Orkar någon stötta mig?

Jag jobbar med barn och det gör ont varje gång man ser en gravid mage. Mitt värsta ställe att vara på är IKEA, bara gravida magar. Lycka till

skickar kramar från botten av mitt hjärta

Hej Maja 74 och ni andra! Jag har gått igenom fem MA/ MF på tre år nu. Testade positivt 10/9 och skulle vara i v. 8 nu. Men...i torsdags var jag på undersökning och då såg det ut som om jag bara var i v. 5,5. Så kontentan var blodprov i tre dagar. Det sista tar jag i morgon, måndag. Svaret kommer på tisdag. Men jag vet att det avstannat- igen!
Jag håller med alla ni som har svårt att höra/se på tjejer med "mage". F-an (ursäkta ordvalet) vad det är jobbigt. Mår pest just nu. Det är faktiskt synd om oss håll med om det. Kram på er alla!

Här är en till som har gått igenom 3 MF/MA inom loppet av mindre än ett år och mycket väl vet hur du känner dig !!

Nu är det tre dagar sedan jag skrapades för mitt MA, vilket var ett fysiskt väldigt lätt men psykiskt fruktansvärt jobbigt ingrepp med många tårar och frågor trots helt otroligt underbara läkare och systrar på sjukhuset. Mitt humör åker bergodalbana hela tiden. Ena sekunden är jag lättad för att vi har skrapningen bakom oss så att vi kan se framåt. Nästa sekund känner jag mig bara tom och kan börja gråta hejdlöst och tusen frågor rusar runt i mitt huvud: Varför just vi? Vad är det för något fel på oss osv, osv? Dessutom har läkaren, som skrapade mig, rekommenderat att vi lägger bebisverkstaden på is i 3 månader igen, vilket känns som en hemsk evighet. Den 14 oktober kommer vi att påbörja en MF-utredning, vilket känns både bra och fruktansvärt jobbigt, men det är nog viktigt att vi kollar upp att allt är OK med oss så att vi förhoppningsvis slipper genomgå ett MF/MA till.

En stor kram till alla särskilt lille kiz *håller tummarna för er*!!

Maja74: En bamsekram till dig!!! Vet hur jobbigt det är ibland. Jag försöker också vara positiv och tänka att det är klart att det kommer gå vägen någon gång, men visst misströstar man och det är så otroligt jobbigt när kompisar eller någon släkting helt plötsligt visar sig vara gravid. Kan inte längre glädjas med dem som jag önskar att jag kunde.
Vi hade försökt i 1 år innan något hände. Hade en tid på fertilitetskliniken för utredning. 3 dagar innan besöket (feb i år) så testade jag positivt. Kortvarig glädje, mf några dagar senare. Blev gravid igen i maj och fick mitt andra mf i början av juni. Sedan har inget mer hänt. Vill att något ska hända så vi kan få hjälp....
Så jag vet hur det känns, all oro och ångest som man ändå stuvar undan någonstans långt inne och försöker att inte plocka fram. Men ibland poppar det upp och man känner sig helt knäckt, där emellan så lyckas man ändå hålla en rätt så positiv inställning till livet och bebisgörandet. För visst ska vi också bli mammor någon gång!!

*KRAM*

Skickar massor av kramar till dig Maja 74 och alla andra kämpar. Vet precis hur det känns, har suttit på massor av middagar och fika stunder med kompisar där samtalsämnet hela tiden varit barn barn och barn. Det är jättetufft och man tar på sig glada minen och gratulerar de nygravida men inom sig gråter man och undrar "ska det aldrig bli min tur"? Och jobbigast av allt är det dåliga samvetet för man är ju naturligtvis jätteglad för deras skull.
Därför är det så skönt med f.l., här ser man att man inte är ensam, det finns fler som har det som jag och bäst av allt, det finns faktiskt de som lyckats, som till slut får en liten go bebis efter alla svårigheter. Så självklart stöttar vi varandra, det är ju det vi är här för.
Kram

är oxå i bebisverkstan men dock utan ngt resultat ännu...idag när jag klev av tåget på väg hem efter jobbet så klev mitt livs före detta kärlek av samtidigt o vid perrongen stod hans nuvarande sambo med en barnvagn bredvid sig....då sjönk humöret på en gång...jag är glad för deras skull men det känns så tungt att jag inte lyckades bli gravid med honom o än så länge inte min nuvarande sambo heller....känner för er alla....kram cah

Skickar en SSSTTTOR kjamis.............

*kram*

Till alla fina tjejer!

Det var jag som startade tråden och jag vill tacka er för allt stöd...blev SÅ rörd av alla svar jag har fått...tårarna bara rann ner för kinderna...så ibland var det svårt att läsa..

Nej, vi gör ingen utredning, läkaren var övertygad om att det var min dåliga äggledare som har orsakat de tidigare missfallen också.
Nu är jag friskare än någonsin menar de, den andra äggledaren såg fin ut, mina äggstockar likaså. Nu är det bara en tidsfråga enligt dem...försöker ha tålamod alltså..vet att det kan ta tid...

Vad skönt att man kan vara ledsen ibland...och att vi stöttar varandra..
Ni där ute vet ångesten i bröstet, klumpen i magen, ovisshet, ängslan..längtan osv..
Vi är många!

Jag tänker lite extra på lille Kiz..undrar hur det gick för dig..känner MED dig..

KRAM till er alla..

Hej Maja 74 och ni andra "i samma båt"!
Tänkte bara tillägga att mina svar var 6000, 7000 och sista på 9000-någonting. Så det var väldigt högt och bra enligt barnmorskan. När jag fick svaren blev jag så glad att jag grät. Men i går när jag skulle bära lite tunga brejor (vi håller på att flytta) så började jag blöda. Då sjunker givetvis det lilla positiva man hade innombords: att kanske, kanske lyckas detta nu äntligen efter fem missfall! Det var lite klumpigt och mörkrött men senare på dagen så blev det brunt. Man blir så...man tappar luft och svävar ner i den bottenlösa dyn igen. Tyvärr så får jag vänta tills 13/10 på undersökning igen, för att få domen. Klart att man hoppas att det inte var något, men...
Det är inte klokt vad livet går snabbt upp och ner, som om man verkligen ska få känna på att man lever. Jag hade ett liv innan (i c:a 20 år), det var då min x-man ...mig. Det vill jag inte någon ska få uppleva, varken min vän eller ovän ska få uthärda de plågorna. Livet jag lever i dag är underbart- jag har en helt otrolig man som jag älskar över allt annat. Så igentligen ska jag vara nöjd. Men ett litet barn tillsammans det är det enda jag begär- sen är jag så nöjd och kommer aldrig behöva önska något mer. Då är allt fulländat och jag kan luta mig tillbaka när jag blir riktigt gammal och tänka tillbaka på mitt liv och vara riktigt nöjd.

Oj, det blev en hel del som jag lämnade ut till er. Läs det ni vill och strunta i resten.

Tänker på er!
/Anna

Du är inte ensam vet precis hur det kan kännas........

Jag hade mitt värsta för ett år sen ungefär......Alla man kände och hade i sin närhet fick barn ......

Men nu kan jag hantera det och jag har fått lite perspektiv på det...... Men längtan är fortfarande enorm.....

Vi är många som du....

Kram Innova

Skickar en jättekram till lille kiz!!! Hoppas att allt är OK!! Men om du mår dåligt och är orolig tycker jag absolut att du ska ringa gynakuten och inte gå och vänta *kramar*!!

Det gick som det gick...nu blev det en sjätte gång. Jag lägger ner verksamheten därför att jag inte orkar mer. Är ju lite äldre än er så att säga. Men gråter innombords.
Ni andra: Kämpa på- för det fixar sig säkert en dag! Ni har hela livet framför er!

Kram
/Anna

lille kiz:
Nej vad tråkigt !!! Vet inte vad jag ska säga är bara så ledsen för er skull!! Miljoner tröstkramar till dig!!