Alla känner ju inte den där himlastormande kärleken från första stund, jag gjorde det absolut inte. Hur lång tid anser du vara "ok" att inte älska sitt barn? (så länge man ändå tar hand om det & prioriterar dess behov såklart) När anser du att det är dags att söka hjälp om man inte känner den där stora kärleken?
Intressant att så många anser att man ska söka hjälp efter ett halvår... Precis som många säger så är det väl skillnad på kärlek och kärlek. Så länge man tar hand om barnet och det inte handlar om vanvård....
Jag röstade på 1 år...men det är ju så svårt. Ingen har ju rätt att tala om för en mamma hur hon ska känna och vad hon ska känna. Och NÄR det ska ske.
Exakt VAD är kärlek? Det är ju olika från person till person.
Jag väntade i över ett halvår innan jag sökte hjälp (som jag sen ändå inte fick) och det var ett helvete. Med andra barnet sökte jag hjälp direkt!
@Stårschan: Man får hjälp av en psykolog för oftast är det väl en förlossningsdepression som ligger bakom. Och nej, psykologen kan förstås inte på något magiskt sätt få dig att älska ditt barn, men han/hon kan ta reda på varför du inter älkar barnet och löser de bakomliggande problemen.
Kan inte svara för nån annan, men hade jag inte känt att jag älskade mina barn efter 6 månader så hade jag undrat vad det var för "fel" på mig...
Jag blev lämnad under graviditeten och var totalt hjärtekrossad. Barnet var INTE planerat. Bodde i ett främmande land utan familj och vänner och flyttade tillbaka till Sverige när jag var höggravid. Fick köpa lägenhet, möbler...var så stressad! Sedan kom barnet mitt i allt det här. Var en traumatisk förlossning och var tänkt att jag skulle stanna på BB några dagar eftersom jag var i riskzonen för förlossningsdepression och behövde extra stöd, vilket jag gärna ville...men sen kom de och sa att de inte hade plats! Dottern hade för kort tungband och kunde inte suga, något de inte hade upptäckt på sjukhuset, jag var ensam med henne..hade konstant feber pga mjölkstockning och flickan bara skrek och skrek och sov endast 4-7 timmar per dygn.
Kan lugnt säga att det var den värsta tiden i mitt liv och jag ryser bara jag tänker på det.
Efter 3 månader fick jag äntligen tid hos psykologen vid BVC och hon remitterade mig vidare och jag fick diagnosen förlossningsdepression. Jag fick sedan fantastisk hjälp och stöd och också en del avlastning! Tungbandet klipptes på flickan och hon kunde äta ordentligt igen...men amningen hade vid det laget haverat totalt, något jag också mådde piss över!
För mig var det så att jag skulle ge mitt liv för min dotter och jag tog bra hand om henne. Men jag var på tok för deprimerad för att känna någon "himlastormande kärlek". Dessutom var jag fortfarande hjärtekrossad över att mannen jag trodde jag skulle spendera resten av mitt liv med lämnade mig när jag var i en sådan känslig situation. Hela mitt liv förändrades på en gång.
Jag tror det tog ungefär ett år innan jag började må bättre och jag började verkligen känna kärlek till mitt barn. Nu är flickan 3 och jag älskar henne...men jag känner mig fortfarande inte helt hemma i mammarollen.
Jag röstade annat då det beror på så mycket på omständigheter hurvida man knyter an snabbt eller långsamt..
tror inte det finns någon "gräns" som är lika för alla
Undrar om ni blandar ihop kärlek och förälskelse lite?
Jag vet att jag fick frågan om hur jag kände för mitt första barn av min chef, och hennes kommentar var: Vad kul, det är inte alla som är förälskade i sina barn! Jag kan speciellt förstå det om det är en jobbig tid med mycket skrik, lite sömn, allmänt kaos. Ni som skriver att ni inte riktigt känner den där himlastormande kärleken men att ni skulle gå genom det mesta för att skydda barnet, då älskar ni barnet!