Bitter morsa?

Vet inte vilket forum jag ska sätta denna fråga i, flytta om ni tycker så.
Jag har en mamma som är konstant missnöjd med allt.
Vi barn (jag har en yngre bror) är inte värda nåt i hennes ögon.
Ständigt så pratar hon om andras barn och hur duktiga dom är, vad dom jobbar med, om dom köpt hus, och deras barn m.m

Jag och min bror är skötsamma, vi har båda eget företag som vi har jobbat oss upp från grunden, egna lägenheter, sambos, skötsam ekonomi m.m
Ja allt som skulle göra en förälder väldigt stolt egentligen.
Men det är hon som sagt inte.
Snarare tvärtom.
När folk frågar henne vad vi (jag & brorsan) jobbar med så pratar hon bara bort det och svamlar bara.
När min pappa säger nåt bra om mig -att maten jag lagat var god tex, så snörper hon bara på munnen och säger -ja,ja kan ju va lätt för den som inte behöver laga mat varje dag eller nåt liknande.
Hon eller min pappa har aldrig stöttat oss i någonting, varken i yrkesval, skolan, eller andra beslut. Vi har alltid fått ta egna beslut utan något som helst stöd från någon vuxen.
Vi har alltid fått klara oss själva i allt, dom har aldrig ställt upp och skjutsat när vi skulle nånstans utan skulle vi nånstans fick vi vi minsann ta oss dit och hem bäst vi ville, liftning blev lösningen. -Tack gode Gud att jag aldrig blev våldtagen säger jag.
Jag ringer hem varje vecka,(bor en bit iväg, 50 mil) alltid så säger hon saker som gör mig ledsen, snackar skit om mig när jag hör på när hon går och hämtar pappa när jag ska prata med honom och liknande.
Jag behöver råd och stöd om vad och hur jag ska göra.
Hade tänkt att jag ringer inte hem på ett tag, eller så ringer jag och pratar bara med pappa när jag vet att hon inte är hemma. Och håller tråden kort med henne, för att det GÅR inte att prata med henne om hur jag känner, det har jag försökt, då säger hon bara att jag är överkänslig och tar åt mig osv.
Kan tillägga att min bror brutit kontakten med mina föräldrar för mer än ett år sen pga allt som hänt i barndomen. Och snart ger jag upp med, fast det vill jag ju inte, jag vill ha en bra relation med mina föräldrar, men jag orkar inte höra hur dålig jag är hela tiden särskilt när jag vet att vi är minsann mycket bättre än hennes väninors barn som hon är avundsjuka på.
Min egen teori är att morsan helt enkelt är bitter. Hon har upptäckt att nu gör hennes barn det hon skulle vilja gjort, resa, flytta från orten (dom bor i en liten ort i norrland) jag vet att hon inte trivs där uppe, har sagt till dom att flytta men det går inte när man är så gammal säger hon. Det är bara så tråkigt att inte få sina föräldrars erkännande när man faktiskt förtjänar det, utan bara få en massa skit i onödan.
Tack