att egentligen menar hon mormor. Så när mormor säger att hon är ju mormor till henne så kontrar Edvina: -men ja du är ju mamma oxå.
Dessutom sätter hon mamma o pappa framför alla kompisars mammor o pappor, säger inte tex inte Anna om kompisens mamma utan det är mamma Anna.
En fråga som kom upp nu ikväll va mamma har jag några syskon... o varför har jag inte det... just när jag trodde vi hade koll på hela familjen o allt. Fast hon har adopterat grannens yngsta (7år) som hon kallar för storasyster.  O fler frågor lär ju komma med åren....

Tycker absolut att du ska sätta tänderna i sommarprojektet och göra en bok.