En tonårsdotter sen tidigare och nu nya småsyskon, hur har era tonååringar reagerat?

Svar till Meja1:

Prata med henne! Låt henne få komma till tals med hur hon känner och vad det är som gör att hon känner så.

Har nästan samma situation. Har en SD på 15 år. Hon har 2 småsyskon på mammans sida och två på pappans (mina barn alltså) Våra är 3 år resp. 8 mån.

Kan inte säga att SD kanske hoppade högt men hon var ändå ganska positiv.
Jag kan förstå att man inte jublar högt över ännu ett syskon, särskilt inte i dne åldern, man har nog med sin själv. Men jag tror att man ska ta det lite coolt under graviditeten, det är en annan sak när det finns en liten individ att relatera till som hon såsmåningom kan skapa ett eget band till.

Ni kanske kan försöka vara konkreta med henne. Kolla om det är ngt särskilt som hon är negativt intsälld till? Hon kanske är orolig för hur familjen förändras och vad det kommer innebära för hennes del? Finns det någon som sljutsar och hämtar henne, den ekonomiska biten - hur påverkas hon etc? Är hon rädd att bli barnvakt för ofta? Kanske är det mer känslomässiga skäl till att hon är negativ.

Tror inte min SD tog upp ämnet graviditet en end agång när jag väntade 2:an. Men nu när lilltjejen är här så kan hon inte låta bli att bli förtjust - hon är för söt att motstå helt enkelt?

Ha inte dåligt samvete bara. Lätt att få det annars, jag har haft det då och då. Men syskon ÄR fantastiskt, även om hon inte tycker det nu så kommer dom ju ha varandra hela livet förhoppningsvis. Då är det en gåva.

Jag har sluppit sitsen med tjurigt styvbarn när jag fick barn, men vi jobbade ganska mycket på att min mans barn sedan innan skulle känna sig involverade.
Vi satt och letade namn i kalendern ihop, surfade efter namn, kollade på vagnar ihop, de fick välja varsin utstyrsel till bebisen, var med och inredde rummet.
När bebis väl kom, så var de på bb och hälsade på flera gånger, de sov hos sin mamma första två veckorna för att jag skulle få lite tid på mig, men de var och fikade hos oss och även deras mamma var med.
(vi har kanske en ovanligt situation med mamman, det funkar väldigt bra och hon är barnvakt åt oss ibland)
Vi pratade med barnen om vad de kände/tyckte även om svaren inte alltid är så uttömmande från tonåringar så känner de att vi bryr om vad de tycker i alla fall och det är viktigt.

Sen är det som för alla syskon, man älskar inte varandra hejdlöst hela tiden. Hur många gånger satt jag inte själv och önskade syrran skulle bli bortadopterad när vi var små
Jag tror på att låta barnen vara involverade och känna sig delaktiga i hela processen med nya barnet, men samtidigt kan man inte böja sig baklänges FÖR mycket. Som VeronikaK skriver, gå inte med dåligt samvete om 15-åringen fortsätter tjura... 15-åringar har bulgur till hjärna och det är svårt att alltid ligga på plus där som vuxen/förälder.

ha ha... det där med bulgur....det stämmer verkligen
tusen tack för era varma och uttömmande tips och svar!!!!
Vi får hoppas hon mjuknar snart.... vi försöker göra henne så delktig vi kan, gjorde så med förra barnet oxå men hon är inte så intresserad tyvärr
Jag hoppas vi kan prata lite snart iaf så vi får höra hur hon känner och vad som oroar henne...
Önskar ju att hon kunde glädjas liiiiiite oxå....
stor kramtill er alla