Tydligen är det inte något konstigt med hur jag så ofta känner mig. De beskrivningar ni alla ger stämmer väldigt bra in på mig också. Min man och jag har försökt i tio år. Vårt nästa steg blir äggdonation.
Man blir väldigt ensam efter ett tag. Många vänner -- inklusive min lillasyster -- har fått flera barn under den tiden vi har försökt. Trots att man varje gång är uppriktigt glad för sina vänner sticker det till inombords. Man blir åter lite ensamare, lite mer utanför, när de andra sitter och jämför sina barn, klagar över sömnlösa nätter, pratar förlossningar... Det känns svårt att umgås med mina föräldrar och med många andra släktingar. Min syster har många gånger påpekat att hon saknar den person jag var tidigare, och jag saknar henne också själv. Jag bara orkar inte alltid vara glad och social. Jag har helt enkelt inte så mycket att ge längre.
Till er som har kämpat länge: Ifall ni märker att er läkare bara gör samma process om och om igen, kräv en ordentlig utredning. Kunskap om vad som går fel ger faktiskt bättre förutsättningar att lyckas. Vi gjorde tre IVF-försök enligt samma process, alla misslyckades. För fjärde försöket bytte vi till en privat klinik. Det känndes i plånboken, men var värt det. De började med att göra en mycket grundligare utredning för att ta reda på den verkliga orsaken. Jag gav en hel rad blodprover (jag tror det var ca 20 värden de tog), bl.a. celiaki och hb. vilket de inte hade testat förr. Också min mans sperma testades grundligare, bl.a. för eventuella kromosomfel. De hittade ingenting, men t.ex. celiaki kan påverka, och det är relativt lätt att åtgärda -- bara man känner till det.
Eftersom de inte hittade något odlade de våra embryon några dagar längre än de hade gjort tidigare för att se vad som hände -- en möjlighet de inte ens hade nämnt på vår förra klinik. Det visade sig att våra embryon faller sönder efter några dagar. Ifall den här utredningen inte hade gjorts hade vi bara fortsatt på samma sätt utan att veta att vi inte hade en chans. Nu vet vi att det är mina äggceller det är fel på och kan gå vidare på ett annat sätt, med mycket större möjligheter att lyckas.
Trots allt orkar man nog kämpa på om det är något man verkligen vill ha. Det gäller att försöka se framåt hela tiden, lägga misslyckandena bakom sig och gå vidare. Ifall något inte lyckas kan man kanske försöka något annat. I vårt fall känns äggdonation som den rätta vägen framåt, andra adopterar ifall det visar sig för svårt att få egna barn. Förr eller senare tror jag det löser sig för de allra flesta, och då känns nog de jobbiga åren direkt ganska avlägsna.
Kämpa på! Jag är säker på att lyckan väntar där framme! Kramar till er alla.
