Man läser om äldreboende hit och dit, och visst, alla har inte barn. Men ni som har föräldrar på ett äldreboende, varför tar ni inte hand om dem själva, i era hem? Man ger och ger och ger till sina barn, har man inte rätt att få något tillbaka? I andra kulter så är det självklart att man tar hand om sina äldre. Varför gör vi inte det i Sverige?
i andra länder finns inget alternativ. därför är det självklart.
Som földfråga
Vill man att ens barn skall behöva sluta jobba?
(många dmenta behöver dygnetruntpassning)
Vill man att ens barn skall behöva hjälpa en med toabesök osv?)
(vilket också till sist leder till att barnen till sist måste handikappsanpassa hela huset)
Vill man att ens barn skall behöva ge upp hela sitt liv i slutskedet när det är dygnetruntomvårdnad som gäller? Idag ligger många gamla som vårdpaket MÅNGA år innan de dör.
Jag skulle själv inte vilja att mina barn skulle ta hand om tex toabesök, blöjbyten osv Inte heller att de skulle ge upp hela sitt liv för att vårda mig.
Har jobbat både på äldreboende, demensboende, hemtjänst ich i demensteam...man kan ta väldigt väl hand om sina anhöriga även om man inte har dem i sitt hem, många tar hem sina gamla föräldrar över jul, en del hälsar på varje dag eller dyl och håller kontakten dagligen via telefon osv, de hjälper föräldern med tvätt och matlagning mm även om de kanske inte kan titta in varje dag....och det är toppen att se.
Sedan finns det de som aldrig hälsar på, eller lovar att komma men sedan skiter i det med en mycket ledsen förälder som reslutat, eller anhörga som ensvisas med att när de för en gångs skull kommer alltid kommer en kvart före middagen gång på gång för då vet de att de slipper stanna.
Har även sett anhöriga ge upp hela livet, inte kunnat gå utanför dörren för att de troget haft sin anhöiga boende hos sig som behöver hjälp dygnet runt...
Så Nej jag håller inte med dig TS.
Jag tycker inte att barn står i tacksamhetsskuld till sina föräldrar.
Jag tror inte att de flesta föräldrar vill att deras barn ska ta hand om dem istället för sina egna liv.
Föräldrar vill inte känna sig som en belastning. Jag skulle i alla fall aldrig vilja vara den som hindrar min son från att göra ditten och datten bara för att jag bor hos honom och är dement och inkontinent.
Tyvärr orkar man nog inte det i längden, eftersom många äldre lever mycket lång tid t ex efter att de blivit sängliggande för gott. Förr (och i andra kulturer ibland) tog det mindre än två år efter den tidpunkten innan de dog. Nu kan de vara vårdfall i 15-20 år i värsta fall, och det orkar man helt enkelt inte. Däremot kan man mycket väl förvänta sig lite mer stöd, t ex regelbundna besök, hemhjälp och skottning hos gamla föräldrar som bor kvar hemma och sköter sig i stort sett själva och att man besöker dem mer på hemmet.
har bara läst TS men vill iaf säga att ibland kanske de inte GÅR längre.
Vi hade mormor hemma i flera år. Men till sist kunde mamma inte sköta sitt jobb för mormor ringde hela tiden och behövde henne. Hon trillade flera gånger om dan. Vägrade äta om inte mamma var där. Skickade hem hemtjänsten "för hon faktiskt klarade sej själv" fast att hon inte ens kunde sätta på kaffe själv.
Hon bara låg i sin säng, vägrade titta på tv eller läsa tidningar.
Min mamma höll på att bryta ihop. mormor vägrade all hjälp från någon annan än henne (fast att hon har tre barn till, varav två inte jobbar och en bor i samma hus).
När hon till sist fick plats på ett JÄTTEBRA hem (dom har allt från egen kock som lagar mat på plats, till läkare en gång i veckan, sjuksköterska varje dag och fotvård när man vill) så var de en räddning för alla.
Nu har mormor någon som kommer och tittar till henne flera gång om dan. Ser till att hon äter. Hon kan få hjälp med allt. Trillar hon finns de hjälp innom en minut. Mamma kan äntligen LEVA, mormor har inte STENKOLL på allt hon gör. Barn och barnbarn hälsar på flera gånger i veckan och mamma slipper att ha ALLT ansvar själv.
ska väl tillägga att min mormor egentligen inte är fysiskt sjuk (mer än vanliga ålders saker som att hon hördåligt, ser dåligt och såvidare). Hon har där emot panikångest och ligger hela dagarna i sängen och intalar sej själv att hon ska dö (hon hade tex skrivit "eventuellt 87år" i sin kalender). Hon har inte rört på sej mer än att gå mellan kök och sovrum de senaste 5åren, och ännu mindre de senaste två. Klart att hon inte klarar av att gå i trappor, hon har ju inga muskler alls! Så hon behöver inte alls sjukhus.
I en del andra kulturer där man tar hand om sina föräldrar är det också så att kvinnor är hemma och tar hand om barnen, de är inte i yrkeslivet. Det är en helt annan situation.
Jag har arbetat i hemtjänsten i över tio år och en sak har jag lärt mig, man ska aldrig dömma någon utan att veta vad som finns i bakgrunden! Dessutom så har jag många gånger sett hur relationer förstörs när någon tar hand om sina gamla föräldrar 'för' mycket. Detta med att bo hemma så länge man vill kan ju vara bra men även där är det tyvärr så att man bor hemma till vilket pris som helst. I dag bedrivs ofta rena långvården i hemmet och att det är faktiskt inte alltid det kan ske i hemmet med värdighet!
Visserligen en gammal tråd, men för mig är den nu högaktuell. Min mamma är för frisk för lasarettsvård och för sjuk för att bo hemma i sin villa. Hemtjänsten och hemsjukvården klarar inte hennes behov av vård. Jag jobbar heltid, är ensamstående (är inte utbildad inom vården) med två tonåringar och bor på annan ort.
Du tycker att jag ska ta hand om min mamma på heltid? Och du undrar VARFÖR jag inte gör det? Hallå! Skojar du eller är du dum i huvudet på riktigt?