• Anonym

    Jag vill ha ett barn till men inte min sambo. Värt att kämpa eller ge upp? Ledsen och förtvivlad.

    Jag är sååå ledsen. Vi har varit tillsammans ca 6 år. Bor i hus och har en flicka på 3 år. Jag blev nyligen oplanerat gravid och blev jätte glad. Sambon blev chockad men tog det bra tyckte jag. Tyvärr fick jag missfall i v 9 och blev jätteledsen. Nu vill jag bara bli gravid direkt igen. Är 35 år och känner att tiden bara rinner iväg.
    Pratade med sambon för ett par dagar sedan om min längtan över ett barn till och ett syskon till vår dotter .

    Nu säger han att han INTE vill, att han tror att vi kommer seperara av det. Jag bara gråter för jag vill så gärna vara en "hel" familj... Jag vill ha 2 barn och det ville han också tidigare. Känner mig sviken och snuvad på den familjen jag alltid drömt om. När min dotter var liten så var det rätt jobbigt. Vakennätter och en trist vardag. Vi gick för mycket upp i henne och glömde varandra. Sen började jag nytt jobb och vantrivdes nått otroligt mycket och det gjorde mig deppig och min sambo tog över mycket här hemma och var en klippa och fick hushållet att flyta på. Han glömde dock mig i det hela.

    Sen började jag på mitt gamla jobb igen och kände direkt att jag blev gladare och lyckligare igen och det håller  han med om. Sen har jag fått diagnostiserat hypotyreos "struma" och medicinerar med Levaxin för detta och det gjorde att jag mådde ännu bättre. Min kropp har liksom gått på lågvarv efter graviditeten och det är ju inte så konstigt att man mådde dåligt i allt detta. Känner nu att vi har helt andra förutsättningar för att det ska bli bättre mellan oss denna gången men han vågar liksom inte att chansa.

    Nu har vi pratat och jag gråtit. Varför är det bara han som ska få bestämma att det inte blir fler barn. Han undrar om jag verkligen vill tvinga honom till fler barn och om det hade kännts rätt. Men han tvingar mig att leva utan ett barn till och är det rätt?? Tänk om jag går med på detta och känner om två år att jag ångrar mig, då är jag för gammal att börja på nytt med nån annan och få nya barn.

    Jag älskar min familj och vill bara att allt ska bli bra. Ville ju bara få bli gravid omedelbart igen, det hade gjort att detta missfallet inte hade kännts så jobbigt. Nu sörjer jag ju bebisen som inte fick komma ännu mer

    Tankarna snurrar. Ska jag stanna och kämpa och hoppas att han ångrar sig och vill ha ett barn till eller ska vi seperera och starta nya liv seperat? Det är ju inte säkert att jag får ny familj ändå..

    Känner mig helt förtvivlad och förvirrad och arg.
  • Svar på tråden Jag vill ha ett barn till men inte min sambo. Värt att kämpa eller ge upp? Ledsen och förtvivlad.
  • Gerd parterapeuten

    Hej!
    Jag tycker att du och din sambo skall ta det lugnt ett tag och inte rusa iväg. Du har nyligen fått missfall efter en oplanerad graviditet och du är väldigt ledsen över det. Att få missfall kan många uppleva som oerhört svårt och sorgligt. Jag tror att du behöver ta dig tid, tillsammans med din sambo, att läka såret efter missfallet innan ni börjar tänka på fler barn. När ni gett det lite tid behöver ni verkligen prata igenom hur ni vill ha framtiden. Eftersom ni hade det jobbigt efter första barnet kan det ju ha skapat en känsla hos din sambo att det skulle bli minst lika jobbigt igen. Det är mycket viktigt att ni pratar om detta. Lyssna nog på varandra och försök sätt er in i olika alternativ för framtiden.
    Hälsningar
    Gerd

  • Anonym

    Det har tyvärr gått till den punkt att vi inte ser nån lösning. har varit och pratat med en familjerådgivare och samtalsmässigt så har det lossnat mellan oss, men vi vill helt olika saker med livet. Vi har beslutat oss för att separera och han har fått lägenhet på samma ort. Hur gör vi för att separationen ska bli så smidig som möjligt för vår dotter? Vill henna bara allt väl och mitt hjärta går i sönder när jag vet att det är hon som kommer iklämm. Hon är 3½, när är lämpligast att berätta för henne? Hur lång tidi innan Pappan flyttar ska man prata med henne? Vi har berättat på dagis och har stöd från dem.

  • Gerd parterapeuten

    Hej igen!
    Er dotter är ganska liten och små barn tänker konkret. När ni skall berätta för henne skall ni båda två vara där. Ni skall säga någonting om att ni inte skall bo tillsammans längre utan att ni skall bo i olika bostäder. På något sätt behöver hon en förklaring till detta och ni bör tänka igenom tillsammans vilken förklaring ni vill ge henne. Tänk på att det skall handla om att det är något mellan er vuxna som inte fungerar så att hon inte känner ansvar. Ni behöver inte ge henne så mycket detaljer men någon slags förklaring som ni kan komma tillbaka till senare när ni vill berätta mera eller när hon kommer att fråga. Hon behöver i alla fall några veckor eller någon månads förberedelse. Så fort hennes pappa får tillgång till sin lägenhet kan ni visa henne den och tala om att pappa skall bo där och att hon också skall sova där när hon träffar sin pappa. När det gäller hennes boende är det mycket viktigt att han och du kommer överens. Ni skall också berätta för er dotter vad ni kommit fram till. Berätta att ni skall göra allt ert bästa för att det skall bli bra för henne. Min uppfattning är att hon är för liten för att klara varannanveckasboende. Om ni vill dela på tiden är det bättre att börja med några dagar åt gången. Man brukar säga att så många år barnet är, lika många dygn klarar det att vara från en förälder. Om ni behöver hjälp med överenskommelse angående er dotter eller att skriva ett avtal om detta så kan ni vända er till familjerätten i er hemkommun. De har skyldighet att kostnadsfritt hjälpa er med detta.
    Hälsningar
    Gerd

Svar på tråden Jag vill ha ett barn till men inte min sambo. Värt att kämpa eller ge upp? Ledsen och förtvivlad.