Hej!
Jag har inga lösningar på ditt problem, men själv en fyraåring som kommit in i en liknande period. Ibland blir han så ifrån sig att han inte vet var han ska ta vägen med sina känslor. Då kan det funka att ta honom i knät, sjunga vaggvisan vi alltid sjöng när han var bebis, klappa om och krama. Är han bara arg funkar inte det, men när han är ledsen också brukar detta lugna.
Det jag egentligen skulle skriva är att eftersom vi har ett barn i denna ålder som just nu genomgår någon sorts livskris har jag letat trådar i detta ämne. Det finns många där förnuftiga personer delat med sig av tips och idéer. Vi är med andra ord inte ensamma. Kolla runt lite här så får du många goda råd.
Här är några saker som vi fokuserat på:
Det som vi i vår familj försöker hålla oss till är att vi aldrig får glömma att vi är vuxna som har att göra med ett fortfarande på många vis litet barn. Vi får inte tappa besinningen, utan måste försöka behålla vårt lugn och visa hur man kan hantera sin ilska på ett bra sätt.
Vi pratar också mycket om våra känslor. Fyraåringen får efter ett utbrott tala om hur han upplevde situationen och vi gör samma sak. Vi försöker stärka vårt barn i att kunna tala om - på ett bra sätt - vad han tycker är fel och varför han blir arg. Vi förklarar varför vi reagerade som vi gjorde och ger tips om hur vår son kan göra för att få oss att förstå. Om vi har gjort något i hanterandet som han tycker är orättvist eller fel och vi håller med om det är vi också noga med att säga förlåt och försöker låta bli att göra om det.
Vi försöker också bekräfta vårt barn mycket positivt, genom att sitta med när han ritar och lyssna till berättelserna kring hans teckningar, berömma när han lyckas knäppa en knapp i pyjamasen, uppmuntra honom att testa sådant han tycker är svårt och påstår att han inte kan. Det är ofta i situationer där han påstår att han inte kan, som utbrotten kommer.
Vissa saker som triggar igång dessa utbrott har vi lagt på hyllan. Varje konflikt är inte värd att ta. Just nu fokuserar vi väldigt mycket på sånt som handlar om kamratskap - hur man är en bra kompis. Strider kring påklädningen försöker vi just nu undvika, eftersom vi märker att han inte alltid kan hantera våra krav på ett bra sätt, utan nästan genast kokar över.
Vi har en äggklocka som vi ställer in på ett visst antal minuter som han får leka fram tills att det är dags att plocka ihop leksaker och göra sig iordning för kvällen. Det funkar oftast jättebra. Han vet att inte jag eller hans pappa godtyckligt hittar på att en viss tid har förflutit och accepterar därför att det är dags för städning.
Vi får försöka orka hålla i minnet att detta är en fas som vi ska gå igenom. Förhoppningsvis skiner ljuset starkt på andra sidan. 
