Jag vill ha ett till barn, inte han

men vill ha inte ha fler barn någonsin - eller bara inte just nu?

han vill inte ha fler barn, nu eller senare.

Well, du kan ju alltid fraga honom VARFOR han inte vill ha barn sa kanske du forstar lite battre...

det tycker han just nu i alla fall. Det kan han omöjligt veta om han fortfarande tycker om typ ett halvår..

Livet förändras och tiderna förändras - det kan hända mycket i livet som gör att han OCH du kan omvärdera era tankar och beslut.

Det enda du kan göra under tiden är att hålla diskussionen igång - förklara för honom hur besviken du är och hur du känner det - samtidigt måste du självklart förstå hans resonemang också. Han faktiskt kanske har en poäng likväl som du?

När vi gifte oss hade min man redan två barn sedan tidigare, och vi kom överens redan då att jag skulle få ETT om jag ville. 8 år senare då jag ville ha det där barnet, var min man mycket emot, det tog veckor av vånda innan han gav in för mitt "tjat". Jag kände mig sviken, för har man ett "avtal" och blivit lovad en sak, så har man. Nu ändras ju livet och situationer och allt eftersom, men jag förstår din frustration. Du måste få honom att förstå hur mycket ett barn till betyder för dig, och inte bara ge upp. En av er måste ju ge upp en dag, och det beror ju på hur gammal du är om du har tid att "vänta ut" din make, han kan ju ändra sig. Annars får du försöka komma till ro med det barn du faktist har - du är ju inte utan!

Ja självklart vet jag att jag inte kan tvinga honom till ett till barn, dock kan han tvinga mig att inte få ett till barn. (har jag inte rätt att tycka det är orättvist?)
Jag skrev inte detta inlägg för att försöka förstå honom, jag vet att han har all rätt till sin synpunkt och sina val.
Däremot behöver jag hjälp och uppmuntran för att gå vidare, på något sätt måste jag kunna sluta älta detta för det gör mig bara mer och mer ledsen. Men jag kan inte sluta tänka på det, vilket gör det väldigt svårt att gå vidare. Man skulle kunna säga att detta är helt och hållet ett ego-inlägg. Jag behöver lägga energi och fokus på mig, men hur gör jag det?

Du har självklart rätt att vara lessen och besviken, givetvis, och du ska självklart få ha den tiden också att få sörja och vara riktigt lessen. Innan dess kan du inte gå vidare rent känslomässigt.  - Det måste han vara beredd att ställa upp på !

Jag tycker inte heller att du ska sluta tänka på det - hans beslut är inte hugget i sten - vad han än påstår just idag...

Däremot kanske du ska ta ner tänkandet på en nivå du orkar med att hantera. Dröm gärna om fler barn, prata gärna om det, önska det högt vid högtider - men snöa inte in på det - låt det inte bli det enda du vill. (slut prenumenera på föräldratidningar, skapa inte ägglossningskalendrar, sluta räkna mensdatum, tagga ner på dokumentärer om förlossningar osv - ja du fattar... )

Passa på att njuta av fördelarna med ett barn, att barnet får din totala uppmärksamhet, att du orkar och hinner med det. Sysselsätt dig helt enkelt.

Passa också på att göra vuxna saker, det livet som inte innebär hus, familj och hem.

Börja längta efter mer i livet än bara ett till barn, längta efter utbildning, längta efter resor, utveckla dig själv som människa!

Jag har, sedan jag väntade vårt första alltid känt att tre barn, det är en hel familj (det låter förmätet, jag vet, för inget garanterade ju att det ens skulle bli ett, men så har det iaf känts). Min man däremot kände väl hela tiden att två är lagom.

Jag har alltid varit tydlig med hur jag känner och efter tvåan pratade vi om detta. Maken ville verkligen inte och jag började fundera över hur jag skulle gå vidare. Det var aldrig någonsin aktuellt att ge upp vad vi hade men däremot behövde ju jag hitta ett sätt att leva med sorgen. För det kändes som en sorg - en ganska stor sådan. Det förklarade jag för maken, lika väl som jag förklarade att jag aldrig skulle försöka tvinga honom eller övertala honom. Jag ville bara att han skulle veta hur jag kände.

Sen lade jag ner ämnet, började väl bearbeta mig själv inför den stora risken att det "bara" skulle bli två barn. Vi lovade dock varandra att ta en diskussion till efter sommaren. Det var min smala lycka - för under tiden hade han hunnit fundera och känna efter i lugn och ro, utan press från min sida så hade han börjat förlika sig med tanken på ett till barn. Jag är nu gravid i 11e veckan.

Så jag vet inte, kanske behöver din man bara tid att vänja sig vid tanken. Hur som helst tycker jag han är skyldig dig att faktiskt lyssna på hur du känner - särskilt som det är han som ändrat sig. Samtidigt är det kanske en realitet att det blir bara ett barn för dig och då måste du få chans att bearbeta den sorg och saknad det innebär. Bara för att man har ett barn (eller som i mitt fall två) så innebär ju inte det att man inte kan få känna sorg över att det inte blev som man tänkt sig - man kan ju sakna barnet som aldrig blev och ändå älska det man har över allt annat.

Tack för dina ord! Jag ska försöka ta mig tid till att "utveckla mig själv" som du säger. Från den stund min son föddes har jag varit mamma i första hand, min egen personlighet har liksom suddats ut längst vägen. Tack, jag behöver få höra ord som dina!Ja som du säger, det är en sorg. Imorgon ska jag och maken sitta ner och jag ska berätta precis hur jag känner, försöka förklara och lyssna på vad han säger om det jag säger.
Tack för att du berättade din historia!

Jag förstår din sorg, jag har varit i samma situation jag var väldigt nere ett tag, jag skrev en dikt och sparade i min dator, många gånger läste jag den och tårarna rann. Plötsligt av en anledning skulle min man hjälpa mig med en sak i datorn och han råkar se dikten och inser hur ledsen jag verkligen var över detta, han smälte det ett tag och ändrade sig för min skull och jag kan säga han ångrar det inte en sekund.

Hoppas det löser sig för er.

Funderar på samma sak...
Vi hade båda samma "plan" (vilket innebar 2 barn) i början av vårt förhållande. Fortfarande vid första barnet (som nu är 2 år) hade vi samma plan... 2 barn... Nu börjar jag bli VÄLDIGT sugen... har tagit upp det... han har sagt, "nja", sen vänt till "ja kanske kan försöka", vänt till "nej" igen. När nej:et kom blev jag väldigt besviken och ledsen.... Tycker som TS säger att det känns orättvist att han kan "tvinga" mig till att inte få fler barn, medan jag (såklart) inte kan tvinga honom till ett till barn...

Till saken hör nu att jag börjar fundera på om jag är gravid..trots att jag äter p-piller OCH har mens...... Jag vet inte ens hur jag ska ta upp detta med honom...Vill heller inte köpa ett test på egen hand...för det känns som en sak som man ska "kolla" gemensamt....

Oj, men om du har misstanke att du är gravid så tycker jag absolut du ska prata med honom. Det är ju inte som att du gått bakom ryggen på honom när du äter p-piller, så är det en bebis så var det ju inte direkt planerat. Han kan ju inte gärna bli sur menar jag. Hoppas det går väl för dig