Hjälpa föräldrar

Hej Tommy och Gerd !

Mina föräldrar som nu är över 70 år har fått problem i sin relation. Grundproblemet är att min far genom åren haft många intressen som han nu ägnar sig åt och utvecklar medans min mor har tagit hand om oss tre söner och nu är sysslolös. Följden är att hon ideligen ifrågasätter det han gör, speciellt datorarbete och föreningsliv. Min far som är konflikträdd, bryter sig inte loss utan blir frustrerad. Detta har pågått i flera år och han beklagar sig till oss söner men han talar inte så bra med mor.
Häromdagen fick han ett sammanbrott och började storgråta och banka i väggarna och sade att han inte orkar mer.
Vi bröder har suttit ner med bägge två och föreslagit att de skall söka hjälp i form av terapi.

Min far är öppen och intresserad av detta men för mor är det otänkbart. Hon skyfflar alla problem under mattan. Så är hon uppfostrad av sin egen mor.
Samtidigt är hon olycklig av att sitta ensam i huset och inte ha något att göra. Hon har inga andra intressen och vill inte gå med i något föreningsliv etc. som vi bröder och far har föreslagit.

De befinner sig således i en ?inlåst? situation. Jag tror mor håller på att falla in i en depression eftersom hon sover dåligt och gråter då vi tar upp ämnet. Hur kan vi söner hjälpa dem ?
Vi kan ju inte tvinga dem att gå i parterapi eller kan det hjälpa dem bägge att bara far går i terapi ?

Med vänlig hälsning,

?Tomz?

Hej!
Det är en ganska svår situation du beskriver. Dina föräldar har ju länge haft sina olika roller och det är inte så lätt för dem att ändra på. Det är säkert så att din mor har svårt att känna sig viktig och betydelsefull när hon inte längre har er söner att ta hand om. Det har varit hennes viktigaste uppgift. Din far har fortsatt att syssla med sina intressen och har kvar det som en del av sin identitet. Jag tror att din mor blir väldigt kritisk och ifrågasättande i förhållande till din far och det gör honom olycklig. Det hon egentligen vill är nog att ha mer kontakt och gemenskap med din far och att han skall förstå hennes situation och känslor men hon uttrycker det inte på det sättet. Hon är van vid att sopa problemen under mattan och inte prata om dem. Finns det någon av er söner som skulle kunna försöka prata med er mor om hur hon egentligen känner sig och vad hon behöver? Kanske skulle man kunna nå henne på det sättet. Att visa henne omsorg så att hon inte känner sig utpekad som problemet.
Det skulle vara bra om de gick tillsammans i parterapi men det steget är kanske för stort för din mor. Då kan mycket väl din far gå själv. Det är möjligt att hon kan komma med senare. Finns det någon annan person som din mor har förtroende för som hon kunde börja prata med, kanske någon läkare hon har kontakt med?
Hälsningar
Gerd

Hjälpa föräldrar

INNEHÅLL