Ni ensamstående på heltid, hur orkar ni och hur får ni sova?

Du har ingen som kan hjälpa dig och avlasta lite, dina föräldrar eller barnets föräldrar? Det kanske bara behös en liten stund här och där för att du ska åter få energin som behövs

Jag förstår hur du känner dig, mitt barns far lämnade mig när vår dotter var 8 månader och det var tufft, jag försökte hitta energi genom att alltid ta mig ett avkopplande bad när hon gått och lagt sig, hon la sig tidigt

Jag önskar dig all lycka

Jag har levt ensam med sonen från början, gick isär i början av graviditeten. men jag har aldrig haft några problem med sömnen eller något annat med sonen. När han var 5 veckor gammal började han sova hela nätter och han åt bra från början.

Lider med dig som inte får sova

Nej. Jag antar att jag inte har någon, inte just nu i alla fall. Överhuvudtaget är jag så slut. Jag har pressande på jobbet också, ska dra ner på det men arbetar med ett projekt just nu som inte funkar att dras ner på. Jag har också varit ensam från början. Vet inte vem jag ska vända mig till. Vet inte vad jag ska göra. Jag orkar snart inte med jobbet på ett tillfredställande sätt. Jag känner mig så pressad.

Vad är det som är problemet? Jobbet eller att du inte får sova? Eller båda kanske?

Min unge sover hela nätter så jag har inte sömnbrist, men visst, han väcker mig ibland vid 6 på helgerna. Men det klarar man ju.

Men jag tror A och O är att man trivs med sitt jobb. Gör du det? Isåfall ger det kraft.

Sen måste du få sova också, men vakna fem är inget problem om man lägger sig 21-22.

Men vaknar han mitt i natten också? Jag kanske läste TS slarvigt.

Ta dig själv på allvar nu. Varför har det blivit såhär? Och gör det du behöver för att göra dig frisk igen.

Om du inte har någon i din närhet som kan hjälpa dig med avlastning så kanske du kan annonsera efter barnvakt/"extra mormor"?

nu jobbar inte jag för den lilla är för liten än.... men jag är oxå helt slutkörd.... den minsta vaknar VARJE natt o är vaken minst 2 timmar för att sen gå upp för dagen ca kl 7.... har 2 större som gör att jag inte kan vila på dagen heller.... har funderat på att ta passet o dra till Bali haha (skämt o sido)

Har inget bra råd att ge dig tyvärr för jag vet inte ens hur jag ska lösa min egen sömnbrist (undrar hur länge man håller ihop utan ordentlig sömn)

Det är inget fel på mitt jobb. Jag har det roligaste jobb som finns i vanliga fall.
Men det blir fel på det när jag inte får sova. Jag kan ju inte prestera så bra som jag vill och då blir jag besviken på mig själv så det är inget bra
Jag har svårt att somna när jag lägger mig, känslan av att jag ska bli väckt snart är där alltid.
Min unge väcker mig mellan fem och sex varje morgon och en gång på natten. Jag tycker det är tufft framförallt nu när det är så mörkt. Tröttheten har blivit mer än en trötthet, nu är jag svag snarare än trött...

Jag var ensam från graviditeten . jobbade dock inte heltid (men på många olika arbetsplatser, troligen nästan lika tröttsamt).
Tackade nej till heltidsstudier, när barnet var 6 år, insåg att jag inte skulle orka det med pendlarresor. Under en period erbjöds jag kontaktfamilj; en jättemysig familj med ett barn något äldre än mitt. De skulle kunna avlasta någon helg i månaden, tror jag. (i praktiken fick jag inte till det, eftersom fadern med ojämna mellanrum krävde sin umgängesrätt - familjen tröttnade på mina återbud. Soc. betonade att biofadern alltid skulle gå före). Vet inte om den möjligheten finns idag, du kan fråga Soc.

Hemskt att hanka sig fram infektionskänslig och trött. Minns som en ljuvlig viloperiod när jag först fick bältros och barnet sedan vattkoppor, när det var fem. Vi var lediga flera veckor i sträck helt oplanerat, barnet fick inte komma tillbaka till dagis förrän kopporna läkt. Sjuka var vi inte mot slutet, vi upptäckte Fjärilsmuseet och Rikshistoriska Naturmuseet.

När barnet var i tonåren skaffade jag en period hjälp via Soc, Familjestödsgruppen hette det i vår kommun. Ett gäng hjälpare, som ryckte ut till barnfamiljer i alla åldrar och hjälpte till med vardagliga saker. Jobbar du kontorstid fungerar det ju inte. Sök dig fram till en förstående läkare på vårdcentralen - även om jag vet att det är jättevårt att få FK att godkänna sjukskrivning nu för tiden.
Betala de tjänster du kan; städhjälp, gå ut och ät/ fixa hämtmat så du slipper känslan att ALLT hänger på dig.

ja du jag undrar hur fan man orkar med detta och endå jobbar jag inte. har aktiviteter två dagar i veckan och träning en dag i veckan. i övrigt tar jag promenader och städar. men fattar inte hur jag ska orka endå.

Tack för att ni delar med er. Det betyder så mycket för mig.
Min största skräck är att jag ska bli riktigt sjuk nu. Jag har haft dålig hälsa i ca sex månader, infektioner, problem med magen osv. Jag funderar på att berätta om min rädsla och mitt tillstånd just nu för pappan. Jag tror inte han kan göra så mycket men vår relation är egentligen inte dålig. Skulle kännas skönt om någon visste om och stöttade på något sätt. Känns lättare bara om jag fick prata med någon. Tyvärr tyvärr bor han så långt bort. Hade han inte gjort det så hade han och jag delat på allt. Eller i alla fall hade han avlastat mig mycket, för han är en riktigt bra människa. Det är verkligen sorgligt. Jag är rädd att jag kanske faller ner sjuk eller död. Och allt bara för att jag stressar ihjäl mig.

hat det på samma vis,men min son på snart 2 brukar ta sovmorgon emellanåt så jag får sova ut ibalnd. Pappan är ej med alls så har 100% ansvar dygnet runt ensam.

Jag har också varit ensam i princip sedan min dotter var ett år. Nu är hon snart nio år.

Periodvis har det varit tungt, särskilt sedan hon går upp klockan 06.00 oavsett vilken dag det är och oavsett hur sent hon somnat kvällen tidigare.

Mina föräldrar och även farmor och farfar har på senare år ställt upp mycket så det har blivit någon form av regelbunden avlastning.

Men sovmorgon vet jag att jag saknade så jag höll på att bli knäpp. När min dotter var runt 5.5 och kunde gå upp o sätta på morgontv själv, då började jag med att flytta ut på soffan med täcke o slumra där någon timme till.
Sedan runt 6 år så gick hon upp själv och jag låg kvar i sängen o slumrade någon timme.

Idag kan jag ligga två timmar till om jag vill hon kommer in om det är ngt, men oftast tittar hon lite på tv, sen leker hon och tar ngt att äta om hon blir hungrig.

Mitt tips/råd är att försöka hitta någon avlastning iaf någon natt i månaden. Sedan är det bara att stå ut några år till, sen kommer barnet att bli mer självständigt.

Det som har räddat mig,är mina nära och kära.
Mina närmaste hade mina barn regelbundet,ex varannan helg och ibland på vardagen nån eftermiddag.
Helt fantastiskt.

Om inte detta altenativ finns för dig,så betala en barnvakt då och då,så du kan sova.
Jag har ochså varit sönder stressad,blev sjuk jämt,sömnproblem till slut...det sluta med att jag blev sämre,deprimerad,ledsen jämt...och blev sjukskriven.

det hade lika gärna kunnat varit jag som skrev denna text. jag har exakt samma situation.