Mer känslig som adoptivförälder vid adoptivfilmer?

Jag har varken adoptivbarn eller b-barn (än) men jag blir jätterörd av adoptionsfilmer Så det kan nog vara olika.

Spännande fundering.....

Kan det inte vara så att man blir mer betagen av allt som har med skapande av familj att göra, när man själv haft en längre och krokigare väg mot barn/familj? 

O att vissa blir lättare berörda än andra.....

Alla barn är mirakel och jag anar att människor är väldigt ödmjuka inför livets mirakel och därmed även grinar lättare till sådan TV. Ex sjukhusserier, överlevande som berättar om katastrofer, barnafödande.

 
 

Jag har ju fått både biobarn och adoptivbarn och jag kan säga att jag berörs av båda sätten när jag ser dem på tv men på olika sätt. Vid adoption känner jag känslan av hur efterlängtat det barnet är, eftersom jag vet vad man går igenom för att få adoptera och för de flesta som adopterar handlar det av år av väntan och längtan och jag minns själv hur det kändes när vi fick vår älskade son, jag har aldrig varit så lycklig innan som jag var då och klart jag blir väldigt berörd när jag ser andra uppleva samma sak. När jag ser te x förlossning så känns det också fantastiskt och det berör mig starkt eftersom det är en väldigt häftig känsla ( ialla fall var det så för mig, jättehäftigt att föda och själva ögonblicket när man får den enorma styrkan och krystar ut bebisenoch att man fixat det, förlossningen är över och allt har gått bra. Den känslan är också enormt fantastiskt och när jag ser den hos andra på tv eller film så blir jag också väldigt berörd.

Jag har alltid gråtit mängder när jag sett adoptioner på tv, men just när jag såg "Världens adoptioner" så var jag så fokuserad på hur de gjorde, vad de sa osv. Jag tog alltså in allt de praktiska, fakta och hur vi själva ska göra och där hade inte känslorna så mycket plats. Men jag är helt säker på att hade jag sett det vid ett annat tillfälle i livet (när vi inte står i tur att hämta vår son) så hade jag säkert gråtit lika mycket som jag gjort vid tidigare tillfällen.

Jag gråter till & med till bolibompa ibland, allt sedan jag fick äran att bli mamma då kan ni tänka er hur jag gråter om det är ett drama på tv.....

Sådan är jag också. Adoptionsfilmer utlöser rena niagarafallet!

Vad skönt att läsa att det är fler än jag som släpper en tår så fort det blir lite "känsligt". Jag hade nog blivit en bra skådespelare då jag nästan kan gråta på befallning- bara man tar fram rätt  minne så kommer glädjetårarna

Jag vet inte,kanske men innan vi adopterade så kunde jag grina jättemycket när jag såg program om adoption.
Men visst tror jag att man kanske påverkas mycket av sin erfarenhet.
Jag gråter nästan ihjäl mig när jag ser på spårlöst,mest när det gäller latinamerika för då föreställer jag mig att min egen dotter kanske gör en sådan resa och då vill jag så gärna att hon träffar sin biologiska familj och att hon får svar på sina eventuella frågor.

Sen älskar jag att titta på förlossningskliniken och visst blir jag rörd när barn föds men gråter inte. Kan dock få panik om ett barn föds förtidigt och dör,eller föds med någon svår handikapp....

Jag gråter som attan när jag ser andra som adopterar. Jag har tre biologiska barn, men efter jag sett den där danska dokumentären som gick för ett par år sen, så känner jag att det är ingen skillnad att föda ett barn än att adoptera ett barn. Inte känslomässigt.

Jag har både ock ,och du har rätt det är ingen skillnad känslomässigt!

Sen för att inte tala om när man ser "Spårlöst" när de vuxna adopterade möter sina biologiska familjer. Då gråter jag floder. Vår dotter kommer från Kina och det är mycket osannolikt att hon kommer att kunna hitta sina biologiska rötter, så då gråter jag av den orsaken också. Gråt är förlösande!

Efter att jag sett det på TV och att vi har vänner som har adopterat, så kan jag inte för mitt liv förstå människor som väljer bort att bli föräldrar för att dom så gärna vill ha ett biologiskt barn. Det är väl klart att man i första hand skulle vilja att det funkade på naturlig väg. Men jag tror inte att det finns någon adoptivförälder som, när man väl fått sitt barn, upplever att det är ett "andrahandsval". Det är ditt barn, precis lika naturligt som att man hade burit och fött det. Så tror jag att ni som adopterat upplever det.

Håller med!

Har alltid gråtit till adoptionefilmer - långt innan jag visste att jag själv skulle få förmånen att få barn på det sättet. Tror det är något med att "hitta rätt". Att två olika livsöden - föräldrarnas och barnets - vävs samman till gränslös kärlek. Blir gråtmild bara jag tänker på det.

Tyvärr har jag aldrig haft sådana känslor inför förlossningsfilmer och dylikt. Tyvärr kände jag inte heller något stort när jag fick min biodotter, jag undrade mest om jag hade överlevt.. (alltså, precis när hon kommit ut. Jag älskar henne så klart mer än livet självt! )

Jag har inte adopterat men är lycklig mamma till 2 underbara döttrar. hur vi än har fått äran att bli mammor så känner vi alla lika mycket för våra barn. De är våra allt.

Jag kan ju omöjligt säga om jag känner likadant som er när jag tittade på världens adoptioner. men kände en stor förundran hur dessa föräldrar och barn "hittade varandra" (om ni förstår hur jag menar) de var ju liksom ämnade för varandra fast de kan ha funnits på flera 1000mils avstånd

Detta känner jag mycket väl igen!
Gråter av precis samma anledning som dig.

Jag har en blandad känsla inför spårlöst, valde tidigare att inte se det alls för jag kände att det var obehagligt, det var så otroligt, åh, där är mamma, min riktiga mamma osv osv men nu har jag sett några av de senaste programmen och då har den känslan inte infunnits så mycket då personen som söker verkligen klargjort att hans/hennes föräldrar är de i Sverige på ett bra sätt.

Håller med helt om att progremmet känns mer nyanserat nu. Eventuellt tack vare "en del"  som skrivit till tv4 och berättat om hur knepigt det blir för alla adoptivfamiljer när uttryck som "riktiga mamma!" och "din riktiga familj!!" basuneras ut högt och lågt .

Tycker också att de är bra på att ha med adoptivföräldrarna i programmet nu. Tycker de senaste avsnitten varit riktigt bra!

Jag såg en dokumentär om en familj som åkte till Indien för att hämta sitt andra barn från samma barnhem. Satt och stortjöt. Att se pappan främst, hur han med darrande röst och tårar i ögonen berättade om känslorna kring att äntligen få veta att barnet är deras, det orsakade många tårar. Man är så van att höra kvinnor berätta om barnlängtan, men att se en stor, stark karlakarl svämma över av samma känslor gav min egen barnlängtan lite fler dimensioner. Man känner sig lätt så ensam i längtan, men att se andra gav trygghet och speciellt när man kämpar med att "hålla ut" tills ens älsklig är på samma plats i livet. Vid det tillfället som jag såg dokumentären hade jag inga barn själv, men snart så! Väntar en liten i oktober