Min dotter pappa bryr sig inte.. Vad ska jag säga?

Visst, ett barn har rätt att träffa den andre föräldern - men det finns inget som säger att barnet kommer Vilja eller Behöva träffa föräldern.

Förlåt! Dåligt formulerat. Menade "mamman" (i allmänhet) och inte "mig".

Har sett ett fall där en kompis i liknande sits har "curlat" för pappan, sagt enbart positiva saker om honom, att han älskade barnet men inte kunde träffa det av ena eller andra anledningen. Syftet var att barnet skulle ha positiva känslor för honom ifall han skulle börja engagera sig.

När barnet blivit större var besvikelsen enorm då han fortfarande inte engagerade sig och hon tog på sig skulden för att pappan inte träffade henne. Pappan var ju så fin och bra på alla sätt och följden av detta var att felet låg på henne som hon såg det. Hennes värld rasade ju samman helt. Mamman hade ju gjort detta i all välmening, men resultatet blev tvärt om det förväntade.

Att ljuga, vare sig om att pappan finns eller ej, eller är någon han inte är, är inte hållbart i längden. Att tala om "biologisk far" mm. är lite väl avancerat för ett litet barn men kanske inte för ett större.

nej precis som att det finns inget som säger att bara för att mamma anser pappan vara en skit så kanske barnet vill umgås med sin far så småning om.

Jag ljuger inte för mitt barn för att göra det lättare för mig själv. Jag hade personligen blivit riktigt ledsen och förbannad om min förälder hade ljugit för mig bara för att förenkla situationen-
Jag är, om jag ljuger för mitt barn, en lika stor skithög som hennes pappa tyvärr är.

Det spelar ingen roll. Barnet ska fortfarande ha möjligheten om den finns.

Man gör det inte alltid bara lättare för sej själv.
Utan lättare för barnet. Har man blivit gravid med någon som hellre vill se både mamman och barnet död t.ex - är det bättre att säga att han inte finns - för BARNETS skull.
Det är vad jag tycker - och jag står fast vid min åsikt, oavsett vad alla predikanter säger.

Jag är av åsikten att man inte ska påstå att en människa är död när han faktiskt lever.
Om pappan vill ha kontakt när barnet är 2 år, 3 år eller 10 år kommer barnet ha levt i tron att pappan är död och ha växt upp med en saknad efter den personen. Att då få veta att han hela tiden levt skulle nog kännas som ett enormt svek och möjligen skulle hela barndomen komma att sättas i fråga. "Om mamma ljög om min egen pappa, vad har hon mer ljugit om?"
För det är större trolighet att barnet känner sig sviken av mamman som ljugit än pappan som inte funnits där.

Sanningen är alltid bäst, om än modifierad för att passa barnets ålder.
Är pappan omogen och rädd för att vara pappa, ja då får man förklara att pappan inte vet hur han kan vara pappa och inte väljer bort just barnet utan ansvaret som pappa. Svartmåla inte, men försköna inte heller!

I vissa perioder kan barnet eventuellt må bra av att träffa en psykolog för att kunna prata om livssituationen, men utöver det tror jag inte det är något att oroa sig. Det finns fler som har liknande situationer.

Glömde säga förut att jag alltid sagt till min dotter att bara för att jag tycker att hennes pappa betett sig på ett "knäppt" sätt och att jag inte tycker om honom längre så är han HENNES pappa och hon har all rätt i världen att tycka om honom. Det är snarare så att jag uppmuntrar henne att vara positivt inställd till honom, utan att för den skull skönmåla honom. Man kan ofta hitta iaf något/några saker man tycker är positivt med den andra föräldern, tex kanske h*n är bra på att teckna eller spela gitarr? Dessutom har ju de flesta av oss varit iaf liiite kära/förälskade i honom/henne vid tidpunkten för barnaavlandet.
När barnen blir tillräckligt gamla kommer de själva på hur den frånvarande föräldern är och bildar sig en egen uppfattning.

Jag tycker att du ska försöka må bra själv och tänka på att din dotter är än sålänge i störst behov av dig!
Har haft lite samma problem, pappan till mitt barn har träffat henne ett fåtal ggr på 5 månader. och med tanke på hur vår situation ser ut med massa krångel osv redan från när jag var gravid, så hade jag hellre sett att han inte fanns i hennes liv alls.
Men man kan inte välja.. Så försök må bra du, och ta hand om din lilla dotter å gör allt Du kan för att hon ska bli en fin liten tjej :)

Har tyvärr inget bra råd för hur du ska förklara för henne senare,
har själv samma problem..

Men vad menar du med att han "inte finns"?? Säger du att han är död då alltså? Eller försvunnen?

Jag håller med många här inne; man får berätta på ett ärligt sätt, anpassat till barnets ålder.
O som någon skrev; de flesta har väl varit åtminstone liiiite kära i pappan åtminstone vid själva tillverkningen av barnet, så förhoppningsvis har man väl något positivt att kunna berätta om pappan också.
Men f.ö så får man ju försöka förklara att det finns en pappa, men att han inte vill/kan/orkar finnas med o vara pappa just nu - eller hur man nu väljer att formulera sig. O att det inte är barnets fel, utan att det är pappan som har valt så.
Sen kan man ju visst säga att det är ett dåligt o dumt val av pappan - det får man väl göra som man vill, men jag menar bara att det på många vis går att förklara så att barnet förstår.
Sen får man ju berätta det positiva man har om pappan också; vad han är/var duktig på, eller om barnet är lika honom osv.
För när barnet är så pass litet som bara några år så finns det ju stora chanser att barnet en dag, trots allt, kommer att träffa sin pappa - på något vis. Vare sig det är på pappans eller barnets initiativ.

Min yngsta son är bara 4 mån än så länge, o hittills har hans pappa bara varit hit o träffat honom en gång, när han var nyfödd, men jag funderar ju redan jättemkt på detta.
Dock hoppas jag ju fortf att pappan hinner ta sitt förnuft till fånga o såsmåningom vill ta sitt föräldraansvar trots allt!
Mkt hinner ju hända innan sonen är så pass stor att han börjar undra över sin pappa. 

Hej, förstår ditt dilemma, har dock inte läst alla trådsvar, kan bara tala utifrån mig själv. Min pappa bryr sig inte om mig och har aldrig gjort. har vart där varannan helg när jag var yngre, that's it. aldrig ett samtal bara för att kolla hur det är eller så.
Så hellre då att inte ha någon pappa och veta det än att ha en som man vet inte bryr sig. hade vart bättre jag inte hade träffat min pappa, då kunde jag ha tagit kontakt när jag nu är vuxen och konstaterat att han inte är pappa-material, förstår du hur jag menar?

Förstår om det blir en pärs att förklara, kan inte ens tänka tanken på att försöka förklara en sån sak för min son, men, allt brukar lösa sig. Det är när alla frågor kommer som det blir jobbigt. Jag hade nog varit ärlig. Men det är bara jag..
Hellre ingen kärlek än falsk.

Hoppas att det löser sig..
Allt gott!
Pax

Sitter i en liknande sits som trådstartaren. Har två barn som bor växelvis hos sin pappa och mig vilket fungarar bra. Men så har jag en liten på 2 år som står och gråter efter sin pappa när de äldre blir hämtade av sin pappa. Undrar när kommer min pappa....

Vad svarar man? Din pappa kommer en annan dag? Pappa jobbar? Jag vet inte. Jag försöker verkligen att vara possitiv om fäderna till  mina barn men i det senare fallet är det svårt. Vill inte ljuga för liten... Jag vet ju inte om han dyker upp till veckan eller om fyra veckor och dricker en kopp kaffe, sitter på barnets rum en stund och sedan går.

Förstår ju att liten vill ha en pappa som syskonen och önskar jag kunde trolla, eller åtminstonne visste vad jag skulle säga....

Sedan måste jag erkänna att det är, för mig i a f, svårt att acceptera att fadern inte engagerar sig. Jag har kämpat i motvind men fått underbart stöd från bvc, familjepedagog, öppen förskola och mina vänner. Alla har sagt att jag gjort vad jag kan och lite till men jag har svårt att släppa det ändå.... Känner att jag den dag Liten frågar ska kunna säga att jag gjorde allt jag kunde och sedan stå för det.... Barn ifrågasätter och för eller senare kommer jag att bli ifrågasatt.... Med all rätt, liten har rätt att veta.

Kram Berta med tre

Barn lånar sina föräldrars känslor och tankar i brist på egna omdömen och erfarenheter. Om jag säger till mitt barn att jag inte tycker om dennes pappa, så hjälper det inte att säga att barnet gärna får tycka om pappa ändå. Barn har oftast stark lojalitet mot sina föräldrar och hamnar så lätt i konflikt; hur ska jag kunna tycka om någon som min mamma inte tycker om? tex.

Istället för att säga negativa saker om pappan tycker jag att man kan säga: jadu, pappa tänker inte riktigt på samma sätt som vi, pappa har lite annat för sig, pappa har inte samma tidsuppfattning som vi -- eller vad man nu kan tänka sig, och man säger det förstås med en ganska obekymrad röst. för om mamma är ok med situationen, så är barnet ok med situationen. är mamma ambivalent, blir barnet ambivalent, och detta tror jag gäller ganska högt upp i åldrarna.

när barnet är utan pappa från början, dvs inte har skapat en relation ännu, så är det bra mycket lättare, tycker jag, än när man ska ändra på vanor kring pappan, dvs att han plötsligt inte längre är aktiv. jag tror visst att det går  att skapa en trygg barndom till sitt barn med bara en aktiv, ansvarsfull förälder. man ska se till att vara fördomslös, trygg, självständig och komma ihåg att man ju faktiskt har gjort barnet tillsammans med pappan, så något positivt har man sett hos mannen någon gång. håll fast vid det ögonblicket!

Så bra o fint skrivet!