föräldrar som väljer bort sina barn

Har man tur så får man en ny pappa som älskar en precis som om man skulle vara hans egna. Det hade jag - men jag kommer inte förlåta min bio.pappa, han kan stå där med skägget i brevlådan den dagen han behöver mig och brorsan.

Det förstår inte jag heller. Hur kan man sätta någon framför sina egna barn? jag förutsätter att min partner sätter våra barn framför mig.

Sen så har jag iof haft det tvärtom, jag fick en bonuspappa som satte mig främst (fast jag hade en bra pappa).

fattar inte heller det, läser man på styvförälderforumet i käbsliga rummet så verkar det ju finnas ett flertal tjejer som inte alls gillar sambons barn sedan tidigare och önskar att de bara skall försvinna.

Min sons pappa hade honom varannan helg och i nuläget är hans nya och hennes 3 barn samt deras gemensamma myyyycket viktigare än sonen.

Tex var det hans jul, han hoppar ur i sista sekunden för han skall resa iväg, frågar då var hennes barn och deras gemensamma barn skall vara, jodå de skall med men sonen får inte...

Som tur är får sonen vara med sin bonuspappa (min sambo) hos hans mamma och fira jul och mysa, hans mamma tycker verkligen om sonen och verkar se honom som hennes egna barnbarn och är jätteengagerad. Tyvärr hade jag tänkt jobba denna julen så jag verkligen kunde fira med sonen när det var min tur att ha honom..

.men förklara för en ledsen och besviken 4 åring varför hans pappa inte vill ha honom, och varför pappans nyas barn får göra saker som han inte får, tex cykla (då får sonen bara titta på), eller komma och sova i pappas säng (det får bara hennes barn göra) osv...

Emmli 84 skrev 2009-12-13 10:50:15 följande:

Jag tycker de är så hemskt där pappor väljer bort sitt/sina första barn för att de "skaffat ny familj".

För mig låter de som om den nya kvinnan i pappans liv inte vill ha hans dåtid med i de nya förhållandet o där står ett barn o tappar en förälder. FYYYYY!!!

De kan komma in hur många nya karlar som helst i mammans liv, som säkert kan vara bättre än pappan, men de som är viktigt i ett barns liv är att de vet vem som är mamma o pappa o inte blir förvirrad i de vuxnas partnerbyten. 

Idiotförklarar föräldrar som helt släpper sina barn.....De små är ju de bästa vi har!     

Vet en mamma som övergav sitt barn för en ny man och skaffade nya barn med denne! Vidrigt om du frågar mig!

Jag har svårt att låta bli att tänka att man inte kan ha knutit an ordentligt till sitt barn om man kan överge det sedan. Om man ska utgå från egna erfarenheter och anekdotiska underlag så verkar det vara vanligare att pappor gör så här. Varför?

Kan man undvika såna här situationer, genom att exempelvis män tar ut mer föräldraledighet än nu? Jag har svårt att tro att en pappa som varit hemma med sitt barn i x antal månader inte knyter an ordentligt. OBS: menar inte att det inte går att knyta an utan att vara föräldraledig.

Hur som helst, de pappor jag känner till som gjort såhär var ingenting att hänga i julgranen innan de skaffade ny familj heller.

Ett hett tips är ju att inte skaffa barn med idioter. 

Förutom den mamman jag nämnde vars barn jag har så vet jag 2 mammor till som också övergett sina barn, men då låtit dem växa upp med pappan så jag kan inte se någon som helst anledning till att prata om detta som om det vore typiskt manligt. 

Vidare så tror jag inte det finns logiska förklaringar till varför.  

Jag och min sambo älskar varandra och har varit lyckliga i vår "nya" familj trots en massa skit från hans ex, mamman till hans två barn.

Hon har nu lyckats med sitt uppsåt som hela tiden varit att killarna ska vända mig ryggen. Efter att ha bott hos oss varannan vecka i mer än 4 år (tillsammans med mina barn) kommer de nu bo hos oss varannan helg - för de är "rädda för mig"!

Jag är ledsen för det känns så fel. De har velat vara nära mig hur mycket som helst, myst, pratat, simmat, hittat på skoj till att sova intill mig på semstern - vilket de fick istället för mina egna mm mm... Tills nyligen då allt plötsligt förändrades. Iofs kommmit smygande under det senaste året... Jag vill ha dem här lika mycket som min älskade sambo men mamman är otroligt viktig och har vad vi förstått enorm makt! Jag vet iaf hur jag INTE ska göra när mitt ex blir sambo med sin tjej...

Min sambo fick i princip ett ulitimatum - lämna mig eller ha killarna varannan vecka. Tycker ni han gjorde fel val?
      

Mina barns pappa träffa en ny kvinna för drygt ett år sedan och har nu flyttat in i hennes radhus och med hennes barn som hon har på heltid.

Så från att ha varit en totalengagerad pappa med varannan veckas boende i 7 år så träffar han vår stora kille på 17 år över en lunch eller liknande en gång i månaden kanske.. och den lille 13-åringen har han träffat ca 13 dagar (noterar i kalendern) sedan v 30 och de dagarna är han inte särkilt engagerad i att de ska umgås och ha kvalitetstid ihop har jag förstått.

Våra killar känner att han bytt familj och inte längre är särskilt intresserad av dom. Jag fattar inte något överhuvudtaget kring detta, hur är han funtad? Och hur kan hon vilja ha en man som gör så här mot sina barn.. fast jag antar det är med stark påverkan från henne, för innan var han som en lejonpappa. Kan tänka mig hon är extremt svartsjuk, precis som han alltid varit.

Vi har sedan skilsmässan haft en kanonbra kontakt och ett jättebra samarbete kring barnen. Firat födelsedagar och t o m julafton i hop för deras skull. Maila och ringt minst ett par gånger i veckan för att ventilera kring barnens väl och ve. Alltid deltagit båda två på utvecklingssamtal, föräldramöten både i skolan och i fotbollen. Nu är han aldrig med, ringer aldrig, svarar inte på mina mail... ingenting, bara locket på!

Jag kan leva med att vi inte har någon kontakt och förstår att det så klart förändras när någon träffar en ny, men tycker inte det behöver bli så extremt avstånd... men jag kan inte leva med att killarna mår dåligt av detta och känner sig bortvalda. Har framfört detta till honom, men ingen respons på det.

Han vaknar väl upp en dag kanske.. men då kan det vara för sent för kontakten mellan honom och killarna blir ju inte bättre av detta om man säger så.

Han har heller inte sagt ett ord till mig kring att våra barn nu bor på heltid hos mig. Inte frågat om det är ok med mig vare sig tidsmässigt, praktiskt eller ekonomiskt. Betalar inte en krona för mat eller något annat, sätter in någon hundralapp på killarna kortkonto som månadspeng, men det är allt.

I mina ögon betalar han verkligen ett högt pris och jag förstår inte hur han kan sova gott om nätterna .. om han nu gör det..??

Men va lägger ni i att "överge"? Att don växer upp hos pappaen? Som i att han har dom störstedelen av tiden? 
Det kan vara många orsaker till att man "överger" sina barn. Psykisk sjukdom tex. Intte lätt för andra att se och tyvärr något man inte pratar så högt om.
Kanske var det även i några ilfällen bäst för barnet/barnen att mammaen övergav dom? Kanske klarade hon inte av mammarollen?
Sluta lägga er i va andra gör! Dumt att uttala sig om man inte har alla detaljer i en sak -och det har man inte så sant det inte gäller en själv!
Och är det egentlig så konstigt att en man eller kvinna kan bli mer engasjert i sina nya barn? Att man önskar vara en bättre mamma/pappa åt dom? Och så klarar man inte helt bli det/förändra relationen til sitt tidligare barn?
Tycker ni ser detta lite för enkelt!

Men att en "bonusmamma" nekter mannen att se sina barn från innan, är forkastelig!

Att en mamma eller pappa flyttar långt bort från ett av sina barn, är inte att överge nån. Kanske måste hen välja vem han vill bo med? Altså, flytta långt bort från sitt ena barn, eller bli boende med vv upplägg med sitt ena barn, bli av med sin samboer/fru(som flyttar) och bo långt ifrån det/de andra barnet/barnen.
Av och till måste man ta svåra valg.  

Står i samma sits där pappan lämnar sina tre barn efter 11 års samboskap och tre år med varannan vecka. Inget skäl lämnar han. Han bara gör. Kanske för att han själv känner att de får det bäst med mig. Eller att han som pappa vill lämna livet med småbarn och leva ungkarlsliv igen. Det finns ingen annan förklaring. Det är nog bara så. Vet faktiskt inte riktigt varför många män har så svårt att knyta an till sina barn på riktigt. Men en sådan far är inget att ha i alla fall. Får hitta bättre manliga förebilder så barnen lär sig att utveckla bra och långsiktiga relationer. Den som far illa av det är barnen men den som förlorar barnen är pappan. Men det vet han redan säkert. Tråkigt men inte alls ovanligt. Ensamstående gör ett så viktigt arbete. Styrkekramar. 

Min dotters pappa gjorde lika! Valde ett liv som orsakade att han inte kunde ha henne sen släppte han henne helt för att han fick kravet att göra de om hon skulle gifta sig med honom!
Som mamma skäms man över valet av pappa ! Ush !!