Infektion som startade en för tidig förlossning

Infektion isolerad i livmodern. De tog prover på mig under grav -men såg den aldrig.
När jag fick värkar sa de att det var urinvägsträngning.

Jag födde vår dotter Leia 23.4 alltså i v.24 men i sthlm på sös sa de att jag bara var i v.23 och där räddar man inte barnen då minsann. Inte förrän v.25 faktiskt.
Saken är att jag och maken bor i dalarna och i Falun räddar de barnen från v. 23.
Hon levde i elva minuter och somnande in på min mage.
Vi råkade bara vara i sthlm när det hände.

Vi fick aldrig reda på vad det var för infektion. Dottern var ej påverkad av infektionen.
Moderkakan var infekterad och de sa att den inte gick att hitta.

Infektionen gick inte att spåra innan, menade jag.
Moderkakan fanns där.

Hej,

Ville bara säga att du är långt ifrån ensam. Jag beklagar sorgen

/Jessica fd blivande tvillingmamma i v. 16

Beklagar din förlust! Du är långt i från ensam, det är tyvärr allt för många som råkar ut för detta fruktansvärda!

Min som kom också för tidigt pg.a infektion. Jag kom in till förlossningen med värkar och var då öppen 5 cm.  Jag hade hög andel vita blodkroppar i blodet vilket tydde på infektion. Men de hittade aldrig infektionen, trots att de tog många prover. Min son föddes en dygn senare, de försökte stoppa förlossningen och satte in antibiotika, men det gick inte. Han föddes i v 25+6 och levde i 8 dagar.

Hejsan!

Jag känner med dej!

Jag var i vecka 18 när vårn son blev en Ängel på grund av en infektion hos mej!

Några veckor innan så hade jag vart o tagit cellprov o hade haft lite problem med småblödningar o så. Frågade Gynläkaren då om de var normalt. Hon kollade upp det med ultraljud o allt. De sa att jag kunde ha en infektion . Inget mer hände sen!

Sen någon vecka senare så började ja få "ont" , sambon tvingade med till Akut gyn i uppsala. De sa att det var en infektion som hade gjort så att fostervatten hade börjat sippra ut. De var Antibiotika dropp o morfin o allt. Var full med slangar. Vi hade 50/50 chans att vi skulle klara det. Men de gjorde vi inte.
Så den 8/6 2009 så blev våran son en Ängel.

Massa kramar till dej

Jag har läst en hel del artiklar om tidigt värkarbete och tidig vattenavgång. För mig känns det på något sätt bra att få bekräftat att jag fick den allra bästa behandlingen på Östra, och eftersom det var så tidigt som vecka 20 som mina värkar satte igång så är det minimal chans att få stopp på det...har också läst att det är en något förhöjd risk att drabbas av det igen vid en ny graviditet.

Jag blir så arg, all glädje med en ny graviditet är förstörd för oss änglamammor. Jag förstår inte ens hur jag kommer att ta mig igenom något sådant igen. Fast man kommer tvinga sig, vad gör man när man längtar efter en bebis så att kroppen värker...!?

Styrkekramar till dig Peppy. Maila mig gärna om du vill och känner för det.

Blir så ledsen när jag läser i den här tråden :( detta hände mig för en vecka sedan.. Låg inne på Östra sjukhuset i 2 veckor pga blödningar som slutade med att jag öppnade mig först 2 cm, 3 cm och sedan 5 cm den sista veckan. Natten till den 24/6 började jag få en blödning och värkar som sedan visade sig att mitt vatten hade gått utan att jag kände av det. Läkaren kom in och allt gick så fort, dom började sätta nålar på mig och körde snabbt in mig till operationssalen och skulle göra ett akut snitt. Där stod världen stilla för mig. Jag trodde jag skulle dö av rädsla. Jag skakade och grät. 00.34 kom världens finaste kille, han föddes i vecka 25+0 och andades själv och sprattlade med benen och händerna. Jag blev så glad men samtidigt rädd, nu var jag mamma. Jag var rädd för att förlora honom. Läkarna sa att allting var bra, men 12 timmar senare gick min finaste ängel bort pga ett hjärtstillestånd. Hela världen stod nu stilla för mig och min kille.....och nu sitter vi här hemma och går igenom en fruktansvärd sorg som vi inte vet hur vi ska ta oss igenom.... Allt gör så ont. Blir det någonsin bättre?

Hej alla fina mammor till änglabarn.

Ligger i sängen, är tidig morgon och nu är det fyra dagar sedan min lilla kille försvann ifrån mig. Jag känner igen mig i många av era berättelser. Även jag åkte in för värk och rosa och mörka flytningar, fick antibiotika och beordrad vila. Några dagar senare kom duschar (antagligen fostervattnet) och jag blev inlagd. Jag låg inlagd 9 dagar innan navelsträngen tittade ut genom ett hål i fostersäcken och jag kommer ihåg att jag skrek. Skrek som jag aldrig gjort förut.

Jag undrar om ni fått hjälp efteråt? Har ni lyckats bli gravida igen och har ni då fått tätare kontroller, mediciner eller något annat?

Detta är min andra graviditet och båda hade jag under 2014, och båda slutade med för tidigt avslut...

Hejsan kanske lite sen här såg ej då tråden skrevs men jag är så jävla förbannad.
Samma sak har hänt oss nu, lite tidigare men i vecka 20+3 okej vi kanske inte kunnat rädda honom då han kom för tidigt pga infektion men fullt frisk. En fullt frisk levande liten pojke fanns med oss i ca någon timma efter födseln.
Det var rent fruktansvärt men speciellt känner jag då jag i början av grav tog bort en polyp och de vet inom sjukvården att infektioner är en stor risk. De skulle gett antibiotika så att för säkerhetsskull inte bakterier börjar gro. Vet inte om det var därför..men också när jag gick med förvärkar i 5 dagar. Första dagen skickade de hem mig utan antibiotika då jag var in. Vad är det för nått alltså? Min barnmorska vart arg sa att gå tillbaks. Gjorde det och fick antibiotika men ändå åka hem sen ett dygn senare var det försent. Kommer alltid undra om de kunde lagt in mig satt mig på antibiotika iv, kommer alltid undra om de kunde satt in antibiotika direkt.
Jag tycker det är fruktansvärt också att läsa om de olika reglerna antagligen pga ekonomi och kompetens för vart man skickar barn eller när man räddar dem.Det skall väl vara samma över hela landet?
Och när det bara handlar om dagar ifrån alltså det är så hemskt. Nej fy jag litar inte på sjukvården. Man ska ställa diagnos själv då man kommer in för att de ska lyssna. Man ska veta själv och vara påläst vilken hjälp man ska ha. Var förr så rädd läsa om sånt här också så jag visste ingenting. Får jobba med att jag gjorde mitt bästa efter det jag visste, men med facit i hand hade jag tryckt på mer för rätt vård direkt. Kanske hade det inte räddat vår son, men kanske hade de det. Ovissheten smärtar som för er andra och den ska inte behöva finnas där.