Vilken är enligt eran åsikt den bästa hjälpen mor förlossningsskräck?

Prata med en kurator.

Inte en kurator. Utan be om att få remiss till att tala med den stöd-BM som arbetar på förlossningen. Heter olika saker i landet, Auora-, Felicia-, Amina- osv. En kurator är ett samtalsstöd. Men en BM som är specialist på att ta hand om rädda kvinnor har kunskapen och erfarenheten som kuratorn inte har kring barnafödslar.

Mycket bättre svarat än vad jag klarade av =)
Trodde det var en kurator inkopplad på mvc med tanke på alla dessa saker som kan dyka upp.

Jag var jätterädd men på nåt sätt blir man lite "avtrubbad" under graviditetens gång. Man hinner vänja sig vid tanken på nåt sätt. Jag ville inte föda mot slutet heller men jag var inte rädd heller. Det är som att man blir lite bedövad i skallen de sista veckorna, att man inte kan vara rädd.

Men det gäller ju inte för alla såklart, men så upplevde jag det. Nu efteråt undrar jag hur jag vågade.

Fast det är ju som att förringa någons rädsla. Typ "du kommer inte att bry dig när du är där" eller "du vänjer dig vid tanken, och även om det är superläskigt så förtränger du det efteråt".

Jag har gått och kommer att gå på extra samtal hos BM. Såna som tror på mig, tar mig på allvar och då hittar en lösning som passar mig. Inte sånt som kanske passar andra.

Skriver du som du gör har du ju inte läst allt S a r a skrev. Det står klart och tydligt att det handlar om henne.

mitt råd är oxå att ringa stödgruppen som finns hos förlossningen, dom är superbra! och tar alla på alvar....  gick hos dom förra gången, då fick jag ett snitt eftersom jag hade full panik inför förlossningen, är nu gravid igen o har då börjat hos stödgruppen i betydligt bättre tid... så den här gången (tror jag i alla fall) ska jag pröva att föda vaginalt.

Jag går (tillsammans med min man) till en auroramottagning i Göteborg där de är specialiserade på förlossningsrädsla. Fick prata med en jättesöt barnmorska som jobbar med att prata med rädda kvinnor på tisdagar och resten av veckan jobbar hon på förlossningen. Vi ska snart tillbaka igen och då ska vi få se oss omkring på förlossningsavdelningen och min man har även blivit lovad att testa på lustgas.

Börja med att prata med din barnmorska på mvc, hon komer skicka en remiss till kvinnokliniken som sedan kommer kalla dig. Är du rädd så säg det till din barnmorska. Ibland behöver man den där extra knuffen för att ta itu med sin rädsla.

För mig hjälpte det att prata med en läkare på spec-MVC. Vi diskuterade olika förlossningsalternativ och hon tog verkligen mina rädslor på allvar. Träffade henne tre gånger. Gick även till en Aurorabarnmorska men det var verkligen slöseri med tid, kände bara att hon avfärdade min oro och ville få mig att gråta ut trots att jag inte är den typen. Varje gång jag hade varit där mådde jag verkligen skit medan jag kände mig stärkt och positiv när jag hade träffat min läkare...

Hej!

Du kan prova att kontakta en Doula. En Doula jobbar som stödperson innan, under och efter förlossningen.

Jag jobbar som Doula så om du har några frågor så får du gärna kontakta mig

Vill du läsa mer om Doula så kan du gå in på www.doula.nu

Jag tror det bästa är att berätta om hur  man känner och att kanske komma på varför man känner som man känner
Att skriva ett förlossningsbrev om hur man vill ha det under sin förlossning

En annan sak är ju att aldrig fråga andra om deras förlossningar. För usch, vad folk brer på!

Din förlossning kommer att bli precis lika häftig som ala andras, smärta, ett djävla drag, urkrafter av guds like och plötsligt så ligger pyret där och man älskar dom villkorslöst från första sekund och all smärta är värd besväret. Enda gången i livet man vet att man har ont för en god sak och får det bästa man kan få som belöning.

Jag gick hos en aurora-bm. En av hennes råd var; tänk förbi förlossningen. Målet med din graviditet är inte förlossningen utan den där sekunden när du ser in i ögonen på ditt barn för första gången och ditt liv är uppgraderat till max!

Grattis till barn!

Jag ska kanske inte gå så långt som att säga att jag var skräcklsagen men jag kände väldigt stor rädsla, framför allt för hur ont det skulle göra, att jag skulle spricka, att jag inte skulle palla trycket, att jag skulle ångra mig och bara vilja springa därifrån osv.

För mig fungerade det att läsa på, att gå profylaxkurs, allt för att vara så förberedd som möjligt. Vi valde även att ta med vår profylaxlärare som doula under förlossningen och det fungerade jättebra! Kände mig trygg med henne hela tiden och min sambo var ett oerhört stort stöd, han satte mig på pedistal bra länge efteråt!

För mig innebar kunskap trygghet, och att ha med sig en riktigt förlossningsexpert kändes som ett oerhört stort stöd, det kan jag varmt rekommendera!

Lycka till!

Den bästa hjälpen för mig var att läkaren direkt lovade mig ett planerat snitt, därefter fick jag tala med en Aurora-bm, som bara bekräftade min fördom om barnmorskor, så jag stod fast vid att jag ville ha snitt. Och snitt blev det, fast i v 29+6 när bebben ville ut. Jag är så tacksam att jag tog tag i det där med snittbeslut när jag ville, inte i "vecka 30 kanske" som min bm tyckte!

Därmed inte sagt att det är det rätta för dig, men slutsatsen av min berättelse är att man kanske inte ska skjuta upp samtal med Aurora/läkare för länge, och stå på dig när du vet hur du vill ha det.

Lycka till!!

usch jag blev med erbjuden snitt och ingenting mer när jag hade rädsla,inte sjutton hjäölper dte mot min rädsla,kännde att dom förstod inte alls,så jag sket på dom o bestämmde att barnet måste ut,jag har inget val.

Jag vill ha snitt för att känna ro, som det är nu har jag tappat glädjen med graviditeten och vad som komma ska. Läkaren föredrar vaginal födsel.

bästa tricket? Hm...det är samma som med all panikångest. Låt det inte ta över. Var medveten om att du är rädd, märk vad det gör med dej, men låt det inte styra.
Det är när man går upp i paniken som man tappar greppet och riktigt får panik och liksom tappa fotfästet.
 Man får försöka slappna av och fokusera istället för att gripas av paniken. Kan inte riktigt förklara, men tycker att förlossningspanik är samma som annan panik.

Sedan tror jag det är naturligt för alla blivande mammor att vara rädda för förlossningen.

Jag gick profylaxkurs och läste mycket litteratur. Finns någon som heter "rädd att föda" eller "våga föda" eller något sådant. Sen lästa jag även Annas profylax bok. Kommer inte i håg vad den heter, men hon heter Anna.

Vi gick både Annas profylaxkurs och köpte hennes DVD för att repetera med.

Min man såg min rädsla och har jobbat mycket med mig för att träna bort rädslan. Något som hjälp mig enormt är att han gång på gång bevisar att han ska dra halva lasset. Han ska ta ansvar för att coacha mig. Han ska ta ansvar för att ta hand om min rädsla och oro. Han läser litteratur, pratar mycket om förlossning, peppar mig och ligger ofta på och frågar om vi ska träna avslappnings- och andningsövningar. Han skriver ner frågor som han och jag har och ser till att de blir besvarade när vi går till kvinnokliniken. Utan honom hade jag varit vettskrämd än idag.

Så jag tror verkligen det hjälper om man har rätt stöd från sin partner!