När vet man

Hej!
Lever med min stora kärlek sen över 20år. Vi har tillsammasn 3 underbara barn och borde vara lyckliga men det är vi inte.

Under två år har vi uttalat haft problem med att förhålla sig till varandra. Vi är nog överens om att de började för 10 år sedan men det är först nu vi pratar om det på riktigt. Jag försökte redan då prata men hon ville inte utan sa att vi väntar och ser. Efter att antal försök att prata gav jag upp då det bara skapade irritation. Under tiden har vi haft bra stunder varvat med dåliga.

Vi bråkar nästan aldrig och för utomstående är vi det perfekta paret.

När vi nu börjat prata med varandra så har det kommit upp mycket sårade känslor och förtryckta behov. Vi har gått på familjerådgivning vilket inte gav så mycket då vi aldrig kom ner till de verkliga problemen. Min fru har vid tillfälle nämt att hon inte längre känner sig attraherad av mig. Hon säger att hon i hela sitt liv har gjort allt för att behaga andra och inte sig själv. Hon behöver hitta sig själv. jag gör allt jag kan för att stödja henne i detta men det är tungt. Hon har börjat ta tag i egna behov vilket glädjer mig och jag hoppas att det kan hjälpa oss. Känslan är dock att hon försvinner från mig.

I slutet av förra året bestämde vi oss för att skiljas på hennes initiativ men i sista sekund innan bodelningen så ville hon försöka igen. Jag hade då förlikat mig med situationen och börjat bearbeta att det inte skulle vara vi längre, på sätt och vis såg jag fram emot att börja ett eget nytt liv med förhoppning att kunna bli riktigt lycklig. Vi hann aldrig berätta för barnen så de vet inte. Efter beslutet om skillsmässa sökte vi stöd hos varandra och hade det ganska fint och respektfullt, vi pratade mycket om hur vi skulle kunna göra det så bra för barnen som möjligt och att vi måste fortsätta förhålla oss till varandra så bra som möjligt för att gemensamt klara av att ta hand om våra barn. När vi väl började om på nytt var det omvälvande men ändå glädjande. Ganska snabbt började min fru må riktigt dåligt och gick till psykolog. Där fick hon inte så mycket stöd utan det kändes kallt sa hon. Hon har inte berättat allt men enligt psykologen var hon feg och egoistisk.

Sen dess och även innnan har jag alltid velat prata om våra problem och försöka komma fram till lösningar. För henne sätter jag bara press på henne med min önskan att prata. Hon vill låta det ta tid och se vad som händer. Jag kan inte fråga vad hon behöver av mig utan att hon blir irriterad. 

Jag har under en lång tid oroat mig för att hon varit på väg in i någon slags förälskelse på jobbet efter att ha sett konversationer mellan henne och en kollega där tonen och det som skrevs tyder på att de har något ihop. Jag konfronterade min fru med detta men hon sa att det inte är något utan bara en jargong. Jag har valt att tro henne och försöka släppa det. Tänker att det inte är så mycket värt om jag inte kan lita på henne. När vi nu inte (enligt mig) kommer någon vart så kommer ju tankarna tillbaka, jag blir orolig för att hon är på väg någonstans där inte jag finns med.

Jag behöver bekräftelse på att vi är på rätt väg, jag behöver få en känsla av att hon älskar mig och inte bara stannar kvar för att det är det mest praktiska. Jag är olycklig och dagarna går åt till att grubbla, det påverkar mig så mycket.

Vad kan jag göra för komma vidare? Vad kan jag göra för oss? Ska jag bara vänta och se? När vet jag om det vi klarar av att hitta varandra, borde jag inte känna av det i så fall när vi har pratat och jobbat i nästan två år?