Ska andra få ha åsikter om min rädsla?

Tror du inte din mormor är lite orolig för dig? Jag var också inne på ks tills en läkarkompis lugn samtalade med mig om denna bukoperation... efteråt, efter en massa stygn och lite läskiga minnen så ångrar jag ändå inte att jag valde att prova vaginalt (och det funkade också). De som fick ks i föräldragruppen hade mycket mer problem efteråt, ont i snittet, utåtstående ärr, problem med vissa kläder som skavde osv. Det är DIN sak att bestämma och är du rädd är det kanon att möjligheten finns, men man ska gå in i det med öppna ögon. Ks är inte heller en dans på rosor.

Självklart så är jag fullt medveten om riskerna vid ett snitt, likaväl min sambo som planerar att ta ut lite extra ledighet för att kunna vara hemma och ta hand om mig om jag får det väldigt besvärligt efteråt. Samtidigt så finns de också de som spricker totalt efter en vaginal förlossning och de har det också väldigt besvärligt efteråt, och får jag välja mellan bekymmer i ett snitt i magen och i underlivet så väljer jag helt klart magen.

Sen så har jag massvis med fler skäl till varför jag inte kan psykiskt gå igenom en "vanlig" förlossning.. Så riskerna för mig att föda vaginalt är betydligt högre än vid ett snitt, både för mig och barn..

Man ska göra det man känner för och på alla plan finns det proffstyckare och besserwissrar. Tycka kan de väl få göra men du får sålla. Vissa kanske har tänkvärda saker att säga och andra kommer alltid att vara rena idioter. Det jag tror de flesta (och även jag imellanåt) tror är att många kvinnor vill göra det för att de tror att ks är ett 'simpelt ingrepp' alternativt att det är för mycket jobb att bearbeta rädslan, eller att samtalsterapi kostar för mycket. Vi lever i ett överflöd av information och vad gäller barn, graviditet,förlossningar & uppfostran så tror jag inte att det enbart är av godo. Barnaföderskorna är äldre, mer pålästa och mer rädda.
Jag befinner mig i ett enormt vankelmod om hur jag ska göra med en ev nummer två. Min första förlossning hade jag preppat mig otroligt mycket inför, rädd som jag var, men det blev akut snitt och nu vet jag inte längre, jag får andnöd så fort jag föreställer mig en förlossning. Jag får helt enkelt vänta och se hur det känns när det blir aktuellt och ta mitt aurorasamtal. I ditt fall förstår jag att du har många bakomliggande orsaker och att du inte tar lätt på ditt beslut, du behöver inte försvara dig. Lycka till.

Jag har själv förlossningsrädsla. Är inte ens gravid ännu men kan vakna på nätterna av att jag gråter och har mardrömmar. Vet av tidigare diskussioner i bekantskapskretsen hur attityderna är gentemot planerade snitt (liknar helt och hållet dina erfarenheter, TS) och har därför redan nu bestämt mig för att inte säga ett knyst om detta till någon. Min man och 2-3 väninnor vet om hur rädd jag är och är det så att jag väljer ett planerat snitt så är de de enda som kommer att veta om det.

Vägrar hålla på att försvara mitt beslut för någon och till på köpet få kränkande och oförstående kommentarer.

Självklart får man ha åsikter, men man behöver INTE vädra dem för att trycka ner någon. På det sätt de har sagt så tycker jag att de är idioter. Hade de undrat varför så är det ju helt okej och okej hade det också varit att de sagt att de inte förstod varför fast du berättade. Men där går gränsen.

Ja just nu känns det så himla skönt då jag fått mitt snitt idag och bebisen ska få komma ut till oss den 5 februari! :D

På så sätt känns det enklare att hänvisa omgivningens åsikter åt skogen iom att läkarna tydligen "håller med" mig! Men klart man blir less på folks åsikter, vissa tänker jag inte ens säga till att jag fått min snitt tid, de får väl upptäcka det själva..

AMEN!!

Precis min erfarenhet!!! Har hört så mycket elände genom både graviditet och sen genom barnaåren - våndats heeelt i onödan... "-Vänta bara tills slutet av graviditeten - du kommer ha sååå ont av alla sparkar"... jag väntade och ... NEJ så blev det inte, men jag var rädd för det.. "-Vänta bara tills barnet är fött - du kommer inte få sova en blund"... ehh... jo det fick jag!!! "-Vänta bara tills barnet börjar gå - du får inte en lugn stund"... ehhh... jo de fick jag!!! "-vänta bara på trotsåldern" - ja den är passerad och NEJ - jag fick inga problem... "-vänta bara på.... " BAAAAHHHH!!!!

"du, vänta bara till du har ett par veckor kvar bara så kommer du glömma alla tankar på KS, då vill du bara ha ut ungen så fort det bara går" mmm, säkert... ju närmre jag kom desto mer panik fick jag...
"Kvinnor har fött barn i alla tider" Och?? Nu är det inte kvinnor i allmänhet det handlar om, det handlar om MIG
Och min absoluta favorit... "om det var meningen att man skulle få ks så skulle vi ha en lucka på magen"

Det kommer bli värre med kommentarerna som flera tidigare skrivit. Försök att inte lyssna även om det är väldigt svårt. Jag vet hur det känns när de runtomkring ifrågasätter. Mina föräldrar hade varit på middag hos min bror och hans flickvän tillsammans med hennes mamma och det enda samtalsämnet under den middagen hade tydligen varit min önskan att få ks... Har folk inget bättre för sig undrade jag då.

Det värsta är hur människor tydligen tycker att det är helt ok att diskutera och ifrågasätta ens val om en sådan sak. Att de dessutom tycker att de har all rätt i världen att få veta varför man vill ha snitt är också spännande. Jag tycker oftast att det är andra kvinnor i omgicningen som är hårdast på att döma. För mig var det iaf så, männen var mest nyfikna på varför jag ville ha snitt men accepterade att det var så det var. Kvinnorna däremot talade bara om för mig vilken dålig kvinna jag var. Inte rakt ut men det var andemeningen.

Ha ha , ja du den är ju bara bäst!! "-kvinnor har fött barn i alla tider.."
Ja men guess what - kvinnor har också dött i barnsäng i alla tider!!!! så det är väl en rätt så klen tröst om man ska försöka få någon förlossningsrädd att övervinna sin rädsla... *suck*...

Ja att vi kvinnor är värst råder det ingen tvekan om. Det går en sorts prestige i "-jag har minsann..." och "-jag har faktiskt..", och just precis när det gäller barnafödande och rädsla så har vi en enorm förmåga att hugga varandra i ryggen. Gud förbjude att vi försöker stötta varandra i detta ämne.... *suck igen*..
Tyvärr min bittra erfarenhet. Läser man många trådar här på fl också finns det absolut totalt noll medkänsla för kvinnor som är förlossningsrädda och önskar snitt i stället. TOTALT NOLL!!! Alla jämför med hur dom känner och har ingen som helst förståelse, verkar förresten inte vilja ha det heller.
Ibland skäms jag så över att vara kvinna. Att vi ska döma varandra så himla hårt. Vad är vitsen med att göra det?

Åskikter kan dom väl få ha - men dom får precis lika gärna behålla dom för sig själva!!! För det enda åsikterna gör i just detta fall är att skada och inget annat. Man blir ju knappast gladare av kommentarerna.... eller hade dom verkligen väntat sig det eller??...

va sköönt!!
jag var och är ff förlossningsrädd, trots att jag faktiskt födde vaginalt!!!
låg och skakade mig igenom förlossningen,vågade inte krysta fullt ut..
för min del var det smärtan som skrämde mig.. är vanligtvis otroligt rädd för smärta och hanterar den på sämsta tänkbara vis.
däremot så skrämde ks mig ännu mer, vill ogärna att någon skär i mig..
men det var på hårsmånen att det skulle ha blivit snitt ändå eftersom det inte gick så bra under själva förlossningen.. men till slut kom han ut med hjälp av yttre press! funderar på att fråga om man kan be om sån hjälp igen?!

stå på dig ts och skit i vad 2a tycker! bara du vet vad som är Rätt för dig!!!
kraamar och grattis till graviditeten!! 5/2 blir den underbaraste dagen på ditt nya liv!:)

Kollar ni mitt tidigare inlägg så tycker jag att man ska få bestämma själv och att jag själv är osäker på hur jag ska göra om jag blir gravid igen. Men vad jag däremot ställer mig frågande till är varför så många är rädda utan att åtminstone försöka bearbeta rädslan professionellt? Det finns ju massvis med olika terapiformer att söka. Detta är väl något man borde kunna diskutera utan att vända alla taggarna utåt eller knivhugga medsystrar? Men jag måste dystert hålla med om att det är lätt att gå i 'jag har gjort det enda rätta'-fällan när man blir förälder. Det pendlar mellan det och 'jag duger inget till'. Diskussionsforum är bra men oftast känns det som om de båda lägren (jag gör rätt vs. jag duger inte) är murade i cement och ingen vill lära av den andra.

Dr Myo skrev 2009-12-18 09:27:28 följande:

Jag tycker att det handlar om att man själv har rätt att bestämma över sin kropp och hur den ska användas. Faktiskt. Det är en universell rättighet. Sedan finns faktiskt riktlinjer för hur sjukvården ska bemöta patienter. En patient ska inte tvingas eller pressas till att underkasta sig en behandling som hon/han inte vill genomgå. Det är enkelt. Det kallas medbestämmande. Sjukvården är också skyldig att sakligt informera om nackdelar/fördelar med likvärdiga behandlingsformer så att patienten kan vara med och fatta ett informerat beslut.

Jag anser att kravet på att kvinnor som inte vill föda vaginalt ska genomgå terapi för att komma till bukt med den känslan är horribelt. Helt jävla bisarrt. Det är en sak om kvinnan vill föda vaginalt men känner en rädsla inför det som hon själv vill arbeta med. Då kan terapi eller samtal vara ett förslag - om hon själv vill. Men att hävda att en kvinna som inte vill föda vaginalt - av en eller annan anledning - ska gå och samtala med någon som med största sannolikhet anser att den inställningen är fel och bör förändras och motarbetas, är bara absurt.

Om jag får ett till barn kommer jag att föda det med snitt. Det finns inget alternativ. Det skulle vara extremt bortkastad tid och pengar att skicka mig till en barnmorska för samtal om den vaginala förlossningens välsignelser. Jag kommer nämligen inte att ändra mig.

Precis som känslan att man vill föda vaginalt bör respekteras bör man respektera känslan att man inte vill föda vaginalt.

Jag anser att alla har rätt till sin åsikt.

Dr Myo skrev 2009-12-18 09:27:28 följande:

Men du får ju inte ett KS utan att ha sökt professionell hjälp, det är väldigt svårt att "få" ett KS och de som får det är nog i största grad tvugna.

Jag önskar mer än annat att ag önskade föda vanligt men det gör jag inte, är verkligen avundsjuka på de som slipper vara rädda. Och jag tror att det är betydligt fler kvinnor som ska göra KS än mig som känner så..

Såklart att sjukvården ska ha riktlinjer. Såklart att du bestämmer över din kropp. Såklart att vårdtagare har rättigheter. Men varför har ingen några skyldigheter längre? Jag pratar inte om att sjukvården ska ställa orimliga prestationskrav, eller att någon utifrån över huvud taget har rätt att kräva att man ska gå i längre samtalsterapi. Jag undrar varför man inte själv tar inititativet att gå och prata med någon. Varför vill man inte själv ta reda på varför man är så rädd? Varför skulle inte en terapeut vara intresserad av att hjälpa dig att göra det val som är rätt för dig (på tal om sjukvårdens etiska riktlinjer)? Varför bara se det som om det är en gigantisk konspiration som ska övertala kvinnan att göra något som hon inte vill? Ibland verkar nästan rädslan att behöva ändra åsikt vara större. Jag respekterar kvinnors val och rätten till sin egen kropp men jag blir hjärtinnerligt trött på att inte diskussionen kan involvera sakens båda sidor. Jag tycker inte vaginalt är rätt och ks fel, ingenting är svart eller vitt och ett väl genomtänkt beslut måste respekteras men är inte ett diskussionstabu.

Dr Myo skrev 2009-12-21 08:27:36 följande:

Det är just det man gör på aurora samtal, men det visste du tydligen inte. Du är där för att ta reda på varför du är rädd och de ska försöka hjälpa dig igenom det, Om det är möjligt.

Du verkar vara en sån som talar innan du vet..

Dr Myo skrev 2009-12-21 08:27:36 följande:

Jag tycker inte heller att det ska vara förbud mot att diskutera frågan. Men det är en sak att diskutera på principiell nivå och en annan att diskutera på individuell nivå. Det är viktigt att man håller isär de två. Jag tycker att du glider lite i din argumentation - du skriver att den individuella kvinnan bör söka samtalsstöd för att få bukt med sin rädsla, men ditt resonemang verkar bygga på det principiella ställningstagandet att vaginal förlossning bör vara förstahandsalternativet för varje kvinna om det inte föreligger direkta indikationer för snitt. Jag ser faktiskt inte varför det borde vara så. Vi väljer olika saker i så mycket. Varför är just valet att inte föda vaginalt ett val som särskilt bör diskuteras och ifrågasättas?