Jag önskar mig ett barn..hur står ni alla ut och orkar fortsätta hoppas?

Hur gamla är ni?

Min man hade redan innan cancern skitdålig produktion så vi hoppade direkt på IVF med microinjektion. Om ni har samma problem så borde ni absolut ha rätt till det. Har han däremot ingen produktion alls så är det ju tyvärr så att det är spermadonation eller adoption som gäller för er. Om ni inte kan tänka er det så är ju bara alternativet att leva barnlös, och då kan det absolut bästa vara att gå och prata med någon för det måste vara ett jättesvårt beslut att fatta.

Men jag tycker att ni ska ställa krav på er läkare för att få ett besked om vilka alternativ ni har och se till att ni blir uppsatta i kön för det. Köerna för både IVF och framförallt donation kan vara rätt långa så det är lika bra att anmäla sig, det finns ju inget krav på att utnyttja sin plats när man kommer fram och man kan utan att förlora platsen skjuta upp behandlingen.

När det gäller donation/adoption/surrogat etc. så är det något som har mognat fram under resans gång för oss. I början var vi väldigt inställda på biologiska barn, idag 4 år senare så skulle vi bli överlyckliga oavsett hur barnet kom till oss.

23 och 26år, han har ingen produktion alls men vi ska se om det finns en liten chans att det finns nått,men vi ska gå in via pungen och kolla om det finns nått..

Ja hur orkar man egentligen?!! Jag vet inte om man orkar, det känns mer som om man försöker överleva. Sorgen och längtan tär på en. När alla andra blir gravida och får barn går man sönder inombords. Det är rent förjävligt många gånger och ändå måste man fortsätta leva. Jag tycker ovissheten på vad som kommer hända är det värsta, att inte veta om man någon gång kommer att få bli mamma.

Det viktigaste är nog ändå att fortsätta hoppas och inte ge upp! Att man som par stöttar varandra och håller kärleken till varandra levande. Tar tillvara på livet på alla andra sätt i väntan på "storken".

Önskar dig stort lycka till! Kramar!

Ja jag vet inte hur man klarar det, inte har livet varit lika roligt som kunde ha varit om allt bara hade gått vägen för 5 år sedan. Ibland vågar jag knappt tänka tillbaka på tiden som har gått för den har varit mörk. Men som någon annan skrev här så det som har fått oss att orka är att alltid ha en plan för vägen till barn. När IVF inte har fungerade planerade vi in ett till försök och ett till och ett till och bytte klinker och mediciner. Det bästa vi nog har gjort är att ställa oss i adoptionskö fast vi inte var i närheten av det beslutet. Vi gjorde det innan vi gifte oss också. Allt har rullat på och ju längre tiden går så blir det mer uppenbart att det är meningen att vi ska bli adoptivföräldrar.

Lycka till med allt!

Ge inte upp! Vi har gjort ett misslyckat ivf-försök och har nu påbörjat vårt andra. Visst känns det tungt ibland. För ca ett halvår sedan tyckte jag att allt var hopplöst, särskilt när man får motta fem gravidbesked på en vecka från olika kompisar. Det kan vara lite svårt att glädjas med andra. Men det finns saker som man kan göra för att det ska bli lättare!

Jag skaffade en samtalskontakt, vilket har varit ett fantastiskt stöd. Hon har fått mig att tänka på ett helt annat sätt (och man kan passa på att prata om en massa andra saker som inte rör barnlöshet). Det vänder inte från en dag till en annan och i början tyckte jag inte att hon förstod hur det kändes. Nu har jag dock börjat inse att hon har rätt() och jag känner att den här tiden är ett utmärkt tillfälle att lära mig mer om mig själv och bli bättre på att hantera situationer som denna (det lär inte vara den sista jobbiga perioden man går igenom i livet) och på det sättet bli en bättre förälder den dagen det blir dags. För det kommer det att bli! Fungerar inte ivf så är ju adoption en möjlighet (även om jag vet att det inte är så för alla). Dessutom känns det som ett väldigt spännande alternativ! Tänk att få möjlighet att ta hand om ett barn som behöver en förälder och att få lära känna en helt annan kultur. Jag är ganska nöjd med både min man och mig själv men jag tror knappast att vår arts fortlevnad står och faller med om vi lyckas föra våra anlag vidare.

Mitt tips är alltså att hitta någon professionell som du kan prata med. Det går att ändra sitt sätt att tänka. Ställ er i kö för adoption (man kan anmäla sig på de olika organisationernas hemsidor). Man behöver inte ha gjort en hemutredning eller ha bestämt sig för att man faktiskt vill adoptera. Det ger en känsla av att man gör något och att man kommer närmre sitt mål. Man får tillgodoräkna sig kötiden om man väl bestämmer sig för att adoptera. Lycka till allihopa! Jag håller tummarna för er och för oss!

Det är såklart fruktansvärt tungt att ta sig igenom detta. Att man inte kan styra det själv utan är beroende av läkare för att överhuvudtaget ha en chans till graviditet, man känner sig så maktlös.
Jag har två misslyckade IVF bakom mig varav det senaste vi fick besked om precis innan jul, snacka om brist på julstämning det här året.

Men vad jag vill ha sagt är att man inte får förlora hoppet.
Det går inte att ta sig igenom dessa oändliga utredningar och behandlingar utan en liten gnista hopp.

Efter mitt senaste misslyckande kändes livet nattsvart, jag trodde aldrig jag skulle orka gräva mig upp ur depressionshålet som följde och samla ny kraft till en ny behandling. 
Jag kunde inte ens se en gravid kvinna eller en barnvagn utan att bryta ihop.
Men tro det eller ej, min starka vilja att få barn och få uppleva en graviditet tvingade mig att se framåt.

en nära bekant till oss saknade helt spermier i sin utlösning, men läkarna gick in via pungen och plockade ut. Han och hans sambo lyckades bli gravida på första IVF-försöket. Så loppet är inte kört, ge absolut inte upp!
kram

Vi har försökt i 6 år,två misslyckade IVF!!!!
Man ska aldrig tappa hoppet,det är ju det ända man har kvar i denna liv. Jag vet att det är jätte jobbigt att få gå igenom alla dessa bim. Jag har inte tappat hoppet,nu är vi snart färdiga med vår sista 3e försök. Hoppas att det blir ett litet pluss. annars är det bara att gå vidare och ta en dag itaget.Min man har tyvärr för få spermier.Men fani mig att vi inte kommer att ge upp

Hoppas att allt går bra för er. Tag hand om er och stötta varann.
Massa kramar

Hur man står ut ?... förmodligen för att man måste ... alternativet att ge upp helt är ju näst intill ommöjligt..

Jag fann mig efter 7 år som barnlös vara 3 barns mor, då vi på mindre än två år fick 3 barn , efter 3 misslyckade ivf  var vi o hämtade  1 adoptivdotter  4 mån gammal på andra sidan jorden, och sedan straxt därefter knappt 2 år senare föddes 2 killar , blandade i provrör på Huddinge. Omvälvande... den resan på 7 år fick mig att fundera rejält över vad jag varit med om ...

Jag har nu 8 år senare valt att försöka dela med mig av mina efternheter..och jag har en del tips... två vilktiga spår som faktiskt skiljer sig diametralt åt i metod o förhållningssätt.

1 försök kartlägg er situation, jaga alla som kan ge er en medicinsk bild av vad som kan behöva göras... gör en action plan . Kör parallella spår , kolla med flera experter ... lämna inget åt någon annan att söla bort i tid.

2 skaffa någon att prata med ... älta inte för mycket med varandra... båda behöver någon att prata med....ofta vill kvinnan..men mannen behöver ochså en förtrogen..någon annan än kvinnan. Och här är det tvärt om viktigt att vara här och nu i känslan ... för man kan bara ta ett steg i taget och man vet inte hur långt bort en lösning är i tid. Det ovissheten och mycket annat behöver "tas om hand " med proffs hjälp.

Var snälla mot er själva ... för det här är en av det tuffaste sakerna man kan vara med om i sitt liv..

Man behöver jobba både med kropp o själ.... skitjobbigt .. men faktiskt en gåva att få lära sig mer om sig själv, man går starkare ur det .. hur än lösningen på storkens väg ters sig ut...

ett steg i taget .. som en mars mot okänt mål...är det enda som gäller

ja, vi är snart inne på år 4:a och inget plus ngn gång. Det känns bara som att man måste stå ut. Vilket alternativ har man? Vill vill ju oxå ha ett knyte ngn gång, men oj vad tiden går fort framåt. 

Ja, jag känner bara också så där: HUR ORKAR MAN? Det förpestar ju livet. Jag ser inte längre någon mening med att leva överhuvudtaget. Vad är poängen med allt? Och genomgå fem år av utredningar och behandlingar? Eller hinna bli för gammal för adoption och uppleva även den förlusten?