4,5 år gammal och häftiga humörsvängningar

Väntar ut dem för det går inte att prata när det håller på. Om jag har tålamod sitter jag i samma rum så hon inte är ensam medan det håller på för jag tror det är lika jobbigt för henne.

Alltså, nu skrev jag fel, det var HON som kaxade upp sig mot MIG, som det skulle stå Lät väldigt märkligt det där

Kaxa? Finns det folk fortfarande som menar att barn som säger emot är kaxiga och att det ska bestraffas?

Vår son på 4.5 år är precis likadan. Han får djävulusiska utbrott som varar i en evighet, och hela hans kropp blir liksom upptagen av ilska och nästan hat. Det gäller att hålla sig lugn och vänta ut honom.

Hur medveten är en 4,5-åring om vad dom säger i vredesmod? Kan man låta något av det dom vräker ur sig bli en konsekvens som dom lär sig av? T ex så säger/skriker vår dotter att hon inte ska åka och bada med mig (vilket hon älskar att göra), gå på lekland eller annat roligt. Det blir liksom hennes hot när jag inte gör som hon vill. Hon försöker bossa och bestämma vad vi ska göra för henne och när vi sätter emot blir det ett himla liv och hon vill "aldrig mer vara med oss".

Jag har försökt säga att man ska tänka på vad man säger, att man kan göra någon ledsen osv.

Sen har jag ett minne från min egen barndom i just den åldern, då jag rök ihop med min farmor och sa att jag önskar hon var död. När hon sen dog trodde jag att det var mitt fel...

det är det här med att hon vill bossa som jag menar med att hon är kaxig. Säga emot och argumentera ska såklart barn få göra, det är ett friskhetstecken att de kan och vill och jag lyssnar och försöker vara lyhörd. Men jag ställer t ex inte upp på att hon skriker att hon inte vill ha lunch utan att jag SKA gå och hämta bullar i frysen NU!

Förlåt att jag skrattar lite igenkännande. Jag har en fd 4,5 åring, hon kunde också ropa "aj" eller "du slog mig" fast jag inte rört henne. Alla pratar om 2-3årsåldern jag tycker tiden runt fyra är bra mycket värre.

Min nyblivna fyraåring blir arg för allt. Dessutom är allt mitt fel, dvs snubblar hon på något eller tappar en leksak eller inte kan lägga pusslet tillräckligt fritt från motstånd så är det mitt fel. Antingen ett illvrål med "det är ditt feeeeel" eller "du är så duuuum" eller ett förebrående, ilsket "Mamma! Varför köper du såna här pussel?!!??! Meeen åååååhhhh! Du är så duuuum!"

Framför allt har jag vid det här laget lärt mig att det här går över och att jag inte måste uppfostra bort det här. Jag behöver alltså inte nojja över att framtiden för mitt barn går åt pipan bara för att jag inte tar det här som ett problem. Det är tröttsamt förstås. Jag säger till med olika skärpa beroende på situation och hur trött jag själv är. Jag säger att jag inte vill att hon ska säga så. Jag försöker hjälpa henne att hantera alla ilskna känslor tex genom att försöka uppmuntra till tålamod, att stampa i golvet istället för att ta sig för att kasta saker eller slåss. Jag försöker bekräfta att känslan är ok men beteendet inte ok osv osv. Men förebrående och fördömmande försöker jag låta bli att vara.

Det är ju förjäkligt svårt att kompromissa med/jämka med någon som inte förstår innebörden i ordet och som inte är helt förankrad i tidsbegrepp och vad som är rimligt etc men det gör att man som förälder får ta lite mer skit eller ha lite mer överseende med deras knaggliga och svåra väg mot bättre känslokontroll tänker jag. Man får ha et oändligt tålamod (eller försöka utveckla ett) när det gäller att visa hur man ska göra och säga ifrån när det blir fel.

*sista stycket ackompanjerat av tre smällar i dörren från arga fyraåringens rum. En fyraåring som försöker läxa upp sin sjuåriga storasyster*

Precis, men då kan man ju bara säga att man inte tänker hämta några bullar och att hon får äta maten eller låta bli. Sen är det bra med det. Det svåra tycker jag är att inte bli vansinnig själv över tjat som skriks fram, men föräldrar får ju också visa känslor.

Jag tycker visst att barn kan kaxa upp sig och det är inte det minsta trevligt. Precis lika lite som när en vuxen kaxar upp sig. På samma sätt får man nog ha överseende med vad barn säger i ilska på samma sätt som man får ha det med vuxna.

Däremot kan du ju prata med henne nästa gång du tänkte gå till badhuset och säga att sist du var arg så sa du att du aldrig ville gå till badhuset mer - menade du det eller skulle du vilja att vi går? (Detta är såklart en diskussion som bygger på att du går till badhuset bara för att det är en kul grej för henne. Om det är så att ni går till badhuset för att du tycker det är viktigt att hon får vattenvana/lär sig simma/inte är rädd för vatten så kan du ju inte ställa det valet om du ändå tänker gå med henne.) På det sättet fattar dottern att du kommer ihåg vad hon har sagt och att man kanske ska tänka på vad man säger. Hur bra det funkar i ilskans hetta är ju en helt annan sak.

Kvällens 4-åringsexempel: Jag frågar om hon vill ha stor eller liten välling (frågar bara för att hon är sjuk och inte velat ha alls på länge). Får svaret stor. Gör en stor. När hon kommer och ser det blir det värsta utbrottet. "LIIIIIIITEEEEEEEEEEEENNNNNNNN!!!!!"

My God. Jag är inte född med tålamod men barnen ser till att jag får träna på att andas...

Min 4-årige son får också utbrott för allt och ingenting. Det har verkligen hänt grejer med hans humör sen han fyllde 4 i september. Och jag håller med den som skrev att en 2-3-årings raseriutbrott är ingenting mott detta. (jag har en 2-åring också, som HATAR påklädning och skriker därefter. För några månader sen tyckte jag att "det här är det värsta jag har varit med om", men nu "klår" min 4-åring henne i avseendet ARG )

Han tänder till blixtsnabbt för verkligen vadsomhelst. Och en hel del fula ord har tillkommit i hans vokabulär "dumma tant", "dum i huvudet" m.m + hot om att han ska flytta hemifrån.

Jag försöker behålla lugnet, men ibland är det såklart oerhört jobbigt.

Ja, i den här tråden känner man ju igen sig förstås. Har också en 4-åring - världens goaste och bästa såklart - men precis som många andra har han emellanåt väldiga känslosvallningar, säger saker som man undrar var det kommer ifrån och försöker styra och ställa som om allt hänger på hans vilja och beslut, lillstackarn... Är ju så klart hemskt jobbigt för honom med all denna utveckling som bara kräver dessa beteenden och uttryck, av honom! För så ser jag det och försöker även tänka när mitt eget tålamod tryter. Det hjälper faktiskt en hel del.

Tycker många redan kloka och insiktsfulla saker är sagda och kan bara hålla med de flesta andra. Jag tror inte man skall göra allt för stor sak av det hela och oroa sig alltför mkt. Jag tror barnen mår bra av att inte lyckas rubba föräldrarnas värld alltför mkt med sina utbrott, ordval eller hot. Inte så att man skall ignorera eller tillåta saker som verkligen går över gränsen, blir farligt eller djupt kränkande för någon annan, men ett visst mått av "jaha-attityd" tror jag tar udden ur det hela och sparar alla en hel del energi. I af fungerar det ganska bra här hemma.

Och det lustiga är att åtminstone vår son är rena mönsterbarnet (vad nu det är?)överallt utom hemma. Så då känns det ändå som om saker är som det ska och han trots allt börjar veta vad som är ok och inte!

haha =) lider med er har samma problem med min 4,5åring här hemma...
men när slutar det?
hennes storasyster var så snäll så hon gjorde aldrig så här....

men jesus. och jag som hoppades att det skulle gå över vid fyra. har en dotter på tre som ryter, vandaliserar och domderar som en liten huligan...

Får jag fråga hur länge era 4-åringar har sina utbrott?? Min kille kan lätt hålla på i 30-40 minuter och tokvråla, jag kan lugna ner honom men sen kommer han på att han minsann inte fick godis,leksak eller för lite smör på mackan osv och börjar med  ny styrka liksom, han kan vråla att jag ska komma och krama honom och när jag ska göra det vrålar han att jag inte får röra honom,att jag ska gå och när jag gör det vrålar han "stanna" ja ni förstår!
Vad funkar bäst på era barn? Vi kan inte göra ngt som lindrar känns det som, bara vänta och sen komma in med kramar när han lugnat sig nog för att acceptera beröring och föröka prata om det lite senare. Detta har hänt minst en gång om dagen i ett par månader nu, förutom igår! Då fick vi en lugn och harmonisk dag

Annars har det varit några ggr i veckan i tre år, börjar förstå att han har ett sätt att uttrycka sig som är minst sagt högljutt och känslosamt, min lilla underbara kille!!

Senaste utbrottet: han ville inte ha äppelpaj till efterrätt och fick världens utbrott. (Nähä, ursäkta att man ville lyxa till det lite med efterrätt liksom )

moonie: utbrotten är allt från några minuter till några timmar. Är det timmars-utbrott så kanske det inte är skrik hela tiden, men surt och gnälligt. Det bästa är att ignorera. Att resonera med honom under utbrotten går bara inte, blir bara värre.