Min kompis är transsexuell

Väldigt bra att du frågar, det gissar jag uppskattas enormt.

Bra att veta! Annars så umgås jag helt enkelt som vanligt med honom, som sagt han har ju inte direkt förändrats som person eller vän!

Det där stämmer väldigt mycket på min kompis. Han exploderar verkligen! Vilket gör det svårare för hans konservativa föräldrar. Det är minst ett halvår till hormoner. Och sen 3-4 år till ansökan till soc.styrelsen och sen könsbyte. Det är lång tid. Han har levt i 30 år på det här viset - känslan att vara tjej. Så DET kan jag faktiskt förstå. Men jag har fortfarande inte kunnat kalla honom vid hans tjejnamn - jag klarar inte det. Han är ju kille ju! Hur hans 10-åriga dotter kommer uppleva det, det vet jag inte.

Jodå, det gör du. Det är bara att bestämma sig, för trots allt handlar det bara om stavelser och konservativa normer. Strunta i att det känns fånigt till att börja med och gör det ändå. Det är förvånande hur snabbt man lär sig sådana här saker bara man bestämmer sig för det.

Jag är väldigt konservativ. Men gör lite våld på mig och försöker vara både entusiastisk och stöttande. Men att kalla en kille för tjejnamn - på nåt sätt går gränsen där.

Förlåt ts för att jag lånade din tråd. Borde själv startat en, eftersom jag också är osäker över allt detta.

PS. Barn är sällan så fördomsfulla som vuxna, så hur dottern kommer att ta det beror sannolikt mest på hur omgivningen klarar av att hantera förändringen.

Jag tror att man som anhörig faktiskt måste sätta sina egna känslor åt sidan lite. Det ÄR inte omgivningen som HAR själva problemet, utan oftast de som ÄR problemet, hur ogärna vi än vill ta till oss det.

Det är märkligt Trettioplus: På 80-talet kom bögarna ut rejält, utan skam, och vi accepterade det utan problem. Jag har idag vänner som är bögar och lesbiska. Det har jag heller inga problem med. Men detta är så mycket mer. En kille blir tjej. Med tjejnamn, högklackat osv. Jag tror det blir lättare när han får hormoner och kanske till och med könsbyte, men det är långt till dess. Suck... jag ska försöka gå in mer med öppet sinne. Men det är svårt. Men för hans skull måste jag ju.

Det är förståeligt för att det verkligen är så mycket mer. Vi är inmatade i könsroller ända sedan den dag vi först såg dagens ljus och det är ingenting som vi snabbt kan slå oss ur. I synnerhet inte eftersom det är extremt svårt att skilja på den biologiska könsidentiteten och vårt genus. De går väldigt mycket i varandra.

Men även om våra hjärnor är rigida i vissa avseenden, så är de väldigt lättmanipulerade på andra. Enligt min erfarenhet går det ganska snabbt att skapa nya tankebanor kring folk och företeelser bara genom att radikalt förändra exempelvis uttryck och namn om dem.

Nej, det är hon antagligen inte, inte i själ och hjärta.  Det du tänker på är skalet som sett ut som kille ett bra tag (och delvis fortfarande gör det).

Oh ja! Visst pratar vi om det. Han undertecknar sina mail och sms med sitt tjejnamn men jag kan inte ta det till mig och det har jag sagt till honom. Han accepterar det. Jag har också berättat att jag kommer inte kunna se honom som tjej förrän hormonerna och kanske inte ens då. Vi får se.