Svår uppväxt = mera cynisk ?

Tror inte det handlar om att man har haft dålig uppväxt eller så.. Okej kan påverkla lite men tror de handlar mer om person...

Eller kan det vara så att dessa inte "går i taket" och blir fyllda av empati över "smågrejer" som de vet med "sitt facit" i hand att man kan klara att gå igenom?

Utan deras gräns eller vad man skall säga ligger på en högre nivå innan dessa börjar engagera sig och sina känslor.

Är själv ett sk maskrosbarn, jobbar med människor som mår dåligt och engagerar mig massor för dem och har massa emapti gällande dem, däremot är jag nog kanske mer "kall" mot kompisar och det tar ett tag eller att det skall ha hänt något riktigt drastiskt innan empatin börjar "flöda" så att säga.

Jag kan bara tala för mig själv och jag tror att jag är mer pessimistisk, realistiskt och "räddare" än vad många andra är. Jag har blivit sviken och sårad så många gånger att man liksom alltid har det i bakhuvudet...

Tror inte heller att man är empatilös för att man är cynisk..
i mitt fall är jag väldigt cynisk mot mig själv och mitt liv, tycker ytterst sällan synd om mig själv och räknar iskallt med att få klara det mesta själv då den hjälp man kämpat för att få sen inte visat sig vara något att ha.
medan empati och känslor för andra finns i överflöd, pga jag varit
med om en hel del och fått kämpa så är det inte svårt att sätta sig in i någon annans situation och känna medkänsla och vilja att hjälpa till på det sätt som jag själv skulle behövt få hjälp.
Visst har man ett eget ansvar för sitt liv, samtidigt kan det finnas många omständigheter som gör att det blir fel på ett eller annat sätt.

Tja, lär man sig när man växer upp att man inte kan lita på vuxna så gör man väl inte det när man själv är vuxen heller. Är man uppväxt i den perfekta familjen där allas känslor får plats så har man nog en mer positiv/gullig/naiv syn på världen.

Det stämmer ganska bra på mig, jag hade en väldigt annorlunda uppväxt jämfört med de flesta och jag stämmer nog ganska bra det som ni skriver.
T ex så har jag alltid fått höra att jag är väldigt cynisk och känslokall.

Tror att du TS har rätt. Jag är väldigt cynisk och trivs med det men jag tror inte jag hade vart såhär cynisk om jag hade haft ett bra liv.

Jag tycker inte att jag är mer cynisk än andra, kanske lite mer intresserad av människor som är mindre lyckligt lottade däremot.

Inte mer cynisk, men mer förstående för livets gråzoner och människors olikheter.

Inte hetsa upp sig i onödan över "småsaker". Inte grina och sörja i veckor för artister som dör eller folk som mördats.

Framförallt Galghumor. Fast det hör nog lite till generationen med. Att kunna skratta åt svåra saker.

Fast en sak är jag rätt cynisk över måste jag erkänna.. Det är när folk bedyrar sin eviga kärlek till sin partner. -Vi skulle aaldrig, han skulle aaldrig, jag litar till 110% på honom/henne.. Sånt ger mig ett litet cyniskt leende i mungipan. Vänta ni bara.. Och ju mer jag läst på ställen som FL och AFF är jag säker på min sak.. Inget varar förevigt. (förutom för en försvinnande liten andel). Lyckan minst av allt.

Cynisk eller ej tror jag beror på hur man klarat av den svåra uppväxten. Men appropå exemplet med mobbning tidigare i tråden så tror jag att en mobbad som blir mobbare gör det för att äntligen få vara någon i gruppen, och inte för att få utlopp för aggresioner.

det kan ju i så fall bero på att eftersom de har fått ta hand om sig själva så tycker de att andra också borde klara det.

lite som selfmade miljonärer, som anser att alla som vill kan klara vadsomhelst