Olika syn på barnuppfostran

Min man har alltid varit hårdare på regler än jag vad gäller uppfostran av vår son. Hittills har vi kunnat kompromissa utan alltför mycket gnat, men imorse brast det för mig. Och det var för en helt obetydlig sak....
Sonen (2,5 år) har kommit in i en period där han är väldigt mammig och han vill bland annat alltid sitta i knät, vilket han sällan ville göra förut, han är väldigt kramig och lite klängig.  Lämningarna på dagis har hittills ändå fungerat bra, men jag märker att han vill stanna kvar hos mig istället för att springa direkt in som han gjorde förut.
Pga olika arbetstider är det jagsom har lämnat på dagis den senaste veckan och för att underlätta för lämningen har han fått ha med sig sin napp och snuttefilt in på förskolan. Detta har han inte behövt tidigare, men jag kände att det var en trygghet för honom vid lämningarna. Jag vet ju att han inom 5 min har släppt både nappen och snuttefilten. Ingen big deal...för mig alltså.
Idag var min man med och lämnade och försökte ta ifrån sonen nappen och snuttefilten innan han fick komma in. Sonen blev naturligtvis ledsen och man såg att han var på väg att börja gråta. Jag sa till min man att jag tyckte att han skulle få ta med sig snuttefilten in, vilket resulterade i att vi blev irriterade på varandra eftersom vi tyckte att den andra hade så konstiga åsikter. Sonen fick i alla fall snuttefilten med sig och han sprang in till sina kompisar utan problem.
Jag har inga problem att "ta kampen" vad gäller att säga nej, men vissa saker är ju bara löjliga. På min man var det som att det var bättre att sonen blev ledsen vid lämning än att han fick ta med sig snuttefilten in, för nu visste han att han fick ta med sig snuttefilten in och skulle alltid ha det (enligt min man).
Löjligt argument enligt mig. Ska man ta kampen kan man göra det med lite viktigare saker, tycker jag.