Calles matte

Äldre 26 Feb 16:47

23 svar

17-åring som spårar ur totalt

Hur vet man om en tonåring drabbats av depression och vad gör man i så fall?

Situationen kring min mans 17-årige son börjar bli helt ohållbar och vi har ingen aning om hur vi skall hantera den. Det går inte att "nå" honom alls längre och så snart min man försöker prata med honom så får han ett utbrott och sticker hem till sin mamma för att sedan inte höra av sig alls (eller svara på sin pappas kontaktförsök). Han blir allt mer våldsam och kan behandla sin (bio) lillasyster fruktansvärt otrevligt. De små (halv)syskonen börjar också få ta del av hans utbrott och jag är på allvar orolig för att de även skall komma i vägen för honom rent fysiskt.

Samarbetet med mamman är obefintligt tyvärr och det förvärrar ju situationen. Själv känner jag att jag inte orkar länge till på grund av alla konflikter och allt bråk (som jag ändå väldigt sällan är direkt involverad i). Funderar emellanåt på att ta småbarnen och flytta, men det hjälper ju varken min man eller hans store son, det blir bara ett sätt för mig att slippa undan problemen...

abnocto

Äldre 22 Mar 09:53

#11

Det verkar vara väldigt tufft för vissa att vara tonåringar och är man själv inblandad har man det inte lätt. Har själv en som inte är nöjd med något och då säger folk att man ska lyssna och vara uppmuntrande. Hur lätt är det när de inte vill prata och bara är arga och bara strör sina saker omkring sig. Min mammas råd, senast idag, var att jag skulle flytta hemifrån någon vecka och låta tonåringen laga sin egen mat och plocka upp efter sig själv så man själv får vila ut och må bättre. Vet inte om det är godkänt som förälder? Jag är definitivt redo att "ge upp" för att hon inte ska förstöra för alla i hemmet. Låta henne flytta hemifrån så att vi alla får lite lugn o ro och slipper "stå ut" med alla fasoner och raseriutbrott. Och jag kan då tänka mig hur det är för en som är sambo med någon som har en tonåring med problem. Jag är ändå mamma till min och vet inte vad jag ska göra.......

Calles matte

Äldre 26 Mar 14:11

#12

Miamaria77 skrev 2010-03-21 22:36:18 följande:

Kan din man ta en egen helg eller liknande med honom, bjuda på en resa, då kan han inte sticka därifrån och de kjan få möjlighet att prata igenom situationen, eller om inte prata funkar nu så i alla fall får killen tid med sin pappa bara och närhet och uppmärksamhet, då kanske saker kan komma upp som han behöver bearbeta. Lycka till!

Jag har varit inne på nåt i stil med detta, men på ett sätt känns det så fel att "belöna" det hemska beteendet med någonting positivt. Sen handlar det ju lite om ekonomi och praktiska detaljer också...

Calles matte

Äldre 26 Mar 14:15

#13

abnocto skrev 2010-03-22 09:53:16 följande:

Det verkar vara väldigt tufft för vissa att vara tonåringar och är man själv inblandad har man det inte lätt. Har själv en som inte är nöjd med något och då säger folk att man ska lyssna och vara uppmuntrande. Hur lätt är det när de inte vill prata och bara är arga och bara strör sina saker omkring sig. Min mammas råd, senast idag, var att jag skulle flytta hemifrån någon vecka och låta tonåringen laga sin egen mat och plocka upp efter sig själv så man själv får vila ut och må bättre. Vet inte om det är godkänt som förälder? Jag är definitivt redo att "ge upp" för att hon inte ska förstöra för alla i hemmet. Låta henne flytta hemifrån så att vi alla får lite lugn o ro och slipper "stå ut" med alla fasoner och raseriutbrott. Och jag kan då tänka mig hur det är för en som är sambo med någon som har en tonåring med problem. Jag är ändå mamma till min och vet inte vad jag ska göra.......

Ja, att "ge upp" kan nog vara bästa alternativet i vissa fall. Var själv en besvärlig tonåring och fick inte ordning på mitt liv förrän jag flyttade hemifrån (flyttare i och för sig ganska ung) och kom i från allt tjafs och alla bråk. Pratade så sent som idag med en kollega som varit med om samma sak. När man tvingas ta eget ansvar får man lite perspektiv på saker och ting.

Tyvärr är ju inte den metoden tillämpbar på en tonåring som bara blir uppbackad och ompysslad av sin mamma istället när det inte passar att vara hos pappa längre, då faller ju hela idén med eget ansvar...

CatherineDylan

Äldre 26 Mar 14:18

#14

Hans beteende är ett rop på hjälp..
Jag va likadan som honom förr i tiden, då oavsett hur duktig jag va, fick jag knappt nån uppmärksamhet,, så jag började bete mig som en idiot rent sagt, och då fick jag en massa uppmärksamhet..
Hellre någon uppmärksamhet än inga alls..
Men man är väl inte medveten om det då, när man gör som man gör..
För mig blev det kanske lite värre, skadegörelse, främlingsfientlighet, olagahot, snatterier.. ja listan är lång..
Och vad hände då när jag satt i rättegång..
JO MIN MAMMA LA MÄRKE TILL MIG.. och satte sig vid min sida hela vägen igenom.. tog sig tid ifrån jobbet, tog sig tid och pengar och bjöd mig på middag efter på restaurang bara vi 2..

Det kan göra extrem skillnad om pappan är med sonen och engagerar sig i varandra..
Även om sonen har dålig attityd osv.. men det sätter sina spår ändå..
Han kanske inte gillar att familjen är separerad, och de små får "Hans pappas uppmärksamhet"

Det är inte lätt för ett barn/ungdom att gå igenom så stora förändringar såsom små syskon m.m.. speciellt ifrån en annan mamma.
Av egen erfarenhet det som hjälpte mig till slut, va att min mamma tog sig tid.. ba lite tid, men hon gjorde det..
Men ja.. sen växte jag upp, flyttade hemifrån/blev utslängd som 16 för att morsan inte orka med mitt skit m.m.
Men ja, det ska inte behöva gå så lång..

Det är inte belöning för dåligt beteende.. det är mer det som ska vara självklart.. Pappa ska va med sin son!

tuesillevir.blogg.se

anna klara

Äldre 28 Mar 03:54

#15

abnocto skrev 2010-03-22 09:53:16 följande:

Det verkar vara väldigt tufft för vissa att vara tonåringar och är man själv inblandad har man det inte lätt. Har själv en som inte är nöjd med något och då säger folk att man ska lyssna och vara uppmuntrande. Hur lätt är det när de inte vill prata och bara är arga och bara strör sina saker omkring sig. Min mammas råd, senast idag, var att jag skulle flytta hemifrån någon vecka och låta tonåringen laga sin egen mat och plocka upp efter sig själv så man själv får vila ut och må bättre. Vet inte om det är godkänt som förälder? Jag är definitivt redo att "ge upp" för att hon inte ska förstöra för alla i hemmet. Låta henne flytta hemifrån så att vi alla får lite lugn o ro och slipper "stå ut" med alla fasoner och raseriutbrott. Och jag kan då tänka mig hur det är för en som är sambo med någon som har en tonåring med problem. Jag är ändå mamma till min och vet inte vad jag ska göra.......

Jag har oxå varit där, med en tonåring som är jobbig. jag fick tvinga mej själv att tänka "det är bara en period"..... Då, när hon va ca 15 år var inte roliga.

Nu, är hon 20 och har slutat gymnasiet, med ok betyg, säsongsjobbar i fjällen och tar ansvar för sig själv och har vuxit jättemycket!!!! Så skönt!!

MEN, trots att hon är vuxen nu, så, funkar det faktiskt bättre med våran relation när hon inte bor/är hemma.... Låter jättehemskt, men det är så.....Vi pratar flers gånger i veckan, och smsar. Nu har vi inte setts sen dec, hon kommer hem i april,

för att åka igen på en veckas värme i Africa, och jag längtar efter henne.

anna klara

Äldre 28 Mar 04:02

#16

Calles matte skrev 2010-03-26 14:11:56 följande:

Jag har varit inne på nåt i stil med detta, men på ett sätt känns det så fel att "belöna" det hemska beteendet med någonting positivt. Sen handlar det ju lite om ekonomi och praktiska detaljer också...

Min dotters beteende fick henne att åka på läger flera gånger om. (som staten betalade) Som hon rymde ifrån.... Hennes farmos betalade ett ridläger till henne.

Hon fick alltså göra massa roliga saker, som min andra dotter inte fick göra... Känns ju oxå lite orättvist. Fanns ju gånger när jag då gjorde saker med min andra dotter,

för att hon oxå skulle få göra nåt kul (inte i belopp med läger o sånt) men det blev ju fel i slutändan oxå.... hur man än vände o vred på saker så blev det fel...

Håller med om att det känns fel att belöna dumt beteende. Ibland vet man verkligen inte vad som är rätt eller fel.....

SthlmDoe

Äldre 28 Mar 04:05

#17

Prova att uppfostra barnen från början så slipper man problem " tydliga gränser behöver dom flesta tonåringar

anna klara

Äldre 28 Mar 18:07

#18

SthlmDoe skrev 2010-03-28 04:05:33 följande:

Prova att uppfostra barnen från början så slipper man problem " tydliga gränser behöver dom flesta tonåringar

Säg nåt (vi föräldrar med dåligt samvete,) inte redan vet. Smart kommentar

abnocto

Äldre 29 Mar 07:33

#19

Lessen SthlmDoe, jag tror inte på att det är hela lösningen. Du har aldrig hört talas om gener också ? Och hur vet man vad som är rätt när barnen är små och vad man gjorde fel, det kan man diskutera i åratal. OM någon kan tala om vad jag gjort för fel, som alltid fått höra att jag hade så bra hand om barnen när de var mindre, borde ha medalj Och jag har haft regler så de "kräks" på mig och inte hjälpte det heller. Men det är bara att önska dig lycka till som det uppenbarligen gått så bra för, om du nu har barn....med de rätta generna

Calles matte

Äldre 29 Mar 14:55

#20

SthlmDoe skrev 2010-03-28 04:05:33 följande:

Prova att uppfostra barnen från början så slipper man problem " tydliga gränser behöver dom flesta tonåringar

Inte så lätt när man kommer in i familjen först när barnen redan passerat 10 år... Men visst, jag som "utomstående" kan se massor av saker man som förälder kunde ha gjort annorlunda, men inte är det några garantier för att det inte hade blivit problem för det. Och nu är läget som det är, då gäller det att lösa problemen, inte snöa in sig på vems fel det är att det blivit så här, det löser ingenting!

Calles matte

Äldre 29 Mar 15:01

#21

CatherineDylan skrev 2010-03-26 14:18:47 följande:

Hans beteende är ett rop på hjälp..Jag va likadan som honom förr i tiden, då oavsett hur duktig jag va, fick jag knappt nån uppmärksamhet,, så jag började bete mig som en idiot rent sagt, och då fick jag en massa uppmärksamhet..Hellre någon uppmärksamhet än inga alls..Men man är väl inte medveten om det då, när man gör som man gör..För mig blev det kanske lite värre, skadegörelse, främlingsfientlighet, olagahot, snatterier.. ja listan är lång..Och vad hände då när jag satt i rättegång..JO MIN MAMMA LA MÄRKE TILL MIG.. och satte sig vid min sida hela vägen igenom.. tog sig tid ifrån jobbet, tog sig tid och pengar och bjöd mig på middag efter på restaurang bara vi 2..Det kan göra extrem skillnad om pappan är med sonen och engagerar sig i varandra..Även om sonen har dålig attityd osv.. men det sätter sina spår ändå..Han kanske inte gillar att familjen är separerad, och de små får "Hans pappas uppmärksamhet"Det är inte lätt för ett barn/ungdom att gå igenom så stora förändringar såsom små syskon m.m.. speciellt ifrån en annan mamma.Av egen erfarenhet det som hjälpte mig till slut, va att min mamma tog sig tid.. ba lite tid, men hon gjorde det..Men ja.. sen växte jag upp, flyttade hemifrån/blev utslängd som 16 för att morsan inte orka med mitt skit m.m.Men ja, det ska inte behöva gå så lång..Det är inte belöning för dåligt beteende.. det är mer det som ska vara självklart.. Pappa ska va med sin son!

Ja, det är väl den mest naturliga förklaringen. Men det är faktiskt så att min man har varit väldigt engagerad i den här killen. Han springer på möten i skolan, ringer och fixar och trixar, han försöker fixa sommarjobb, han försöker hitta på olika aktiviteter, han försöker engagera sig i fritidsintressen osv. På senare år har det dock varit helt meningslöst och det enda det möjligtvis har resulterat i är skäll, antingen från sonen (som inte är intresserad av någonting alls) eller från hans mamma (som tycker att det inte gör någonting om man skiter i skolan eller inte orkar sommarjobba trots att det kanske är på tiden att skaffa sig lite arbetslivserfarenhet när man är 17 år, som tycker att det är helt ok att en 16 åring dricker öl på skolavslutningen osv osv...). Vad gör man när sonen helt enkelt inte är mottaglig?

CatherineDylan

Äldre 29 Mar 15:30

#22

Calles matte skrev 2010-03-29 15:01:15 följande:

Ja, det är väl den mest naturliga förklaringen. Men det är faktiskt så att min man har varit väldigt engagerad i den här killen. Han springer på möten i skolan, ringer och fixar och trixar, han försöker fixa sommarjobb, han försöker hitta på olika aktiviteter, han försöker engagera sig i fritidsintressen osv. På senare år har det dock varit helt meningslöst och det enda det möjligtvis har resulterat i är skäll, antingen från sonen (som inte är intresserad av någonting alls) eller från hans mamma (som tycker att det inte gör någonting om man skiter i skolan eller inte orkar sommarjobba trots att det kanske är på tiden att skaffa sig lite arbetslivserfarenhet när man är 17 år, som tycker att det är helt ok att en 16 åring dricker öl på skolavslutningen osv osv...). Vad gör man när sonen helt enkelt inte är mottaglig?

Ge inte upp, jag va inte heller mottaglig, min låtsaspappa sa jämnt "Vad vi ens gör, ska du ba förstöra och va arg"
Ge inte upp hoppet, fortsätt visa att ni vill och engagerar er.. även fast ni får skit..
Snacka inte skit om hans mamma framför honom heller, han kommer ju trots allt därifrån..
Jag vet att det låter skumt, men ja.. Mamma tjata jämnt om min far och hur dålig han va.. Då tog jag åt mig, och kände "Tycker hon så om mig" fast jag kommer därifrån..
Man mår bra av lite diciplin och koll, tydligen så bryr inte hans mamma om honom ett skit om hon låter honom röja hej vilt m.m. då är det bra om ni är de som gör det "Stränga" osv..
Han kommer att tänka på det sen, när han "växer upp" han kommer att tacka för att ni finns..
Du bör inte heller ingå i några konflikter med honom.. du är ju trots allt inte hans mamma liksom.. Låt pappan hantera allt det där..
Jag håller tummarna.. det är egentligen en tidsfråga

Mamman mitt i livet

Äldre 1 Apr 17:06

#23

Det är inte lätt att hantera starka negativa känslor hos en nästan vuxen, men omogen, person.

Finns nåt sätt att få igång en kommunikation, så är det alltid bäst.
Annars får man gilla läget och dra sig undan ett tag.
Var rädd om dig.
Sätt krav för vad du orkar och inte orkar.

Och inte beror utbrott alltid på trots, eller att tonåringen
är ohängd, det kan vara psykiska problem också. Tänka på det.
Sök gärna hjälp utifrån.Hjälp att skapa trygghet.

17-åring som spårar ur totalt

INNEHÅLL