Måste det vara antingen eller?
Ibland känns det som att diskussionerna om uppfostran hamnar i två läger. Många tycks tänka att antingen är man en sån som pratar med sina barn, eller så kör man med disciplin och straff. Det finns sällan ett mellanläge i diskussionerna, folk som har prata pedagogiskt som huvudmetod men som i vissa lägen kör med hårare metoder. Jag känner ofta inte igen mig alls i inläggen om barnuppfostran. Jag är utbildad pedagog och umgås mycket med sådana, i övriga bekantskapskretsen finns barnsjuksköterskor, läkare, socionomer oc akademiker med pappersvändaryrken men som har inställningen att man ska läsa och lära och de har plöjt ett antal rapporter och böcker om barns hälsa. De allra flesta vi känner anstränger sig för att sätta barnen främst, de tillbringar mycket tid med barnen och är pedagogiska, pratar och förklarar. Sällskapslivet handlar om barnen, fritiden om barnens aktiviteter, de kan läsa före skolstart och är självständiga och fina ungar. Mår bra på dagis, är trygga. Men alla föräldrarna ryter ibland, säger då och då nej utan att förklara vänligt varför, de kan bära skrikande barn under armen upp till rummet och de flesta har kört någon slags time out med något av sina barn.
Men de har alltid pratat med barnen efteråt och alla barn i bekantskapskretsen har varit tidiga med språket och är duktiga på att sätta ord p åsina känslor och på att förklara varför någontign hände.
Om någon t.ex. skriver här på FL att de kör med time out kommer genast en FL-mobb och vrålar hur fel det är, att de minsann pratar med sina barn och inte skulle använda så kränkande metoder. Fine, alla gör som de vill. Men är det så svårt att tänka sig att man kan prata pedagogiskt 97% av tiden som barnen krånglar och köra time out de övriga 3%? Tror ni att alla som använder time out skippar prat, förklaringar, närhet osv? Jag är inte ute efter att försvara just time out, men undrar om ni som blir så upprörda verkligen tror att dylika metoder skadar barnen om de i grunden är trygga, älskade och i huvudsak får en pedagogisk uppfostran.
Jag menar, när vi växte upp var det hårdare tag för de flesta. Jag har superfin relation till mina föräldrar men åkte in på rummet om jag bråkade som 6-åring och fick ibland ett nej i skarp ton utan vidare förklaring. Har inte fått men av det. Mina föräldrar växte upp med ännu mer straff och mindre vardagspedagogik och de flesta i den genrationen klarade sig ju också bra. Inte alla och jag är glad att skamvrån i ordningsbetygen är borta, men huvudpoängen att de flesta blev lyckliga trots allt består ju. Barnen med speciella behov hade det ju värre då, helt klart, men genomsnittsbarnet klarar ju att leva efter ganska olika regler bara det känner sig älskat och tryggt. Allas vår älskade Astrid Lindgren satte Emil i snickarboa...
Barn är olika och naturligtvis måste man anpassa uppfostran efter ålder, mognad och barnets personlighet. Jag är definitivt av åsikten att man i huvudsak ska förklara, vägleda och hjälpa barnet att utvecklas, snarare än att bara disciplinera. Men om man är i huvudsak pedagogisk och upplever att en disciplinär metod funkar på ens barn när det gäller en viss period eller viss situation, och barnet tycks må bra och vara tryggt, glatt och utvecklas som det ska trots metoden, är det så så fel att använda den? Ibland känns det som vissa är oerhört otrygga i stt föräldraskap, om de tror att t.ex. time out vid riktigt dumt trotsbeteende kan förstöra ett barns självkänsla. Är man trygg och älskad klarar man mycket. Jag kan gräla ordentlgit med min man men känner mig ändå fullt trygg i vår relation. Därför känner jag inte att ett praktgräl hotar oss. Känner lite lika med barnen. Om de känner sig trygga och älskade klarar de att jag tappar fattningen, eller om de får gå till sitt rum för att jag blivit vansinnig på deras beteende.
Hur tänker ni? Kan man vara i grunden pedagogisk med ett barnperspektiv, och ändå då och då tillämpa mer disciplinära uppfostringsmetoder? Eller är man okänslig Hitlersupporter per automatik om man t.ex. kör med time out ett par ggr/vecka?
