• Svalövsmamma

    Man hittade inga spermier - Vad händer nu??

    Jag och min sambo har försökt att skaffa syskon till vår (gemensamma) dotter i ett år nu. Utredningen har precis börjat och svaren på hans spermaprov kom precis. De hittade inga spermier överhuvudtaget i något av de två proven han lämnade!!

    Vad händer nu??? Någon som fått samma besked som kan tända nåt litet ljus av hopp för oss??

    Det konstiga är att när de kollade hur hans spermier rörde sig i mig så såg allting bra ut. Men jag antar att det inte är så tillförlitligt?

    Behöver råd och en hel del styrkekramar just nu! Kan vi fortfarande få barn?

  • Svar på tråden Man hittade inga spermier - Vad händer nu??
  • Aurora1979

    Tyvärr är det nog så överallt att man får betala om man redan har ett barn sedan innan... om det tillkommit på den naturliga vägen eller genom IVF spelar ingen roll.

  • Hjärtat längtar

    Idag fick jag post! På kuvertet stod det: Barn- och kvinnocentrum i Östergötland.
    Vad i hela friden är detta tänkte jag! Jag öppnade och läste följande:

    Välkommen till Reproduktionsmedicinskt centrum Kvinnokliniken i Östg US
    Måndagen den 23 augusti 2010 kl 14:00
    till Överläkare på Universitetssjukhuset. Leg Psykoterapeut deltar även vid besöket.


    Det står ingenting om vad vi ska göra där. Fattar inte riktigt. Antagligen så har ju vårt landstingssjukhus nu slussat vidare oss till Linköping! Betyder det att vi ska få göra biopsi trots allt?

    Vi som hade börjat lämna allt det här bakom oss... Samtidigt är jag ju nyfiken på hur de vill gå vidare med oss.
    Tankarna drar iväg. Kanske biopsi, kanske spermier, kanske IVF?
    Jag som var glad att slippa allt det där. Men finns det en chans att få biologiska barn kan jag nog inte riktigt släppa tanken ändå... jobbigt, känner mig kluven

  • alezay

    Först vill jag ge alla en kram som går igenom detta. Min sambo varnade  mig att han inte skulle få barn då han hade gjort en utredning  i Lund med sitt ex. Och de sa att det var praktiskt taget omöjligt. Jag var inställd på att ev adoptera. Men vi försökte ändå. Döm till min förvåning när jag plussade en månad senare. Han är fortfarande shockad.( är i vecka 13)
    Så be om ett andra utlåtande..jag vet 3 personer som de sa att de skulle bli barnlösa. Alla har barn.

  • Hjärtat längtar

    GRATTIS!!!!
    Oj jag förstår om din sambo är chockad! Vad fick din sambo för utlåtande? Lämnade han fler än ett spermaprov, blodprov m.m?

    Jag har läst om personer som blivit gravida efter att de adopterat, och tänkt att, ja, det kanske är de som har svårt att bli gravida, vi vet ju att vi INTE KAN bli gravida!!

    Men man vet ju aldrig, mirakel kan ju ske. Men det är ju inget jag vågar hoppas på!
    Stort grattis igen! Kram 

  • alezay
    Hjärtat längtar skrev 2010-07-01 19:24:34 följande:
    GRATTIS!!!!
    Oj jag förstår om din sambo är chockad! Vad fick din sambo för utlåtande? Lämnade han fler än ett spermaprov, blodprov m.m?

    Jag har läst om personer som blivit gravida efter att de adopterat, och tänkt att, ja, det kanske är de som har svårt att bli gravida, vi vet ju att vi INTE KAN bli gravida!!

    Men man vet ju aldrig, mirakel kan ju ske. Men det är ju inget jag vågar hoppas på!
    Stort grattis igen! Kram 
     Tack :) Jag ska fråga och återkomma om vilka tester han gjorde.
  • Svalövsmamma

    Jaha då har vi äntligen varit på återbesök på RMC nu då. Det sista provet som togs va nån form av DNA-prov för att se om det kunde vara något genetiskt som ställde till det, men icke. Alla provsvar har alltså varit normala, förutom de tre spermaprov vi gjort då förståss som ju visade 0 (!!!) spermier. Läkaren meddelade att utredningen därför är klar från deras sida. Bedömningen var att det antagligen handlade om någon skada han fått, kanske redan när han låg i magen, och att vi skulle va glada för att vi lyckats få ett barn tillsammans iaf (och det är vi!!).

    Vi verkar ha två alternativ:

    1. Kontakta en privat fertilitetsklinik och be att få göra biopsi inför provrörsbefruktning. Läkarna uppskattade att vi hade 50 % chans att hitta några där. Hittade man inga var det inget mer man kunde göra. Kostnad för behandlingen: cirka 30 000 kr per behandling. (Vet inte vad det kostar att göra en biopsi som inte leder till provrörsbefruktning, om de inte hittar något alltså, någon som vet??)

    2. Spermadonation. Detta kunde göras på RMC och kostar cirka 5 000 kr.

    Om det nu är samma förutsättningar som när vi fick vårt första barn så borde det ju inte vara helt hopplöst, jag menar hon blev ju till på nåt sätt :) Känns skönt att ha fått lite svar och alternativ på hur vi kan gå vidare. Det blev med ens lite lättare att bearbeta alla de här överväldigande känslorna som bubblar inom en. Vi har inte pratat om alternativen alls än, han har nog behövt några dagar på sig att smälta det, men ska försöka ta upp det lite fint nu i helgen.

    Skickar styrkekramar till alla er som också kämpar!

  • Hjärtat längtar
    För två veckor sen var vi på RMC Linköping för ett läkar och kuratorsamtal.

    På vägen till Linköping så tänkte jag på vad läkaren skulle säga, skulle det finnas nån chans att hitta spermier genom biopsi? skulle det gå att välja ut en frisk spermie? Hur stor är risken för missfall eller missbildning? Det låter som en så otroligt jobbig process, vi visste ju redan att vi hade dåliga odds liksom. Så jag satt i bilen och typ hoppades på att det skulle vara så dåliga odds att inte var lönt att göra dessa behandlingar. Konstigt att hoppas på dåliga reslutat, men det var det jag gjorde...


    Vi fick träffa en överläkare och en psykoterapeut, båda kvinnliga. De gav ett tryggt intryck. 
    Jag tog fram stencilerna med frågor vi hade fyllt i.
    Psykoterapeuten frågade hur länge vi hade försökt få barn. Jag sa 2½ år (det blir det nu i september).
    De frågade varför jag fick operera bort min äggledare osv.
    Vi pratade om utredningens resultat, och jag tycker faktiskt inte vi fick reda på särskilt mycket förutom det vi redan visste.


    M lämnade ju två spermaprov i december och februari, med resultatet inga spermier funna. I maj tar han ett kromosontest som visar att han har ett kromosonfel. 
    De sa att det var väldigt liten chans att de överhuvudtaget skulle hitta spermier via biopsi. Det kunde hon säga eftersom M:s testiklar är så små, bara 6-7 ml. M har tagit testosteron-test, men hon visste inte svaret på det testet...dåligt att hon inte tagit reda på det tycker jag. Men testosteronet kunde också tala om hur stor chans det var att hitta spemier. Jag har för mig att det inte var jättebra. FSH-värdet var 12. Det är lite för högt men inte jättehögt, det är inget som går att behandla.


    Åter till M:s kromosonfel. Han har ju lika många kromosoner som normalt, men några låg på fel plats eller nåt sånt. Men det enda som kromosonfelet påverkar är just spermier-produktionen, i övrigt är M lika frisk som en "vanlig" männsika.
    Även om de skulle hitta spermier via biopsi, är risken för missfall eller missbildning på barnet stor.
    Det går inte att välja ut en "frisk" spermie. Det man kan göra är fostervattenprov i v.12, sen tar det flera veckor innan man får svar på om barnet är sjukt eller inte. Jag grät när jag hörde detta. Jag skulle aldrig i livet kunna göra abort. Oavsett vad. 
    För det första så är det jätteliten chans att de hittar spermier överhuvudtaget. Biopsin kan också skada M. Det tar ju bort en vävnad och det kan påverka M:s hormoner. Det lät inte bra. Så det blev ett helt självklart val för oss. Vi väljer att inte gå vidare med detta.
    De frågade oss om donatorinsemination, men vi sa att det inte kändes rätt och då undrade de varför...


    Vi berättade att vi var inställda på detta besked och planerar att adoptera. De var intresserade av adoptionen...
    De tycker att vi gjorde ett klokt val med att inte gå vidare med att göra biopsi, de sa att vi skulle höra av oss om vi ångrade oss. Och så önskade de oss lycka till!


    Vi var glada när vi gick därifrån. Det låter ju väldigt konstigt att vara glad efter ett sånt besked, men det var vi. Det kändes så skönt att få släppa allt det här med sjukvården nu och satsa fullt ut på adoption. Känns skönt att det är så definitivt. Vi känner ju verkligen att det inte är värt de där behandlingarna som ändå säkert bara skulle leda till besvikelse. Så jag fick som jag ville...


    så numera hänger jag mest i adoptionstrådarna istället...
  • moii
    Hjärtat längtar skrev 2010-09-09 23:39:00 följande:
    För två veckor sen var vi på RMC Linköping för ett läkar och kuratorsamtal.

    På vägen till Linköping så tänkte jag på vad läkaren skulle säga, skulle det finnas nån chans att hitta spermier genom biopsi? skulle det gå att välja ut en frisk spermie? Hur stor är risken för missfall eller missbildning? Det låter som en så otroligt jobbig process, vi visste ju redan att vi hade dåliga odds liksom. Så jag satt i bilen och typ hoppades på att det skulle vara så dåliga odds att inte var lönt att göra dessa behandlingar. Konstigt att hoppas på dåliga reslutat, men det var det jag gjorde...

    Vi fick träffa en överläkare och en psykoterapeut, båda kvinnliga. De gav ett tryggt intryck. 
    Jag tog fram stencilerna med frågor vi hade fyllt i.
    Psykoterapeuten frågade hur länge vi hade försökt få barn. Jag sa 2½ år (det blir det nu i september).
    De frågade varför jag fick operera bort min äggledare osv.
    Vi pratade om utredningens resultat, och jag tycker faktiskt inte vi fick reda på särskilt mycket förutom det vi redan visste.

    M lämnade ju två spermaprov i december och februari, med resultatet inga spermier funna. I maj tar han ett kromosontest som visar att han har ett kromosonfel. 
    De sa att det var väldigt liten chans att de överhuvudtaget skulle hitta spermier via biopsi. Det kunde hon säga eftersom M:s testiklar är så små, bara 6-7 ml. M har tagit testosteron-test, men hon visste inte svaret på det testet...dåligt att hon inte tagit reda på det tycker jag. Men testosteronet kunde också tala om hur stor chans det var att hitta spemier. Jag har för mig att det inte var jättebra. FSH-värdet var 12. Det är lite för högt men inte jättehögt, det är inget som går att behandla.

    Åter till M:s kromosonfel. Han har ju lika många kromosoner som normalt, men några låg på fel plats eller nåt sånt. Men det enda som kromosonfelet påverkar är just spermier-produktionen, i övrigt är M lika frisk som en "vanlig" männsika.
    Även om de skulle hitta spermier via biopsi, är risken för missfall eller missbildning på barnet stor.
    Det går inte att välja ut en "frisk" spermie. Det man kan göra är fostervattenprov i v.12, sen tar det flera veckor innan man får svar på om barnet är sjukt eller inte. Jag grät när jag hörde detta. Jag skulle aldrig i livet kunna göra abort. Oavsett vad. 
    För det första så är det jätteliten chans att de hittar spermier överhuvudtaget. Biopsin kan också skada M. Det tar ju bort en vävnad och det kan påverka M:s hormoner. Det lät inte bra. Så det blev ett helt självklart val för oss. Vi väljer att inte gå vidare med detta.
    De frågade oss om donatorinsemination, men vi sa att det inte kändes rätt och då undrade de varför...

    Vi berättade att vi var inställda på detta besked och planerar att adoptera. De var intresserade av adoptionen...
    De tycker att vi gjorde ett klokt val med att inte gå vidare med att göra biopsi, de sa att vi skulle höra av oss om vi ångrade oss. Och så önskade de oss lycka till!

    Vi var glada när vi gick därifrån. Det låter ju väldigt konstigt att vara glad efter ett sånt besked, men det var vi. Det kändes så skönt att få släppa allt det här med sjukvården nu och satsa fullt ut på adoption. Känns skönt att det är så definitivt. Vi känner ju verkligen att det inte är värt de där behandlingarna som ändå säkert bara skulle leda till besvikelse. Så jag fick som jag ville...

    så numera hänger jag mest i adoptionstrådarna istället...
    Well, det var naturligtvis inget underbart besked som man kan säga grattis till men jag tror att jag kan förstå vad du menar när du skriver att ni var glada när ni gick där ifrån ändå.

    Jag har tänkt rätt mycket på det där att vara ofrivilligt barnlös och i utredningssvängen och allt det där (som ju alla andra som är i den svängen har gjort) och jag har formulerat det lite som att man är i en sorg som inte går att bearbeta för man vet inte vilken utgång det får. Man kan inte gå vidare fören man vet och förstår.

    Jag kan tänka mig att ni fick ett besked som gjorde att ni kunde lägga något bakom er och so gjorde att ni kunde blicka framåt mot något annat.

    Jag tänker mig att det kan vara så här i alla fall.

    Jag önskar er all lycka till!
  • Svalövsmamma
    Hjärtat längtar skrev 2010-09-12 23:16:45 följande:
    Tack så mycket! Ja, precis så är det! Ovisshet är väl kanske jobbigast. Men nu vet vi!
    Va skönt att ni har kunnat avsluta resan med utredning och försök, med allt vad det innebär. Jag önskar er lycka till med adoption och allt nytt som kommer med det! Det verkar vara rätt beslut för er.

    Hos oss händer inte så mycket just nu... Sambon berarbetar fortfarande svaren vi fick hos RMC i Malmö (han verkar inte alls ha varit så beredd på dem som jag var) och vi (mest han) går i en illusion att just nästa månad löser sig allt och vi slipper ta ställning. Jag har däremot varit i kontakt med IVF kliniken Öresund och fått information och pratat om hur vår väg vidare med dem skulle se ut. De är jättetrevliga och har ringt upp mig ett flertal gånger med mer information och möjlighet för mig att ställa fler frågor. Det positiva är att det inte är någon kö alls utan vi kan i princip börja direkt om vi bestämmer oss för det här.  Vår väg vidare, om vi väljer att gå den här vägen, skulle så ut så här:

    1. Inledande besök (1200 kr)
    2. Biopsi för diagnostisering (4000kr) Oddsen verkar vara ung 50 % att det går att hitta några spermier här.

    Om spermier hittas så kan vi gå vidare med:

    3. Ny biopsi och provrörsbefruktning (29000kr) Oddsen verkar vara att ung hälften lyckas efter 3 försök...
    4. Nytt försök... (29000kr)...
    5. Nytt försök ... (29000kr)...
    osv...

    Att inseminera med donerad sperma kostade ju tydligen runt 5000kr och har ung 17% chans att lyckas... enligt trådar här på fm är det 1-2 års kö för det...

    Vad det blir.. om det blir något av dem.. vet jag inte. Känner att jag behöver ge min sambo lite tid att smälta allt. Det jag bearbetat det senaste halvåret har han tydligen ignorerat och det är väl det som kommer nu för honom.

    Finansieringen är ju en annan fråga. Jag vill ju helst på vidare med IVK-kliniken men om man nu ska se hur oddsen ser ut så är det 50 % chans (om det nu går alls) att vi "slänger ut" 100 000kr utan att lyckas... pengar som vi inte har i bakfickan precis.. vi har ju pengar sparade men de är tänkta till att byta värmesystem i vårt hus och måste vara tillgängliga till det eftersom vår oljepanna i princip kan gå sönder vilken dag som helst (är 50 år gammal och har redan börjat krångla). Att använda pengarna till det här är en risk som innebär att vi antagligen behöver utöka vårt huslån snart ändå. Grrrr... lite lottomiljoner får gärna dimpa ner i brevlådan just nu haha. Det hade löst MYCKET.
  • Jervejint

    En man utan spermier är ingen man.
    Då tillhör man B laget och är int ett nå att ha.
    Själv har jag spermier till förbannelse.......

Svar på tråden Man hittade inga spermier - Vad händer nu??