Arg på 10-månaders

Jag tror faktiskt inte att det finns en enda förälder som inte gjort sådär någon gång.

Man vill hjälpa dem att somna/lugna ner sig/äta/whatever och man vill så gärna och så går det inte och då blir man frustrerad över att man inte kan se till att den man älskar mest får det han/hon behöver och så blir man förbannad istället. Inte speciellt vettigt men inte ovanligt.

Vi är hemma båda två och kan när som helst gå in till den andre föräldern med barnet och säga HÄR! och sedan gå och lugna ner sig någon annanstans. Grejen är ju att barnet känner av att man är irriterad och arg och inte alls så där harmonisk. Och då reagerar barnet med att bli ännu mer orolig, eftersom mamma/pappa är orolig så måste det ju vara något "hotande"... inte världens mest funktionella situation att lugna ner ett barn i...

Gräv inte ner dig. se det som är lärdom! Nu vet du bättre hur det känns när du närmar dig gränsen för ditt tålamod. Tänk ut en lösning (var kan jag sätta barnet en stund utan att det skadar sig) och gå ut ur rummet och ta djupa andetag. Ta ett glas vatten, spola av ansiktet. Skrik i en garderob. Sen går du tillbaka och börjar om från början :)

Du är normal. Inte dålig.

Ts Tack för denna tråden. Känner igen mig och känner precis som dig. Blir också frustrerad när dottern snart 10 mån skriker och jag inte vet vad jag ska´, ta vägen, vad som är fel. Kan sätta ner henne i sin säng och gå därifrån låta henne sita där och skrika och gråta. Då lugnar hon ner sig och börjar leka med en grej som hänger där. Jag har innan försökt en massa annat och säger likadana saker som du sagt till din son.

Känner mig verkligen som en dålig mamma när jag gör så. Speciellt som man sällan får höra att andra kan göra lika. Är livrädd för att jag ska förstöra henne för livet. Tänker att oj vad hon måste tycka att jag är konstig som ena stunden sätter ner henne gråtande och UNDRAR VA SOM ÄR FEL, för att nästa komma tillbaka och säja "Heej gumman...vill du komma upp till mamma?"

Detta har hänt några gånger när jag varit riktigt trött och senast i förrgår. Sen när jag kom på vad min trötthet kom ifrån (hade feber) blev det lite lättare.

Vart med om samma saker med min dotter. Fick tipset av min bvc-sköterska att när man kände att man blev för arg och kunde tappa kontrollen så skulle man sätta ner barnet på golvet eller i spjälsängen (så att barnet inte kan ramla och slå sig förståss). Och sen gå in i badrummet och spola iskallt vatten över handlederna. Det gör ont men är inte skadligt och man hinner lugna sig.

Men kära du så där har jag gjort många gånger och ALLA känner så - att man vill slå till ungdjäveln (men man gör det naturligtvis inte) säg den kärleksrelation som ständigt är rosenskimrande?

Tack TS!! Så skönt att läsa att andra känner likadant som en själv. Jag har haft många såna arga stunder på sista tiden, och har fruktansvärt dåligt samvete. Min son är 13 månader, världens härligaste, men väldigt intensiv och envis till tusen. Det har varit mycket gnäll och frustration på sistone (utvecklingsfas kanske??) och jag hanterar det inte alls så som jag "borde". Idag bröt jag ihop och både skrek på honom och sedan bara satte mig på sängen och grät och sa att jag inte orkar mer! Stackars barn, se mamman få värsta psykbrytet!

Men hur fan gör alla som aldrig tappar tålamodet? Man fåååår ju inte ta ut sin ilska på småbarn, hur håller man sig lugn när man mår skit och barnet bara vrålar och gör tvärtom?

Haha, så där har jag känt mig några gånger med Ella oxå, hon blir snart tio månader. Förra veckan var barnens pappa bortrest i tre dagar och jag fick praktiskt taget ingen nattsömn kvällen innan. Så när jag skulle natta själv, och dessutom har en fyraåring att natta och ta hand om blev det ganska jobbigt.  Det ÄR frustrerande, just att lägga bebis och den vägrar sova när man vet att den är trött. Särskilt när man själv inte sovit.

Bästa sättet för mig att hantera frustration är att sjunga. Jag ställer mig och sjunger vaggvisa (ganska bryskt, men dock) för Ella om jag känner mig frustrerad när hon ska sova...

alltså.... det är skitjobbigt att vara småbarnsförälder ibland. Var inte för hård mot dig själv.

Å, tack alla ni för era svar.

Pojkens; eller hur, det är verkligen full fart framåt men inget förnuft

Skönt att läsa det ni skriver och att få känna att jag inte är ensam och hemsk utan hanske rentav mänsklig. Tycker sånt här är viktigt att prata om för att få ljus på de bästa strategierna; Det där med att sjunga forcerat kan jag skriva under på att jag också gjort och håller med om att det är effektivt.

Miss Cee; verkligen träffande det där du skriver om frustrationen som kommer när man blir hindrad från att göra barnets bästa, fast det är barnet själv som kommer emellan.

The Lizard; du har helt rätt i att det är något man sällan hör om, det är ju "fult". Inte konstig att man får dåligt samvete och känner sig urkass när man tror att alla andra föräldrar är så j*vla perfekta:S

Salt Katt; ja vafan gör man? Har redan kommit upp bra tips här i tråden tycker jag; sjunga, gå ut ur rummet tills man lugnat ner sig osv. Jag ska försöka lägga dessa råd på minnet.
Och som grönögat skriver, det är ju ändå skillnad (om än hårfin) mellan att ta ut ilsan och visa den. Det bästa man kan göra är att försöka att inte fastna vid sina snedsteg utan utveckla bra metoder för att inte hamna där igen...:S

Tack alla ni modiga där ute som vågar visa att ni inte är "perfekta" föräldrar. Jag tror att vi trots att vi brusar upp ibland är good enough!

Hej har bara lästa ts, kännerprecis igen mej, har en 10 mån kille här hemma. Det var som det var hämtat här hemma en dag.