skrotis78 skrev 2010-10-12 21:54:45 följande:
Det är exakt så jag känner, att jag skulle vilja ha löfte om att få Ondansetron direkt, eftersom det var det enda som fungerade på mig förra gången.
Jag var jätteorolig när jag åt den då, eftersom läkarna knappt ville skriva ut den och sa att det inte hade forskats så mkt på den osv. Men samtidigt var jag tvungen att ta den för att överleva kändes det som. När min underbara dotter föddes så kunde jag släppa denna oro. Men nu börjar man ju fundera för framtiden.... Skulle det vara ok att kanske börja med Ondansetron redan i vecka 6-7? Det var ju då illamåendet tog över min kropp förra gången.
Vill ha ett syskon till henne så småningom, men vet inte om jag vågar
Hur bearbetade du din första HG för att kunna våga igen?
Jag hade inga problem att få ondansetron (eller zofran, som receptet är på). Man har använt det i ganska många år, särskilt i USA och i ett forum där blev jag verkligen peppad till att be om just zofran eftersom många blivit hjälpta av det. Man forskar ju inte på gravida kvinnor men efter ett antal års erfarenhet så tror jag att man blir mindre restriktiv. De kvinnor jag haft kontakt med har ofta ätit maxdos under flera graviditeter, från att de plussat. Maxdos är 32 mg och jag äter för närvarande 16-20 mg om dagen. Min läkare sa att jag utan problem kan öka mer om jag behöver eftersom jag har sån marginal till maxdosen. Dock har jag inte märkt nån bättre effekt av ökad dos senaste veckorna, utan känner bara av biverkningarna mer så nu kommer jag istället bli sjukskriven på 50% (har varit sjukskriven på 25% senaste 2 månaderna, innan dess var jag heltidssjukskriven).
När jag fick HG första gången blev jag rätt chockad. Min äldsta syster hade svår HG i alla sina tre graviditeter men jag hade då ingen aning om att det faktiskt innebar ökad risk för mig att drabbas. Efter den graviditeten var jag i dåligt skick, mentalt. Det tog lång tid att "komma över" graviditeten och det faktum att första tiden med bebis var väldigt tuff (jag fick helt enkelt en mild förlossningsdepression). Jag såg till att utbilda mig riktigt ordentligt, bli expert på HG. Störst hjälp har jag haft av den amerikanska sajten
www.helpher.org. Där finns massor av information och ett forum där jag pratat med många kvinnor med HG. En oerhört stor kunskapsbank, du kan få svar på allt och verklig stöttning!
Vi ville verkligen ha ett barn till men länge var jag tveksam. Men så sätter suget in och hoppet att tillhöra de där procenten som inte drabbas igen tog över (man säger att risken att drabbas igen är ca 70% andra gången, men nästan 100% om man haft två HG-graviditeter). Jag förberedde mig så gott jag kunde enligt olika listor på
helpher.org för att SLIPPA HG, men också förberett mig så mycket som möjligt mentalt för hur det skulle bli OM jag drabbades igen. Framförallt har jag och min man pratat om hur vi skulle lösa det, det är ju skillnad och ha ett barn och vara sjuk. Första gången kunde jag ju ligga hemma och bara bry mig om mig själv.
När det väl var dags att börja försöka pratade jag med bm på mitt mvc. Jag hade redan innan det gått hos psykologen på bvc för att bearbeta första graviditeten och tiden efter förlossningen och hade väldigt bra stöd där. Psykologen "förvarnade" barnmorskan, så det var lätt att prata med henne och jag krävde ett löfte om att få medicin direkt. De sa att det bara var att ringa så fort jag plussade så kunde jag få ett recept att lösa in så fort jag kände att jag behövde det. Jag har haft väldigt bra stöd från min bm.
Sen är det ändå inte enkelt. Jag har förstått att jag nog är en person som blir väldigt psykiskt påverkad under graviditeten. Även om jag inte hade HG så misstänker jag att jag lätt skulle vara låg/deppig med "anlag" för förlossningsdepression osv. När man då dessutom lägger till HG så blir det ganska tungt. Min mentala förberedelse har inte hjälpt så mycket, jag har blivit lika deppig och ledsen den här gången fast jag visste vad som väntade. Det har tagit tid att acceptera de mörka tankarna (abort, missfall osv) och jag tycker ändå att jag klarar mig relativt bra. Jag ska få prata med psykologen igen, redan nu under graviditeten och vi ska boka in tid efter förlossningen för att följa upp då, eftersom jag kanske ligger i riskzonen för att bli deppig igen (förra gången tog det låååång tid innan jag bad om hjälp och det vill jag undvika nu). Min bm är också väldigt "på" när det gäller allt så de missar inget, jag har verkligen ett bra skyddsnät där.
En av de jobbigaste sakerna är att jag nog alltid tänkt att jag ska ha tre barn. Nu sörjer jag mitt tredje barn redan nu, för jag orkar inte en HG-graviditet till (och risken är ju nästan 100%). Det låter kanske konstigt, särskilt om man inte haft HG men du förstår säkert... Jag kan inte svära på att vi aldrig kommer försöka få ett tredje barn men jag hoppas, önskar och ber att jag ska känna mig nöjd och "färdig" med två barn, att jag aldrig ska behöva känna den där längtan efter ett till. För då slipper jag ta beslutet att antingen bli gravid igen eller kanske alltid ångra mig...
Nu blev detta jättelångt men jag hoppas det hjälper lite! Det finns en HG-tråd här på FL också, jag ska länka till den så kan du få stöttning av ett helt gäng kräkfior!
