Föräldra-uppfostran?

Nikolina-Kan börja med att berätta att vi har sökt hjälp hos en barnpsykolog och även en familjeterapeut är med på ett hörn. Eftersom vi tycker att att vi vill ha tips o hjälp med att göra vår vargdag lättare med sonen. Vi har fått bekräftat att han kanske är en aning överaktiv och dessutom väldigt viljestark, vilket ju inte går att ändra på. Däremot kan vi försöka anpassa vår vardag efter hans behov. Men han är TUFF!!
Vi har fått vissa tips på hur vi kan göra samarbetet med honom lättare. T.ex. vid maten får han ett klistermärke om vi alla kan sitta o äta o ha en trevlig stund vid bordet. När han han samlat 5 märken gör hela familjen något kul. Simhallen är vårt nästa mål. Trots att han är medveten om detta orkar han inte alltid lyssna på oss utan gör som han själv vill...
Vi har fått bra stöd hos psykologen och de tycker vi gör ett toppenjobb med honom vilket jag också själv anser trots att mina nerver tryter, men det måste de också få göra med ett barn som han. Grejen med honom är att han i grund o botten är jättesmart för sin ålder men han gillar väldigt mycket att ställa sej på tvären.

Svar på din fråga:Ja, vår 3-åring är delaktig i det mesta men han gör det mesta också tyvärr till bråk. Och det är sant, de gånger han är med och gör maten är han stolt men detta är ju tyvärr inte möjligt jämt.
Ett exempel på något annat. Idag ville han dra sin lillasyster i pulka och det fick han. Direkt sprang han iväg så hårt han slapp och drog henne i snödrivan gång på gång trots vänliga tillsägelser. Det börjar smått oroa mej att han ännu vid denna ålder inte förstår hur långt man kan gå? Helt ärligt tror jag att han skulle kunna putta sin lillasyster nerför en trappa och bara stå o skratta Och ja, vi har visat och pratat så jag är helt trött i huvudet.

Angående sagoläsning vid läggdags, så hör detta till våra rutiner men just nu lockar det inte att vi säger att han får välja saga o.sv.Han stänger öronen när vi börjar prata om läggdags!!

Både vi föräldrar och mina föräldrar tycker att han får massor av uppmärksamhet så varför han beter sej såhär vet vi inte. Han är dubbelt så jobbig som sin syrra på 1år. Hon kommer tyvärr i skymundan för han tar all plats hos oss. Familjeterapeuten tyckte att det verkar märkligt att han inte vill att vi vuxna ska få prata alls, ej heller med våra besökare får vi det. Han vill ha ALL uppmärksamhet, det har han alltid velat!

Så jag klagar inte i onödan och vi har sökt hjälp och hoppas att vi ska komma på bättre spår med den hjälp vi får utifrån!!

Nikolina, watch your mouth.

Jag tycker också att TygTiger skrev väldigt bra.

Och till Frankie vill jag bara säga: Jag förstår att det var hårt att läsa att du uppförde dig som ett barn själv och att alla barn förtjänar en lycklig barndom utan någon som tappar all behärskning och vrålar och skriker som en galning. Stackars barn!!!!!
Men det gör de faktiskt och med MOGNA föräldrar.

God jul!

Mmm, Nikolina. För du vet ju PRECIS hur vi har det och jag är så innerligt tacksam över att du valde att berätta för mig hur jag är och hur synd det är om mina barn. Gott Nytt på dig och må dina goda råd ringa i öronen på alla oss som behöver det.

Blåbärsris och alla andra: Jag blir så glad när jag läser många av era inlägg.

Skillnaden mellan en bra och en dålig förälder är att en bra förälder vet när den är en dålig förälder och gör något åt det.

Stugmamman, AMEN to that! Kunde inte sagt det bättre själv! :)

Stugmamman skrev klokt:

"Skillnaden mellan en bra och en dålig förälder är att en bra förälder vet när den är en dålig förälder och gör något åt det."

Om jag fullkomligt hade tappat ALL behärskning och vrålade och gapade som en galning och sa saker till mitt barn som jag bittert ångrade hade jag sökt hjälp omedelbart. Jag ser ingenstans att du sökt hjälp själv för att lära dig deala med ditt egna humör.

Jag läste bara det du skrev Frankie och jag hade aldrig utsatt mitt barn för något sånt.

Jag hoppas du och dina barn får ett Gott Nytt lugnt själva.

Nikolina: de allra flesta föräldrar krackar ihop då och då och skriker. Jag har också rutit omotiverat till min son och mått dåligt efteråt - och så valt att göra något åt situationen, i mitt fall funkade det bäst med belöningsschema till mig själv, som sagt.

Att kalla någon för en omogen förälder och implicera att barnen inte har en lycklig barndom pga EN berättelse om ett magnifikt psykbryt tycker jag är otrevligt och omotiverat. Självklart får föräldrar inte systematiskt kränka sina barn, lika lite som man får slå dem när sinnet rinner. Men att kracka ihop och därefter inse att "jäklar, detta är inte bra, det får vi göra något åt" - det är faktiskt rätt ok, tycker jag.

När jag har fått barn har jag tvingats inse att jag är inte ALLS den förälder jag trodde att jag skulle bli, jag är latare, strängare, tråkigare och grinigare, inte har jag något fantastiskt tålamod heller. Och konflikter har vi i parti och minut vissa perioder. Ju äldre min son blir desto ödmjukare blir jag vad gäller barnuppfostran, jag tyckte det var rätt enkelt att ha åsikter om andras förmågor när han var bebis, det blev mer komplicerat när han kunde gå och kasta saker och nu när han snart är fem blir det mer och mer uppenbart att mitt sätt inte passar alla.

Därmed inte sagt att det inte finns saker som inte ALLTID är fel - tex våld och hån och hot - men det finns många olika rätt så bra sätt att bemöta barn på.

Tack, TygTiger.