Man kan inte styra över sina känslor. Det man känner eller inte känner kan man inte direkt påverka. Man kan heller inte tvinga fram känslor.
Men jag tycker att alla barn har rätt att vara älskade av sina föräldrar och känner man ingen kärlek till sitt barn så är det okej för en kortare period annars nej.
Jag kan inte förstå att man tycker att hur man behandlar barnet är viktigare än att man älskar det. Klart att man ska behandla barnet väl, det är ju en självklarhet. Men ett barn kommer känna ifall det inte är älskat.
Jag är gravid just nu och jag älskar mitt barn massor även att jag inte ens "träffat" det ännu. Det finns inte en möjlighet att jag inte kommer känna samma sak eller mer när bebisen är född.
NEJ! Absolut inte okej. Alla barn förtjänar att bli djupt älskade, och gör man inte det (:O???) så tycker jag man kan adoptera bort barnet till en familj som ger barnet den kärlek han eller hon behöver.
Annat!
Jag har en kompis som fick en dotter för 18 år sen. Hon drabbades av en förlossningsdeppression och kunde inte ta till sig henne alls. Än idag har hon inga djupare känslor för sin dotter men har tagit hand om henne hela livet ändå. Hon fick både psykologisk och medicinsk hjälp men det hjälpte inte...
mando: Att adoptera bort sitt barn är långt ifrån en enkel lösning. Många barn som adopterats lider av psykologiska problem pga att de en gång övergetts av sina biologiska föräldrar. Tror alltså inte detta är en särskilt bra lösning.
Under vissa perioder kanske det är så att man "känner mindre för" sitt barn.
Men att man inte skulle älska det överhuvudtaget låter märkligt i mina öron.
Sedan kan det ju hända saker under barnets liv som gör att det är svårt att älska det.
Nu tänker jag framförallt på när barnen räknas som vuxna. Alltså när de kan stå till svars för sina egna handlingar.
Älska är ju sedan ett väldigt luddigt ord.
Vissa kan ju t.ex älska en glass...
Om man har haft en väldigt jobbig gravidtet, en väldigt jobbig förlossning eller en jobbig tuff tid efteråt så är det ganska vanligt att man har svårt att knyta an och älska barnet.
Jag tyckte om mitt barn men älskade henne inte och hade inte de där kraftiga bekyddarinstinkterna förrän efter iaf 2-3 månader. Ju längre tid som gick desto mer älskade jag henne och nu klarar jag inte ens av tanken på ett liv utan henne och jag skulle gladeligen döda den som gjorde henne illa. Men det tog tid innan jag kände så. Jag hade svårt att förstå att hon var mitt barn.
Enligt psykologen jag pratade med så är detta inget ovanligt när starten blivit lite ostadig, i mitt fall en prematur födsel i v 28 och efterföljande månader på iva och vanlig neonatal.
Jag tror inte att man kan förstå dessa känslor om man inte varit där själv. Att sitta och döma på det sätt ni gör är skrämmande. Det behöver inte alls vara "fel i ens psyke" utan helt enkelt så att man har en jobbig start.
Jag tror att dom som skriver att dom inte "förstår" hur man inte kan älska sitt barn snarare försöker säga att dom inte kan relatera. Förstår gör man en matematisk formula eller en teoretisk vinkel. Alla vet väl hur det känns att inte älska någon. Det finns ju ingen som älskar alla människor. Tycker det är super för både er och era barn att ni inte kan relatera...
Att det skulle vara något "fel" på dessa människor är bara en värdering, tycker inte det spelar någon roll vad man sätter för ord på det. såvida ni inte menar att det i alla fall går att "rätta till" och att det därmed blir viktigt att värdera det för att förändring skall ske.
Om man stannar upp för en sekund och sätter sig in i känslorna hos en person som har ett barn den inte älskar, oavsett hur "fel" man tycker att det är, så känner man nog ganska mycket smärta och ångest(och nej, dom som inte älskar sina barn är inte allihopa psykopater). Konsekvenserna är givetvis värst för barnet, men det är inte heller skoj för föräldern i fråga. Varje människa måste själv bedöma vad som är det rätta att göra i en sån situation men om man känner att adoption är en lösning så borde man inte skuldbeläggas för det.
Sen har jag bakgrund i andra kulturer än den svenska och anser att kärlek framförallt är något man gör, inte något man känner. Om man i sina handlingar visar respekt och empati för ett barn, då "gör" man kärlek. Dessutom tycker jag personligen att empati är en slags kärlek i sig...
Annat: dvs, det är inte okej..man behöver hjälp då.
Det är okej, bara man söker hjälp fort och får ordning på sina känslor igen.
Om det inte går så är det nog bättre att adoptera bort det till någon som kan älska det.
om man inte älskar sitt barn kanske man ska låta det växa upp i ett annat hem där det är älskat....
Hur kan man inte älska sitt barn?
Visst om det handlar om förlossningsdepression eller dyl så kan jag förstå men att gå flera år utan att älska sitt barn?
Inte för att vara dryg but I just don´t get it...
Alternativen måste inte vara så extrema.
Själv kände jag under många år som barn att en av mina föräldrar inte älskade mig. Jag upplevde att h*n tvärtom tyckte illa om mig, jobbade mycket, var aldrig hemma och när h*n var det blev jag kritiserad och pressad in i det sista. När jag grät och ville krama henom tryckte h*n mig bokstavligen ifrån sig. Jag ägnade några år åt att plugga tills jag svimmade, ta hand om mina lillasyskon och städa hushållet. Nu är det väl nån som tänker "Men den föräldern är det ju nåt fel på, sån kommer jag aldrig vara med mitt barn".
Men jag hade en vuxen person i min närhet som inte hade barn som fanns där för mig under dom här åren. Som behandlade mig med respekt omtanke och värdighet. Som berömde mig och visade stolthet.
Senare har jag förstått att den här föräldern faktiskt älskade och älskar mig på nåt sätt, men h*n hade sitt baggage som gjorde att h*n var oförmögen att förvandla känslorna till handling. (Tro inte att "sådär kommer jag aldrig att behandla mitt barn jag är ju frisk"...det är min förälder också det kan jag lova)
Att barnet alltid "känner" om det inte är älskat, det tror jag inte så mycket på. Det måste inte vara så. Min förälder älskade mig ju, men det kändes inte. Jag vet inte om den här andr vuxna människan älskade mig som "sitt eget", men det spelade ingen roll, spelar fortfarande ingen roll för mig. Det är kul för en själv om man känner den där stora kärleken, men barnet är inte tankeläsare och det gör en inte till en finare människa.