Vill ha barn, men rädd för att föda!

1. man känner inte när man spricker..
2. man kan nog bli sövd om man blir beviljad ett snitt, men en narkos i sig är också en risk..

Du kan få hjälp med din rädsla hos särskilda barnmorskor!!
Ring och prata med din vanliga bm för att få hjälp innan du ens blir gravid är mitt råd!

Det finns särskilda motagningar för att behandla förlossningsrädsla.
Förlossningen kommer du inte ifrån om du vill ha biologiska barn. Ett kejsarsnitt är knappast att de plockar ut en rosig unge när du sover och du sen åker utvilad och glad hem. Det är en stor operation som tar tid att läka. En vaginal förlossning kan gå til på en mängd olika sätt. Det kan ta ett par timmar, eller flera dygn. Hur ont du upplever att det gör beror mycket på hur du hanterar smärtan. Jag rekommenderar profylax-kurs när du väl blir gravid. Det var till stor hjälp för mig.

Jag är extremt rädd för sprutor och nålar..
Man känner inte när man spricker, man känner inte när de klipper (om de måste).
När de skulle sy så tog de en massa bedövning, det kändes lite men sen kändes det inte när han sydde och man har ju sitt lilla barn i famnen just då
Men jag är rädd för att föda nu iaf
Inte just för att spricka, utan för smärtan överhuvudtaget.

Jag frågade också efter narkos vid kejsarsnitt men de ville inte ge mig det och det är jag så glad för. Jag var vaken och bebisen kom upp på mitt bröst med en gång.

Spruckit har jag gjort vid min första vaginala förlossning och det kändes och det kändes när de sydde. Men det är en smärta som man klarar 1000 gånger om, för i förlossningssammanhang blir alla ens referensramar annorlunda.
Jag är extremt spruträdd och vad det gäller sprutor så får du fler vid kejsarsnitt än vaginal oftast.

Jag har tre barn, först ett med kejsarsnitt, sen två vaginala varav den första av dem var ganska utdragen och jag hann ganska mycket vad detgäller smärtlindring och jag sprack även så jag fick prova på det.

Vaginalt är att föredra. Häftigt!

Tack att denna fråga diskuteras här!! Har precis samma rädsla.
Själv skulle jag vilja ha fyra barn och jag och killen planerar att så småningom börja försöka bli gravid. Jag är beredd på allt, dvs. de nio månaderna med allt vad det innebär och att sedan ta hand om barnet efteråt, men INTE förlossningen. Vilket ju är ett litet dilemma här...ehum...

Ajaj...aj, detta med att spricka. Hur kan man inte(!) känna när man spricker eller när de klipper...???! Det måste ju betyda att det gör så fruktansvärt ont annars att när man spricker så är den smärtan bara en bagatell mot den andra smärtan...vilket alltså inte gör mig lugnare.

Enda trösten för mig är att jag tänker att man i slutskedet känner sig så "stor och klumpig" att man känner att det börjar bli dags att krysta ut barnet snart

Jag var oxå rädd för att spricka och hur det skulle kännas. När jag nu har fött ett barn så förstod jag att spricka inte är så farligt. Jag trodde inte enns att jag hade sprukit förrens de sa det. Man känner ingenting! Men man kände det efter. Så att spricka är inget fara, men läkningen efter kan vara lite jobbig!! Men efter ett par veckor känner man sig normal igen:)
Att man inte känner att man spricker är nog att när huden i mynningen strecks ut så mycket när huvudet kommer blir det som en bedövning isig, kanske en bra teori!

Jag har också för mig att det är så, alltså att det inte är smärtan som gör att man inte känner när man spricker, utan att huden är så uttänjd att man inte får tillräckligt med syre för att känna smärta där. Nåt i den stilen i alla fall.

Sen hjälper ju barnmorskan alltid till så att man ska spricka så lite som möjligt. En del spricker ju heller inte alls, eller väldigt lite så att det inte ens behöver sys.

Man får lätt uppfattningen (särskilt när man läser på internet) att alla förlossningar är fruktansvärda och att om man spricker så spricker hela underlivet upp och blir sig aldrig likt igen.
Själv sprack jag väldigt lite, och tycker att det är helt oslagbart att föda barn. Ska ha minst 10 till!