vad ska man göra när stora syskonet slår sin nyfödda syster?

Det är bara att vara på din vakt hela tiden för att skydda minstingen. Ta alltid med ett barn in på toa. Det hjälper föga att bli arg på ett så litet barn, men man måste förstås säga till varje gång. Satsa på att ge så mycket kärlek och uppmärksamhet som möjligt istället och acceptera att det är jobbigt att få ett syskon. Erkänn storasyskonets känslor, och acceptera också att det är helt omöjligt att ge två barn lika mycket uppmärksamhet som ett, det är ingen idé att ha dåligt samvete för det.

Jag kan trösta dig med att minstingen snart blir större och kan skydda sig själv bättre, säga ifrån (småsyskon är experter på att gasta högt så fort storasyskonet gör något! ) och även ge igen (syskon kommer alltid att slåss eller knuffas lite, det är oundvikligt).

Är väl inget svar på något men kanske värt att pröva...
Är två år mellan mig och storebror min, och när jag var liten så fick han en docka att ha som sin bebis, när mamma ammade mig så satt han brevid och ammade sin docka, rapade den och bytte och sen va det dags för dockan och mig att vila.
Då gick dom och la oss.
Jag fick senare en lillebror (jag var då sju) och strax därefter en lilla syster (två år mellan dom också), mamma gjorde då samma sak med dockan och det funkade kanon.
Visst kunde det komma fall av svartsjuka men inte på så vis att det resulterade i att slå och nypa, sparka eller så.
Väntar nu en liten till i mars, har en son på snart 14 månader och tänker köra den teorin.
Sen är det klart att egen tid med mamma och pappa är jätte viktig. Likaså att han får känna sig delaktig, stor och duktig som han är..
Många ha ju tyvärr den bilden att killar inte ska leka med dockor, varför inte när det hjälper dom att lära sig bry sig om och att samtidigt känna sig duktiga då dom får ansvaret för något.

Är i samma situation och känner inte att jag får ngr tips i tråden som gör mig mer avslappnad. Tycker att det är väldigt jobbigt eftersom jag förstår storebror 2 år, 2 mån men samtidigt blir jag så rädd när han igår smällde till vår nyfödde i huvudet. Idag försökte han skalla honom och häromdagen skulle han välta barnvagnen. Herrejösses, då har jag ej nämt dragande i ben, nypande etc. Jamenar ett enda bendrag åt fel håll så bryts ju den nyföddes ben.

Vi gör allt som man "ska" göra. Egen tid, mycket kärlek och kramar till den äldste, läsa bok och gosa, vara bara med mamma ensam, försöka få honom att hjälpa till och "sköta" den lille, markera när han gör något etc. Men det funkar ju inte,
så 2 frågor, snälla svara;
-går det över? hur lång tid tar det?

Vill också ha svar.
GÅR DET ÖVER? HUR LÅNG TID TAR DET?

Har en 3 1/2 åring som betér sig likadant mot sin 5 månaders gamla lillasyster. Har provat allt.

Min son är 23 mån och min dotter är 3½ mån. När dottern var nyfödd (och ett tag där efter) så var våran pojk på henne hela tiden. Kastade grejer, försökte slå och nypa henne. Han var allitd på henne när jag ammade och jag kunde aldrig lägga ner henne någon stanns. Vi sa alltid till att han inte fick göra så då det hände, lungt och sansat men bestämt.
Nu kan jag säga att det funkar mycket bättre här hemma, efter ett par månader. Visst kan det komma lite tjuvnyp ibland, då han är upprörd eller lite svartsjuk. Men nu låter han henne vara och tycker hon är ganska tråkig och bryr sig inte om henne så mycket. Men visst får man vara på sin vakt ibland och jag lämnar ju dem aldrig obevakade men det gör man ju inte med vilket barn som helst i den åldern.
Det kommer gå garanterat gå över när storasyskonet har vant sig vid att ha ett småsyskon :)

Vi har samma problem här, fast lillasyster är inte nyfödd längre.
Hon är 10 månader.
Så nu kryper hon ju till sin storebror hela tiden, in till hans rum, tar leksaker som han har lämnat lite här och var.

Han säger nog nej till henne 100 gånger per dag. Hon får inte va me, hon får inte vara i hans rum, inte krypa in till toaletten när man är där för att hjälpa honom osv.

Känns som att vi också har provat med allt. Varit bestämda, förklarat på enkla sätt att det gör ont, att hon får var med osv. Vi försöker dela upp oss så att han får ensam tid med oss båda föräldrarna. Men inget hjälper ju.
Ska fråga på BVC nästa gång.
Men det verkar ju vara vanligt iaf, fast det gör det ju inte roligare. Däremot tycker jag att det är skönt att veta att man inte är ensam.

Hej! Nu har jag bara skummat igenom inläggen men jag känner såhär: jag är gravid och väntar mitt andra barn till februari. Har en 3 årig son som kommer att vara 3,5 år gammal när lillasyster kommer. Enligt mig är han världens finaste lilla kille. Såå sympatisk och förståndig som pussar magen och pratar stolt om lillasyster som han vet ligger i mammas mage:) Men samtidigt är det mitt jobb som mamma att vara realistisk. Det finns en stor sannolikhet att han kommer bli svartsjuk och speciellt då han är väldigt mammig och har alltid varit. Mitt frmsta jobb eller vad man ska säga är att skydda spädbarnet som kommer då sonen inte är stor nog att förstå vad han gör--egentligen... Ser man tecken på syskonsvartsjuka gentemot det yngre barnet får man som mamma o pappa ta och göra det som behövs för att säkerställa barnets välmående. Även fast det är jobbigt att ha barnet intill sig är det oerhört viktigt att ha det. Alltid nära och inom synhåll. Det är inte oki att hon eller han får en katalog på sig...man måste alltid ligga steget före om det nu s innebär att inget slängbart skall ligga i närheten av det äldre barnet.....jag vet inte, men ni förstår nog vad jag är inne på. Sen är det bara att förklara och förklara att man inte gör så, och inte ha dåligt samvete för ifall man tar i på skarpen! För man menar ju allvar. Man misshandlar inte sitt barn bara för att man tar i på skarpen! Detta är ju ett beteende man vill ska sluta. För det tar bara en gång ....den där katalogen eller vad det nu kan vara som slängs kan komma så illa att bebisen faktiskt far illa av det.... Jag är faktiskt inte så orolig i min egna situation, tror nog att jag kommer fixa det men det återstår kanske att se. Så länge man är medveten om problemet och har den lilla NÄRA sig (golvet, sängen famnen) så gör man ju vad man kan. Sen måste man nog rannsaka sig själ om hur man har förändrats gentemot det äldre barnet. Vktigt att 1an inte känner sig åsidosatt för att det lilla, ömtåliga och gulliga barnet har kommit (!)....viktigt att 1an får vara lite speciell och i centrum

Vi har 17 månader mellan våra barn och nu är den stora 3 år och den lilla 1,5 - numera är det mest den lilla som ger sig på den stora... se de ger igen så småningom

Skämt åsido, det är jättejobbigt att hela tiden behöva vara på vakt. Men det gäller att man gör det lite praktiskt för sig, t.ex. vände handtaget uppåt på dörren till sovrummet så att den stora inte nådde upp och kunde öppna och störa lillasyster när hon sov.

Sedan försökte vi framförallt att uppmuntra det positiva, visa hur storasyster ska göra när hon är med den lilla och när hon väl gav sig på den stora så valde vi att inte skälla ut storasyster utan "ömka" extra mycket med den lilla när det hände. Storasyster skulle inte få uppmärksamhet för sitt dåliga beteende. Och framförallt gav vi den stora jättemycket uppmärksamhet så att hon inte skulle behöva känna sig utanför på något sätt.

Tyckte att det lösa sig ganska bra! (och sedan tål de små mycket mer än vad man tror - det rör sig ju inte precis om misshandel som det första svaret tydde på)

Lite sådär är Leo också ibland.

Han är 22 månader och lillasyster är snart 1 månad.
För det mesta är han jättefin med henne - han klappar fint på huvudet, pussar henne, kramar henne, säger "Min Ouujaa"  (Min Nora) och är allmänt go.

Men - så kan det komma en kloss eller en bil eller nåt sånt flygande när jag ammar henne för 147:e gången....
Det går bättre för oss på förmiddagen. Då ammar Nora mer sällan, Leo är utsövd och glad.
Värre är det på eftermiddagarna då Nora vill amma 1 gång/timmen och Leo börjar bli trött och gnällig....

Det jag kan tipsa om (som jag gör) är att ALDRIG lämna dom ensamma tillsammans. Även en vänlig kram kan resultera i ett kvävt spädbarn eftersom en 2-åring inte förstår att man inte kan lägga sig på en sån liten varelse.
Jag har Nora i sjalen för det mesta. Om hon ligger och sover på soffan/sängen så tar jag alltid med Leo om jag ska på toa eller liknande.

Vidare så poängterar jag att han får göra saker som hon är för liten för.
T.ex. så kan han få vindruvor som han älskar och då är jag noga med att säga att HAN får det eftersom han är en stor pojke. Nora får inte äta vindruvor eftersom hon bara är en bebis.
Samma sak om vi ska på ICA - Leo får följa med eftersom han är en stor pojke, men Nora måste stanna hemma med mamma/pappa eftersom hon bara är en bebis.

oj min dotter är 5 år bebis 2, 5 månader, storasyster är helt annan liten flicka, voi har gjort allt rätt trodde vi, men dottern tror att lillebror är en docka, hon gömmer maten och vill ge honom det???
Och massa annt, trodde det blir lättare eftersom hon är stor och så, men
det är svårt...
hela tiden på vakt är jag och hon får hjälpa till och bada, mata och så, men det är inte roligt då jag är med utan hon vill peta och annat själv..
det är kamp varje dag och jag blir så leden för min smarta, duktiga lilla cessan har blivit en helt annan liten,
fast jag hoppas att det kan vara tidig 6års trotts eller nåt, men man vet ju inte...

I det läget gäller det att låta storebror freda sig. Han måste få vara ifred från lillasyster.

Jo, vi brukar ta bort hans lillasyster från honom när han säger det såklart.
Fast 2 sekunder senare kan han komma springande efter henne för att "kramas".
Eller bara göra något som får henne att gråta.
Men det har blivit lite bättre nu som tur är.

Det gäller ju att orka vara pedagogisk precis hela tiden. :)

Orka vara pedagogisk hela tiden? Inte jag...
Har en son på nio månader och en dotter på 2 år och 4 månader. Allt var frid och fröjd fram tills att sonen började krypa för en månad sedan. Nu kryper ju han till storasyster och vill leka med henne och hennes saker. Klart hon blir sur, det förstår jag också. Vi har försökt förklara för henne att hon ska säga till så många gånger kommer det: Mamma! Kan du flytta på G?
Men nu har det eskalerat, hon slår honom i huvudet med tillhyggen, sparkar på honom och puttar och berättar glatt att hon slagit. Så fort man säger till springer hon antingen och gömmer sig eller slår sig själv och det gör jätteont och man får trösta henne också.
Jag vet att hon är liten och att hon inte riktigt förstår men jag blir så trött, så trött. Idag fick jag mig en ficklampa i huvudet, tur att det inte var sonen.
Jag vet inte vad man ska göra, tycker inte att det spelar någon roll om man gullar med henne, med honom eller om man blir arg.

ha ha ha kan bara instämma med alla ovan. Det är lika dant hemma hos oss. 3,5 år och 6 månader. phu. Vet inte vad vi ska göra...

det har gått en tid sedan jag ställde min fråga i forumet...det har blivit bättre här hemma och hon har vant sig lite mer MEN tyvärr kan hon fort slå till henne eller görahenneilla på andra sätt.hon kan gå fram och pussa henne men samtidigt bita henne osv.. det värsta allt är den agg eller hat eller svartsjuka hon känner mot henne...när vi  pussar minstingen eller bara byter blöja på henne kan den stora tjejen se riktigt arg ut...så svårt så svårt

Jag var ju också med och skrev i början av tråden. Här har det tyvärr inte blivit bättre, kanske värre (storebror 2 år 7 mån, lillasyster 5 mån). Har verkligen ansträngt oss, men det går inte rent praktiskt att alltid skydda bebisen eller "vara på sin vakt", som många tipsar om (inte mycket till tips förresten, för vem försöker inte det redan från början?). Jag har fortfarande bara två armar, och ensam med två barn räcker inte dessa till för att både skydda bebis och kontrollera storebror. Dessutom måste vi äta, vilket innebär att jag måste laga mat, jag har faktiskt behov av att gå på toa etc. Och den där BVC-psykologen har bara telefontid en timme i veckan, då svarar hon inte, och hon ringer inte tillbaka trots att man lämnar namn och nummer. Så någon hjälp av "experterna" verkar inte vara att vänta.

Vår kille visar inte något "hat" mot lillasyster på det sätt du beskriver. Snarare säger han "vill leka med lillasyster" eller "vill ligga bredvid lillasyster" eller "vill krama lillasyster", men det där övergår sedan blixtsnabbt i att han biter, slår, sparkar eller kastar något på henne - vilket han också stolt berättar för oss.

Hej,
ja inte lätt, vi körde hotet med lördagsgodis om hon skulle vara för hård mot lillebror. (vet inte om det är särskillt rätt eftersom hon inte kommer ihåg det om 2 dagar men men) Men då hon igår kramade honom hårt sa jag, "inte så hårt" till dottern, då säger hon, nä det gör jag inte längre, jag har slutat med det!!!

Helt och hållet medveten om vad hon gör alltså... vi får se hur länge det håller i sig.

ploten

här säger stora tjejen oxå att hon älskar lilla syster, försöker leka medhenne, sjunga för henne och säger att vi ska bada tillsammans på sommaren osv...vill hela tidenatt lillasyter är med när vi går någonstans och pussar och kramar henne.hon springer t om och vaggar henne i vagnen och stoppar nappen i munnen men svartsjukanfinns ändå där...som du skriver  det kan vända från en puss till ett slag i ansiktet osv...

här säger också stora tjejen till när hon gör sin syster illa ochibland säger hon jag ska slå henne det gör ont på henne osv...tyvärr kan man inte skydda minstingen varenda minut även om jag försöker..

Oj här sitter jag tre år senare och känner att ni beskriver vår nuvarande situation i detalj. Hur gick det sedan för er?

Ja, hur gick det, vi är i samma läge här (storebror 3 år 4 månader, lillebror 3 månader). Ibland tänker jag att det beror på att jag inte tar i på skarpen med storebror, och anledningen till det är givetvis skuldkänslor över att jag inte kan finnas där för honom som tidigare eftersom jag nu har ett barn till.

Hittills har jag inte vågat vara ensam med båda barnen längre än ett par timmar (före dagis och sedan på eftermiddagen), d.v.s. när storebror är sjuk måste mormor komma ut och hjälpa till för jag är rädd att inte orka med både tempot (storebror är sjövild och jag är så gott som alltid trött) och konflikterna. Men jag vill ju lära mig att ha hand om båda barnen en hel dag...Någon med tips?