Bonusförälder oh fyfan!
Hej. Jag är 23år gammal och har sen snart 4år tillbaka levt med en kille och hans 9åriga dotter som DÅ bodde med honom varannan vecka.
från start var väll allt bra, och lungt och skönt fram tills dess att vi flyttade ihop.
EXET (flickans mamma) hade redan bestämt sig för att hata mig!
hur som helst, så terroriserade hon oss okontrollerat, kallade mig för alla möjliga saker ni kan tänka er. det var hus i helvete dag ut och dag in. vad jag änn gjorde så var allt fel.
det var hemskt. och då menar jag HEMSKT. jag mådde jätte dåligt eftersom jag verkligen gav allt föratt vara en "bra" bonusmamma. vilket jag även var. men det kändes hopplöst för ingenting jag gjorde för HENNES dotter dög åt henne.
ju längre tiden gick desto mer intensivt blev bråken och påhoppen på mig. det var så illa att jag började framkalla panikångest symptom. jag grät mig till sömns varje natt, andningsvårigheter och fick till slut bearbeta mitt bekymmer tillsammans med en kurator föratt få reda på, vad jag gjorde för fel, gjorde jag något fel?...
problemen fortsatte givetvis, men blev bättre när vi tillsammans fick våran gemensamma son sommaren 08. i början av vårat förhållande så började min pojkväns dotter tappa sitt hår. fläckvis, tills hon till slut tappade allt. ALLT hår på kroppen inkl huvudet. det var en besvärlig tid,med läkarkontroller osv. ingen förstod ju nånting sen fick hon diagnosen. håret skulle förhoppningsvist komma tillbaka inom ett år, nu snart 4år senare är det fläckvis tillbaka, jag/vi vet att hon har det jobbigt, barn retas och hon mår urdåligt pga detta och det har vi alla förståelse för..såklart! vi hoppas såklart att det kommer snart tillbaka. och det har blivit bättre. mycke bättre sen vi fick henne på heltid. då hennes mamma själv har psykiska bekymmer och till&från ett grovt alkohol missbruk. men hennes mamma bråkar fortfarande om henne, och med oss om ALLT. flickan däremot har HELT brytit med sin mamma. hon vill inte ens svara på mammans sms. vi undrar vad som försigått där borta eftersom flickan mer och mer undviker sin mamma. det är märkligt.
hur som helst, jag och min 13år äldre pojkvän har absolut INGA bekymmer med varandra egentligen. utan vårat stora bekymmer är då hans ex. det värsta är ju då att han själv IGNONERAR sig igenom alla bekymmer. "svarar jag inte på sms , så slutar hon skriva" osv. jag tycker det är fel sätt att tillrätta visa vuxna människor på. han skulle sen start ha sagt nä vet du vad, nu är det bra- STOPP där! men han har daltat och låtit henne kasta en massa skit på mig. föratt slippa bråka med henne. så är det änn idag och det är SKIT jobbigt. "bekymmer, kan inte lösas utav sig självt, man måste ta tag i dem" han gör precis tvärtom. och nu sitter vi här idag. med två barn, ett som mår psykiskt dåligt, och ett som änn så länge mår bra. JAG, mår ocksådåligt och han mår bra. (pappan alltså) jag har vid flera tillfällen undrat om det är värt det här. klart man ska kämpa för det man älskar, men magsår, panikångest och mkt annat senare ska jag behöva dö för det här? jag överväger att separera. jag har gjort det ett tag nu! skulle ni stå ut? historian är dock lång...jag har redan glömt bort hälften av vad jag skrivit....
