2-åring med mammahat

De flesta barn har såna perioder. Jag var ensam med min son i 4år och i perioder så valde han antingen morfar eller mormor. allra oftast var det ju självklart att han valde mig men helt plötsligt så dög inte jag för att några veckor senare vara det bästa som fanns.

Min yngsta syster hon valde bort mamma helt läääänge, hon slutade till och med kalla mamma för mamma. Snacka om att hon gjorde vår mamma ledsen då.

Det jag har hört är att de gör såhär mot personer de känner sig riktigt trygga med. Min son har aldrig vågat göra såhär mot sin biopappa, men däremot har han kunnat välja bort mormor, morfar och mostrar i lite kortare svängar. Han har även valt bort bonuspappa lite grann för att senare välja bort mig igen... Han bara hoppar runt den där pojken :P

Nu den här veckan är första gången jag har visat henne att jag blir arg över det. Jag tod tag i henne och berättade väldigt bestämt att jag blev ledsen. Sen har jag "straffat" henne igår och idag genom att ignorera henne, det var inget gulligull nu på morgonen, utan jag bara gav henne vällingflaska, hon åt, sen borstade jag hennes tänder klädde på och gick till dagis. Hon var helt lugn!!! Första gången någonsin som hon inte bråkat över kläderna, eller att sitta i vagnen, eller att bli lämnad på dagis! Kan jag ha gjort rätt? Fast jag känner mig jättehemsk, som att hon är apatisk emot mig.

En tvååring hatar inte sin mamma. Det behöver du inte oroa dig över.
Och snälla, snälla, straffa henne inte genom att stänga av henne känslomässigt. I förlängningen skulle sådant beteende komma att kallas psykisk misshandel.
Hon har väl en period,precis som alla barn har till och från. Glöm inte att hon inte ens är TVÅ ÅR fyllda.

Usch. tänk att det alltid ska komma nån och bryta ner med anklagelser på det här stället... jag sa specifikt att jag ville höra om någon kände igen sig. Jag hade en dålig dag och nu är allt faktiskt bra mellan oss igen. Kom inte och anklaga för psykisk misshandel, jag är helt övertygad att du inte sköter dina barn så bra som du borde eftersom du är så snabb att kasta sten på andra! Bort från mig.

Jag känner igen mig. Just nu gäller endast pappa för min nyblivna 2-åring. Visst känns det trist, men det går i perioder och det är en fas som jag tror många barn går igenom. Skulle aldrig få för mig att ignorera henne som du skriver att du gjort med din dotter. Det låter som hemskt. Jag tror inte att hon förstår att du blir ledsen eller varför du ignorerar henne, hon testar ju sin omgivning bara, och då tror jag att det är viktigt att du visar att du finns där oavsett vad hon gör.

Jag förstår att det lät hemskt, jag har varit lite upp och ner i humöret nu med gravidhormonerna. Vanligtvis är jag ju väldigt snäll, får alltid kommentarer om att jag har mycket tålamod med min dotter. Så det kanske lät värre än det var det jag skrev? Jag hade väldiga skuldkänslor, ofta för småsaker. Sen tycker jag att det är trist att många här på FL är så kritiska emot varandra. Vi sitter ju ändå alla i samma båt, vill det bästa till våra barn osv. Varför vara så hård? Det slog mig häromdan att man får aldrig höra något gott nuförtiden om hur bra föräldrar vi har i dagen samhälle. Aldrig förr har ju folk gjort så mycket för sina barn som nu, herregud allt jag och min man gör är ju för vår dotter. Det behövs mer beröm till föräldrar som ställer upp, hämtar, sjkutsar, curlar, fixar, donar tills vissa blir helt slut. Det verkar aldrig duga det vi föräldrar gör. Tänk på det när ni kommenterar här på FL!

Jag tycker att varken jag eller de andra som svarat i tråden har varit kritiska mot dig som person däremot har vi kritiskt ifrågasatt din handling och uttryckt vår åsikt om tvååringar inte hatar eller sårar medvetet utan att det troligtvis handlar om barnets utveckling och frigörelse. Du håller ju själv med om att det lät hemskt. Jag har inte medvetet försökt trycka ner dig på någotvis eller hävdat att jag är någon supermamma som aldrig begår några misstag.

Jag har det så med mitt barn med i perioder. När man fötjänar det minst behöver man det som mest. Kärlek. Det gäller nog din dotter med. Jag håller med, i all välmening, den som sa att ignorering är ingen bra metod. Jag tycker istället att du ska fundera över hur du hade gjort om en annan vuxen som du respekterade och älskade gjorde som din dotter och bemöta henne utifrån det. Ha ett samtal med henne, tala om från hjärtat hur du känner. Tala med egna ord. Barn snappar upp innebörden ändå. Jättebra att du beskrev att du blir ledsen. Ställ inga krav på henne. Tala om för henne att inget hon kan göra kan få dig att sluta älska henne och att du finns där när hon vill umgås igen. Att du väntar på henne. Att du längtar efter henne. Låt henne vara sen. Du kan inte tvinga fram den ömhet och närhet som du vill ha med henne. Jag tror det är fullt normalt att barn gör såhär. Det är antagligen så att det är dig hon älskar mest och känner sig tryggast med. Det känns skönt när man kan bete sig riktigt illa och ändå ha sin mamma som inte viker en tum i sin kärlek. Hon vill nog testa om din kärlek håller. Sen som ngn sa, hon är så trygg med att du finns där att hon faktiskt kan behandla dig illa utan att hon riskerar relationen. Det är hon som är barn och det är du som är vuxen. Barn får bete sig såhär och behöver testa olika saker utan att bära ansvar för det tycker jag.

Barn kan favoritisera andra som står dem nära men det är ändå en så mkt ytligare relation och just bara favoritisering hon har med andra. När det verkligen kommer till kritan är det bara mamma som gäller och ingen annan. Jag lovar. Förstår att du blir ledsen.