Mitt bonusbarn tror att hon måste tävla om hennes pappas uppmärksamhet

Hur är ert förhållande till biomamman, kan ni prata och kanske komma på något bra tillsammans? Har hon också ett nytt förhållande och kanske upplever samma saker?

Vad händer om DU sätter dig och leker med henne även om ni är hemma allihopa? Eller om ni båda gör det? Visa att ni hör ihop alla tre och att ingen behöver vara utanför?
Jag tycker inte det är rätt att livet ska dikteras av en 4-åring... de ska inte behöva ta några mer beslut än vad de vill ha på mackan i den åldern... Beslut om vilket rum du ska befinna dig i, om pappan får prata med dig.. nej, det är vuxna beslut som ska tas av er vuxna.
Hm blev fler frågor än idéer, sorry...

Har ni pratat med flickan? För en 4-åring går det ju i stor mån att resonera med, om än på en ganska "låg" nivå? Alltså om pappa pratar med henne.. Och sen att man talar om att man älskar henne båda två, men att ni vuxna är vuxna o att ni faktiskt bestämmer. 

Hon jag försöker leka med henne, så antingen går hon ifrån mig, eller roparf på sin pappa. Enda gången det är roligt att vara med mig är när det ska lagas mat (om han är hemma ska väl tilläggas, för som sagt det går jätte bra när vi är själv)

Relationen med biomamman, är väl inte den bästa, eller ja... jag vet inte, men varje gån jag ger henne (barnet alltså) en kram säger hon "jag får inte krama dig säger mamma, för då blir hon ledsen" Det säger väl allt om hur biomammans inställning till mig är, egentligen? Sen att det var hon som valde att lämna min man, verkar inte vara nått som spelar någon roll. Sen har de kommunikationsproblem sin semellan så inte heller hjälper till.

Hon fick ett syskon hemma hos sin mamma i höstas, och mamman har precis flytta från pappan till det barnet, så att det inte är någon lätt och hanterbar situation för en 4 åring behöver man ju inte vara nått geni för att räkna ut. Sen att vi väntar barn här hemma oxå underlättar väl inte direkt saken.

Men hur som helst så tycker ju varken jag eller hennes pappa att hon ska diktera vilka villkor som gäller här. Vi är väldigt överrens om att det är ett problem , men har väl så att säga "fastnat på motorvägen och ser inga avtagsfiler". Orken räcker inte riktigt till, då han jobbar väldigt väldigt mycket (ca 60 timmar/v) och med min graviditet som tröttar ut mig.
Det gick betydligt lättare innan jag blev gravid, då jag orkade tackla problemet på ett helt annat sätt än jag gör nu =(

Hon jag försöker leka med henne, så antingen går hon ifrån mig, eller roparf på sin pappa. Enda gången det är roligt att vara med mig är när det ska lagas mat (om han är hemma ska väl tilläggas, för som sagt det går jätte bra när vi är själv)

Relationen med biomamman, är väl inte den bästa, eller ja... jag vet inte, men varje gån jag ger henne (barnet alltså) en kram säger hon "jag får inte krama dig säger mamma, för då blir hon ledsen" Det säger väl allt om hur biomammans inställning till mig är, egentligen? Sen att det var hon som valde att lämna min man, verkar inte vara nått som spelar någon roll. Sen har de kommunikationsproblem sin semellan så inte heller hjälper till.

Hon fick ett syskon hemma hos sin mamma i höstas, och mamman har precis flytta från pappan till det barnet, så att det inte är någon lätt och hanterbar situation för en 4 åring behöver man ju inte vara nått geni för att räkna ut. Sen att vi väntar barn här hemma oxå underlättar väl inte direkt saken.

Men hur som helst så tycker ju varken jag eller hennes pappa att hon ska diktera vilka villkor som gäller här. Vi är väldigt överrens om att det är ett problem , men har väl så att säga "fastnat på motorvägen och ser inga avtagsfiler". Orken räcker inte riktigt till, då han jobbar väldigt väldigt mycket (ca 60 timmar/v) och med min graviditet som tröttar ut mig.
Det gick betydligt lättare innan jag blev gravid, då jag orkade tackla problemet på ett helt annat sätt än jag gör nu =(

Då först och främst tycker jag pappa kan dra ned sina arbetstid de veckor fyraåringen är hos er för att lösa problemen medan de fortfarande är relativt små. Det är han som är pappan och en omprioritering måste göras när det gäller tiden. Det är inte ditt huvudansvar, och det blir det när hon är mer med dig och mindre tid med pappan.

Han kan inte dra ner mer i tid, han dock ledig när hon är här, han jobbar söndagkväll - torsdag eftermiddag och hämtar henne på dagis när han slutar jobba och lämnar henne innan han åker och jobbar. De e ju bara de gånger som han får lov att jobba över som jag hämtar henne efter dagis. Så det rör sig inte om många timmar som vi är ensamma (hon och jag, inte jag och han heller för den delen) Så jag tror inte att
det är tiden som han har över för henne som är problemet, utan har börjat funderat på om det är så att hon inte känner att hon har en stabil grund att stå på?

Sånt måste väl även göra en 4 åring orolig? och att hon pockar på sin pappas uppmärkamhet hela tiden för att han ska bekräfta att hon tillhör familjen?
Att hon kanske känner sig undan skuffad hemma hos sin mamma, med den nya bebisen och flytta och allt? Och tror att det kanske kommer hända här med?

jag vet inte... tänker 4 åringar så? Jag har inte så stor erfarenhet av barn i andra sammanhang än med min bonusdotter.

Jag är ju själv uppvuxen med bonusföräldrar, så jag vet ju vikten av att räknas som en i familjen. Hon ska ju bli storasyster, på heltid även om hon bara är här på halvtid, vilket jag försöker få henne att förstå.

Men det är inte världens lättaste, då det verkar som att hennes mamma "glömmer bort henne" =( vilket jag tycker är väldigt tråkigt... vilket iofs får mig att försäkra henne om att - Ja när Findus (vi kallar bebisen så) är född så ska jag läsa saga för dig om kvällarna precis som nu. - Ja, vi ska även åka å bada när bebisen är född

Ja, jag brukar försöka hitta på nått med henne själv åtminstone 2 ggr i månaden, å även ge henne tid att bara vara med pappa.

Jag fundera på om det är så att hon aldrig riktigt hinner få en vardag någonstanns, eftersom vi delar på veckorna pga av hennes pappas jobb?
Kan det vara nått som stör tror du?

HUr lägger man från en sån sak till biomamma då? Min man är inte världens bästa på att kommunicera, och är väldigt konflikträdd.

För jag tror att dottern skulle må bra utav att få vardag, och med min mans jobb har vi ju svårt att ge henne det här, eller ja, det är ju klart att hon kan vara här hemma när han jobbar och bo "hos mig" (han är borta halv veckorna) . Men om jag tänker mig in i situationen själv, så skulle jag som mamma till henne inte vilja att hon bodde hos pappan när han inte var där. För det finns ju ingen anledning till det.

Men det är hon som har bestämt från början att flickan ska forslas fram och tillbaka varje vecka, så jag vet inte hur sugen hon skulle vara på att ha henne, låt säga 1 ½ vecka åt gången?
Och hur får man henne att förstå att det faktiskt inte är för att jag inte vill ha henne här lika mycket, vilket jag misstänker att hon skulle både säga, tro och ge uttryck för. Utan att det faktiskt är för flickan välbefinnande?

Sådär är min 4-årige biologiske son också.. de är som små härskare i den åldern.

Han håller med om att min lösning som jag funderat fram och tillbaka på, är troligtvis den bästa. Både för flickan och för oss. Eftersom hon är så liten och inte går i skolan kan vi ju hämta henne på onsdag  varannan vecka och ha henne till söndag kväll, och han jobba en-två dagar mer veckan när vi inte har henne. Då skulle hon ju få längre tid och komma in i en vardga åtminstone hos hennes mamma, och det skulle bli längre tid samanhängade hon skulle vara här, vilket vi har märkt gör henne lugnare.

Han älskar sitt jobb, vilket gör mig obenägen att be honom byta arbete. Sen kommer jag från en familj där både min pappa å styvpappa har arbetat på samma sätt som min man gör (äpplet faller inte långt från trädet uppenbarligen) så tycker jag inte att det i teorin verkar så jobbigt. Men det vet man ju inte förän efteråt...

Vi har diskuterat det fram och tillbaka och han säger att om jag tycker att det blir för ansträngade att han ska vara borta som han är nu sen, då byter han arbete. Så vi får väl se... just nu är ju största problemet hur vi ska lägag fram det till biomamman

Igår fick min man äntligen ändan ur vagnen och tog upp diskussionen om att ha dottern varannan vecka. Vilket biomamman efter först ha protesterat vilt insåg att om det  kanske är bäst för dottern och det i sig inte gör någon skilland på antal dygn som vi har dottern i månaden så är det värt att prova.

Så i fortsättningen så blir det jag som hämtar henne på dagis varannan onsdag (då jag är ledig de dagarna) så nu blir det mer "egen tid" för oss att hitta på saker.
Och hon blir här en lite längre period åt gången, vilket förhoppningvis leder till att det blir lite lugnare.

Känns jättebra att det blev gjort till slut, så hon inte blir att sätta det i samband med födseln av hennes syskon i mitten av sommaren!

Har inget vettigt att lägga till mer än att även min son är likadan, och i hans fall så är inga extra föräldrar inblandade alls. Det kommer att bli bra, men det tar ju sin tid innan det blir det. Men tanke på att det går bra när du är ensam med henne och ni har en bra relation så är det nog mest en åldersgrej. Att det är främst pappa som duger när ni är själva är nog helt enkelt så att det är han som är den biologiska föräldern (om du förstår hur jag menar).
I vårt fall så byter sonen favorit mellan varven (och beroende som har bäst saker att erbjuda

Jag tror att det helt enkelt ligger i att de insett att det går att spela ut den ena föräldern när båda är närvarande och att det är lättare att få som man vill då.