Det finns fin hjälp att få!!! Jag fick!!
Hej!!
Jag vill gärna berätta för er om hur jag fick hjälp ur min förlossningsdepprision/lätta psykos!
Att bli förälder har alltid varit så naturligt för mig. Jag har 8 halvsyskon ( jag är äldst ) och har varit barnflicka och passat barn under hela min uppväxt.
När jag träffade Svante och vi pratade om barn var det väldigt naturligt och en fin stor glädje!!
Harry blev till en fantastisk höstafton och magen började växa! Vi var så lyckliga! Graviditeten gick fantastiskt bra och jag njöt ikapp med att magen växte. Harry mådde bra i magen och jag längtade efter att få möta vårt barn!!!
Harry föddes 29 juni och förlossningen var det underbaraste jag varit med om! Mot slutet av förlossningen fick jag Epidrual mot smärtan. När doktorn satte den, sa han....Du kommer få otrolig huvudvärk för det har läckt ut ryggmärgsvätska. Det gör inget sa jag!! Bara lille bäbisen snart kommer!
Harry kom till oss den kvällen och vi var glada att allt gått bra.
SÅ BÖRJADE MIN RESA......
Jag skulle gå på första toabesöket efter förlossningen, PANG sa det i huvudet, en sådan huvudvärk har jag aldrig varit med om, det kändes som om hela huvudet skulle sprängas bort!! Helt otroligt ont gjorde det.
Varför gör det ont?? frågade jag läkaren
Han svarade att det är för att hjärnan har sjunkit lite grand eftersom du saknar lite ryggmärgsvätska, och det är den som gör att du har ont!
Hur länge kommer detta pågå då?? frågade jag
I 2 veckor svarade han.
Okej, det får vara okej, vi har ju fått vår underbara son!!
Vi fick stanna 1 vecka på BB eftersom jag var så dålig! Fick akupuktur, hjälpte inte. Sedan erbjöd dom mig en behandling där man tar blod från armveckat och sprutar in i ryggmärgen för att det ska koagulera i det tomrum som blivit av den avsaknade ryggmärgsvätskan, vilket i sin tur gör att hjärna läggs i rätt läge igen och värken ska försvinna. Jag hade då så ont att jag inte kunde stå upp eller sitta heller för den delen.
Okej sa jag, vi gör det!!
De förskte igen att bedöva mig med EDA, men även denna gång läckte det ut ryggmärgsvätska och behandlingen hjälpte inte! De gjorde det igen 2 dgr senare. Det hjälpte några timmar men värken kom sedan tillbaka!
Sedan brakade det lös. ORDENTLIGT
Jag blev förlamad i ena ansiktshalvan, fick dubbelseende på ena ögat i 4 veckor. Under denna tid blev jag rejält deprimerad och hade en malande oro i kroppen! Jag sov ingenting på 7 veckor. Detta gjorde att jag blev helt knäpp. Min kropp var så slut. Jag blev kallad att göra 2 hjärnröntgen, de visste inte varför jag hade dubbelseende eller ansiktsförlamning.
Det var svårt för mig under denna tid att glädjas över att vara mamma till en underbar Harry. Jag ammade och det gick bra, tog hand om honom så gott jag kunde och väntade bara på att det skulle bli bättre.
Det blev det, allt fysiskt blev bra, jag såg normalt, huvudvärken borta. Men då kom panikångesten och oron.
Som ett brev på posten. Varför??? Nu när allt är över?????
Jag sov fortfarande inte och blev mer och mer desperat! Min kropp skrek att den inte orkade mer. Jag hade alltså utvecklat en konstig känsla av att jag inte ville leva mer!! Usch......min kropp skrek till mig, det är ingen idé att du fortsätter. Men JAG Johanna, ville ju inte dö!!!
Jag försökte med allt möjligt, avslappningsövningar, andningsövningar, sömntabletter mm mm
Det hela slutade med att jag en natt var så färdig att jag ringde min underbara mormor ( mamma hade blivit alldeles till sig just då! ) och sa till henne, mormor jag orkar inte mer, jag vill inte mer!! Vi kom överrens om att jag skulle ringa mamma på morgonen och att vi skulle åka till psykakuten! Herregud, JAG till psykakuten, som aldrig mått dåligt innan i mitt liv.....det var helt surrealistiskt!!
Okej, jag kom dit och fick tala med en fantastisk läkare, Ali, som metodiskt berättade för mig vad som händer när man inte sover....Så det är därför din kropp reagerar som den gör!!
Jag blev inlagd på psyket, på en lugn avdelning med människor som var deppiga, hade förlorat ngn anhörig, barn mm. Det var så skönt att få hjälp, det var de mest fantastiska människor jag hade att tala med på avdelningen. De förklarade för mig varför jag mådde såhär. Och jag började förstå att det fanns hopp. För det trodde jag inte innan.
De erbjöd en behandling som jag vet nu efteråt blivit omdiskuterad, men JAG är nöjd och den hjälpte mig att tillfriskna fort!! ECT behandling fick jag 6 ggr. Det var lite olustig, det var det, men jag kände redan efter första behandlingen att jag fått upp huvudet över vattenytan.
Jag fick en det starka tabletter mot sömnlösheten och började med antidepprisiva.
Pust...det blir långt detta!
Idag, 7 månader efter detta är jag nästan helt återställd. Det blev verkligen inte som jag tänkt mig att bli förälder. Idag är jag otroligt lycklig och jag älskar min underbara lilla Harry som just lärt sig åla! Min fantastiska sambo har funnits där för mig under hela tiden och vi har det så bra!!!
Med denna berättelse vill jag hjälpa er mammor som har eller har haft liknande upplevelser!! Snälla ni, sök hjälp om ni mår väldigt dåligt efter förlossningen,
Psykvården är inte farlig, den är fantastisk!!!!
Jag blev tagen på stor allvar och fick så fin hjälp!!!
DET FINNS HOPP!!!!!
Ta hand om er alltid!
Stor Kram
Johanna