Transsexuell 'FTM' med lite funderingar...

Hej.

Efter att ha läst ditt inlägg kände jag att jag var tvungen att skapa ett konto och skriva ett svar även om jag kanske inte direkt kan vara till mycket hjälp eftersom jag bara kommit en aning längre än dig i processen.
Själv är jag MtF men hade jag skrivit ett inlägg hade min historia sett nästan likadan ut som din.

Jag minns knappt något av min barndom men så länge jag kan minnas har jag tänkt att "Jag önskar att jag var en tjej.", varenda dag så länge jag kan minnas har tankarna återkommit men eftersom jag är mästare på att ignorera jobbiga tankar har det bara varit som en tom önskan. Fram tills för ett år sen, strax innan sommaren.

Vid den tidpunkten gick jag redan i terapi för depression så de första jag berättade det för var min terapeut och min psykiatriker. Insikten kom ett par dagar innan min nästa planerade tid för terapi då jag satt och skummade trådar på ett forum och snubblade över en diskussion kring transsexualitet med ett par länkar som jag kollade upp. Plötsligt förstod jag vad som var fel och medan jag läste vidare och följde länkar till alla möjliga andra sidor så mailade jag min terapeut och sa att jag eventuellt hade något att ta upp vid nästa tillfälle (så att jag inte skulle kunna fega ur och bara inte ta upp det) och när tillfället kom så var jag säker på att det här var rätt och jag var tvungen att ta tag i det.

Jag vet inte hur det känns för dig men för mig var det det mest skrämmande jag någonsin har gjort och dessa var ändå människor jag har fört terapeutiska samtal med under en längre tid och som jag kände att jag kunde lita på. Själva avslöjandet kändes som att springa rakt genom en tegelvägg. Det var som om min hjärna hade fått en smäll och alla tankar hade trillat ut men som tur var hanterade de det väldigt bra och min psykiatriker kontaktade specialisten inom det här området på sjukhuset här åt mig efteråt.

Har du kollat upp vem som är specialiserad på  transsexualitet vid ditt sjukhus? Det är knappast nödvändigt men jag kände iaf att det var en trygghet att veta vem det var jag sökte innan jag tog kontakt och inte bara mitt ärende eftersom jag inte gärna ville dela med mig av det till eventuella växeloperatörer etc.
För mig tog det 6 månader att få den första kontakten och vi har nu träffats fem gånger totalt, jag har ännu inte fått börja med hormoner etc. då specialisten tycker att vi ska ta itu med en del andra saker först vilket jag förstår men det är förstås frustrerande.

Jag förstår verkligen hur du menar med att du känner dig mindre splittrad. Så länge jag kan minnas har jag haft självmordstankar, de har alltid legat i bakhuvudet som en utväg ifall det blir för jobbigt, men direkt då jag insåg vad det handlade om för mig och accepterade det så försvann de. Jag har inte övervägt att ta livet av mig på ett år nu och känner för första gången hopp inför framtiden.

När det gäller dina frågor och funderingar kan jag inte ge så mycket råd men kanske iaf dela med mig av mina tankar angående det.
Söka hjälp; självklart, som du själv insett och jag hoppas du iaf fått löfte om en tid för en första kontakt och utvärdering nu när jag skriver det här.
När det gäller att komma ut är jag nog inte mycket hjälp, jag har själv inte berättat det för någon men tack vare terapin har jag åtminstone insett varför jag är ovillig att göra det; Mina tankegångar angående när jag skulle berätta för människorna i mitt liv om min transsexualitet har handlat mycket om att jag inte vill göra det innan det har blivit några synliga förändringar men jag har inte kunnat formulera varför. Som du så är jag inte orolig att mina föräldrar, eller ens mina vänner, inte kommer acceptera mig så det är inte problemet utan för mig iaf så handlar det om att jag är rädd för att de ska tycka synd om mig och ljuga för att vara snälla vilket skulle såra mig.
Om du känner att du vill komma ut till din familj så tycker jag personligen inte att du ska känna att du borde vänta tills du har fått en diagnos etc., fundera i så fall på om det är en ursäkt för att vänta med att berätta för dem av någon annan orsak eller om du är rädd att du ska ändra dig och inte kunna få det osagt men om du känner som jag så är det ingen risk för det och jag fick intrycket att vi är ganska lika på den punkten.
Vill du berätta för din familj så att du har någon du litar på och som älskar dig att prata med om det så följ ditt hjärta. Om specialisten du kommer i kontakt med är lika bra som min så kommer dina känslor och din övertygelse att komma fram till dem och du kommer bli "godkänd" så låt inte oron över det stoppa dig från att prata med din familj.

Jag kan fortfarande knappt tänka på något annat. Min nästa tid hos specialisten är om mindre än en månad och jag räknar redan dagarna.

Det var uppfriskande att läsa ditt inlägg. Ursäkta om jag svamlade på och inte svarade på dina frågor, jag svarade mest för att skriva av mig också men jag hoppas det är ok.

Ett väldigt seriöst råd (det är min sambo som skriver, eftersom vårt Glocalnet inte fungerar och jag/han inte kan logga in på Windows mail just nu), (alltså inte kommer åt sitt/mitt eget lösen på Familjeliv!
Du (sambon Magnus som skriver), jag tycker att du ska komma ut NU!!! Du verkar kunna få ett helt fantastiskt stöd av din familj! Säkert förbannat avundsvärt!
Ditt barn är ftf väldigt litet och kommer att ha lättare att "acdeptera" ditt beslut nu än när det är äldre! Din personlighet kommer att bli en naturlig del av dess liv!
Min åsikt är enkel!
Gör det du känner att du  måste göra för att må bra! Du verkar kunna finna stöd hos din familj!
Skit i vad dagispersonalen skulle tycka, de är trots allt bara gäster i ditt liv, och kommer att försvinna om några år!
Du skall leva med dig själv, och din egen identitet resten av livet!
Gå igenom alla psykologiska tester och alla samtal, övertyga de som du talar med så att de blir lika övertygade som du!
Genomför din dröm, din önskan, ditt absoluta behov...och bli en hel människa!
Jag önskar dig verkligen all lycka i ditt beslut, och hoppas att du kan möta framtiden som den du känner att du är, fullt ut!!!