Nannymetoder och aktoritär fostran
Är det bara jag som känner obehag när folk talar om att barn ska lyda? Jag vill inte att mitt barn ska lyda. Inte mig eller nån annan. Jag vill att hon ska lyssna. Kommunicera. Respektera.Jag har märkt ett stort auktoritetsbehov hos människor, ett maktmissbruk som sällan ifrågasätts. Man liksom gör som ens egna föräldrar gjorde, upprepar samma gamla mantran och reflekterar aldrig över VARFÖR man gör som man gör. Barn ska lyda. Punkt. Man metodar och dresserar och håller liv i de gamla mönstrena. Man faller in i en roll. Föräldrarollen.
Och glömmer bort att vara genuin och autentisk.
Ibland kan jag märka att detsamma bubblar upp inom mig i vissa situationer och jag kommer på mig själv med att vara rigid och gammalmodig, för sakens skull liksom; "men vänta lite vad håller jag på med? Varför är det här viktigt att hon lär sig eller gör just det här och just nu?". Och jag får påminna mig själv om att ta ett steg tillbaka och hitta ett nytt tillvägagångssätt.
