Jo, jag har en femtonårig tjej, och hon har också varit i sin värsta ålder/period sedan trettonårsåldern. Mycket trots, elakheter och massa annat. Ett tag var hon hos en stödfamilj i perioder, det gick inte att vi var under samma tak. Det har varit mycket i hennes liv som har varit skitjobbigt, och det kommer nog till ytan under de här åren. Jag tror att även om de inte har massa trauman i bagaget, så har de ett helvete i tonåren, särskilt tjejer. Det går ju inte att jämföra med hur det var när vi var i den åldern. Nu är det ju så mycket mer som pressar och stressar, ständigt tillgängliga, internet och all denna teknik som gör att de aldrig är ifred. Men hur som helst så känner jag igen mig i din beskrivning. Man tror att det aldrig går över, att man har misslyckats som förälder och att det är bara svart alltihop. Jag har många gånger tänkt och undrat hur fan det ska gå, jag har känt att jag inte ens tycker om henne.. Men det gör man ju. Vi har kommit väldigt långt och har en hyfsat bra relation nu. Men ta hjälp, prata med familjeavd. på kommunen, prata med alla som kan tänkas kunna hjälpa till. Man kan inte ta hand om sånt här själv, det orkar man inte, det finns hjälp och stöd, men man måste vara rätt så aktiv för att hitta den. Och det är då inte lätt när det är som det är med tonåringar. Stå på dig och ta hjälp och stöd var du än hittar den. Nu har jag börjat tro att det kan ordna sig till slut, men det tog tid. De kommer ur den där helvetesåldern, även om det inte känns så när man är mitt uppe i den. lycka till!!!!
