vad ska man känna?

Hej!
Du har nyligen fått ditt tredje barn och då kan det mesta vara upp och ner. Hur har du känt dig efter de andra barnen och hur har det påverkat er relation? Du skriver att du trivs med det liv ni har och du beskriver flera mycket positiva egenskaper hos din man och i ert liv. Att vara himlastormande kär efter tio år tillsammans är det nog inte många som är. Kärlek är lite mer stillsamt än förälskelse. Förälskelse bygger mycket på drömmar, kärlek mer på verklighet och erfarenhet tillsammans.
Jag tycker att du skall se tiden an lite. Det som kan vara viktigt mitt i allt föräldraskap är ändå att du och din man tar er tid tillsammans på tu man hand, att ni inte tappar kontakten med varandra som par, att ni håller igång dialogen mellan er. Försök skapa lite spänning i tryggheten ibland! Det är bra att ni pratar med varandra om era tankar och känslor så att ni kan dela det med varandra.
Hälsningar
Gerd

Hej igen och TACK för ditt svar!
Jag kände likadant efter dom andre barnen fast det tog lång tid att få känslorna i schack. (Då fick jag dessutom en hormonspiral som gjorde att sexlusten försvann. Tog ett år innan jag insåg att den effekten var bla av spiralen.) Då gjorde jag så som du föreslagit. Pratade mycket, försökte vara ett par mm men det var svårt. När man känner sig tom på känslor och med praktiska saker som måste göras angående barnen hela tiden. Ibland känns det som att man måste tvinga sig själv att vara nära fast man inte vill bara för att väcka sig själv. Men det fungerade iallafall så pass att vi fick ett barn till. Jag bara undrar om de här grundläggande känslorna om hur man vet att det är han man ska leva med resten av livet. Det känns som det är det (tror jag). Att tänka på att separera finns inte, är inget allternativ. Men varför går man då igenom denna process? Varför känns det så här överhuvudtaget, beror det på hormoner eller varför kommer dom just i samband med graviditeterna? Varför finns dessa tankar i huvudet? Det känns så förbjudet att ens tänka dessa tankar och var skönt men ångestladdat att få skriva ner dom i inlägget innan. För även om vi pratar om "allt" så vill jag inte prata om detta och göra honom ledsen. Jag undrar hur mycket han förstår. Han märker ju förändringen också.

Hej!
Ibland är det väldigt svårt att veta vad man går igenom i livet och vad det står för. Att vara gravid och få barn är en så stor omställning, hormonellt och på annat sätt, att jag tror att det spelar en roll för dig. Det är bra att du tar emot dina tankar, att du inte motar bort dem. Genom dina tankar kan din förståelse komma. Nu när du har små barn så har du en viktig uppgift att finnas till för dem, att finnas till hands både rent praktiskt men också mycket mentalt. Det är tröttsamt och kan ju medföra att du själv får för lite näring och stimulans. En annan sak jag tänker på är hur du själv hade det som barn, hur det såg ut i din familj och i vilken mån dina egna föräldrar fanns till för dig. Ibland kan sådana erfarenheter komma till en när man själv fått barn men man är inte alltid medveten om det. Det kan yttra sig på lite olika sätt. Du beskriver att du har det bra på många sätt och att din man ger dig trygghet. Separation är inte heller något alternativ. Se det här som en period som du kommer igenom. Kanske skulle du behöva en samtalskontakt framöver om problemen består.
Inom BVC finns t ex psykologer eller kuratorer att vända sig till.
Hälsningar
Gerd