Pappa är bäst,mamma är sämst

ni verkar ha bra kommunikation föräldrar sinsemellen-det är  ju skit bra! detta släpper säkert.. ibland känns det tungt att jobba med sitt egna humör, ta hjälp om det känns fördjävligt, det kan ju inte försämra nåt!

Kära nån, fyraåringar har inte mycket koll när det gäller vad som är realistiskt och inte. De kan både önska fritt och fantisera fritt utan att avse att trotsa.

Han ser er nog inte som Föräldrar (förenade fronten) och sig som Barn. Du är mamma (= egen individ som han har en egen pågående relation med) och pappa är pappa (också egen individ med egen pågående relation. Relatinerna färgas av vilka personer ni är oavsett hur mycket ni pratar ihop er. Det lär variera från tid till annan hur nära han vill ha er och vilka konflikter han behöver ha med er för att han ska lära sig om er och för att ge er ledtrådar om vad ni behöver lära er om honom.

Jo, barn talar från hjärtat. Men också för stunden. Och ibland utan att riktigt välja de rätta orden, som de inte kan än. Så ta det där med en nypa salt. Och gör ingen stor affär av det.

Min son är fyra år och han är en liten "matyr" här hemma. Försöker styra och stäla och har börjat ta efter storebror och svär som bara den. Jag försöker ingnorera beteendet men det är inte så lätt. Just det med mat och tv/data är ett problem Iblan går det jätte bra att komma och sätta sig vid boedet. Men oftast är det vägran och tar sin mat och sätter sig vid tv:n. Jag tänker som så att beteendet går över så jag bråkar inte så mycket om det. Men det värsta av allt nu är att han är hungreg och sugen på något hella tiden!!! Smörgås ofta och oboy eller bara mjölk. Tror det kan ha att göra med uppmärksamheten, att så fort jag sätter ner rumpan vid tv:n datorn, eller läser en tidning i köket eller går ner i tvättstugan. Då är det ett evigt tjat om att han ska ha. Det roliga är att han och hans syster gick upp själv i somras och gjorde frukost utan min vetskap, men det fungerad jätte bra. Men sen oktober har han inte "klarat av" någonting. Kan det ha med att gå från bebis/liten kille till "stor kille" ? Frustrerande är det iaf=)

lianem: Känner så igen det där,min son har oxså kommit in i nå "kan-inte-göra-nå-alls-stadium" utan man får göra allt åt han,klä på han,ta av han kläderna fast han har kunnat det ett bra tag. Men det är väl så att dom vill ha uppmärksamhet och får det genom att uppföra sig så,,förstår din frustration!! Hoppas våra söner växer förbi detta stadium snabbt

Söner är väl mammiga heeela livet och kör gärna med sin mamma och syster =) Men just nu håller mina öron på ramla av efter allt tjat heeela tiden. "Mamma gör´det", "mamma nu", "Mamma när kommer du?", "Mamma vart är du?" Det är vad jag får höra från morgon till kväll. Jag läser alltid två-fyra böcker varje kväll och ligger bredvid till han somnar. Oftast vill han ju inte komma och sitta bredvid när jag sitter i sofan. Utan sätter jag ner rumpan då är det tjat. Så han får sin tid på kvällen då han är motaglig för mys och egentid med mig. Känner att jag blir bara irriterad när han tjatar hela tiden. Och har märkt senaste tiden att han tjatar lite extra då han märker att jag lir irriterad! Bara under de tre minuter jag läst detta och skrivit så har han kommit tre ggr och tjatat om dricka. Fast han kan själv=) Hoppas att det INTE håller i sig. Mitt lilla tjat-Monster.