"ta du hand om dina barn så tar jag hand om mina" - eller inte?
Igår var min man ledig från jobbet på eftermiddagen och vi åkte till gallerian för att strosa lite. Vi hade lovat barnen att gå en sväng på leksaksaffären och så skulle vi ta en fika och lite sånt.
Maken fastnade i en sportaffär och jag gick med barnen till lekrummet. Det är ett öppet rum med lite leksaker och sånt där det står tydligt att de vill att man som förälder ska vara med sina barn och att man ska plocka undan efter sig.
När jag kom satt en annan mamma där med sina två barn och sen var det två barn där utan förälder, skulle tro att de var ca 3 och 6 år eller något. Dessa barn lekte med dockvagnarna som fanns och körde in och ut ur rummet och även in i butiker. De körde alltså varandra i vagnarna.
Så kom min make efter en stund och vi var kvar i lekrummet för att barnen skulle få leka en stund till och ungefär då kom gallerians väktare och frågade om någon av oss var förälder till de här två pojkarna. Eftersom inte föräldern var där så rörde han sig i området och när pojkarna kom tillbaka så sa han till dem att leka i rummet och inte springa i butikerna. Visst sa de och förklarade samtidigt att ena vagnen gått sönder i hjulet. Vad skulle väktaren göra åt det? Han sa att "ställ den här och håll er här inne nu" så frågade han var deras mamma var och de pekade någonstans långt borta.
Vi såg hur väktaren rörde sig häromkring som för att försöka se när mamman kom tillbaka. Det gick ytterligare ca 10 minuter och under tiden satte sig den stora killen i den andra dockvagnen och tyget sprack. Vi försökte lite försiktigt säga till dem att de inte skulle slänga ner leksaker i rutschkanan, men det struntade de i.
Så kom mamman och hämtade sina barn och min man kunde inte hålla sig utan sa til henne att hon kanske skulle säga till hennes barn eftersom de gjort sönder två dockvagnar och varit ganska vilda. "Ta du hand om dina barn så tar jag hand om mina" var hennes snäsning till svar och så gick hon, och de plockade inte upp minsta lilla grej efter sig. Vi sa verkligen inte till på något hårt sätt utan var väldigt försiktiga, för man vill inte trampa folk på tårna. Men hon bara snäste åt oss och gick!
Vi blev lite chockade, men såg att väktaren följde efter dem när de gick. Så vi antar att han sa till henne och hoppas att hon tog åt sig.
En liten stund senare när vi gick därifrån gick vi förbi den här mamman med sina barn, de satt på en bänk och då fick vi en ilsken blick från henne.
Min reaktion, men jag sa inte det till henne var att "ja, jag tar hand om mina barn, jag har varit här den här kvarten- 20 minuterna eller vad det nu var, men var var du? Tog du hand om dina barn då?"
Ska man inte få säga till? Eller ska man verkligen sköta sitt eget och låta andra sköta sig själva till den grad även om deras barn är lämnade själva så länge och dessutom förstöra saker?
Usch, det här blev långt men jag behövde skriva av mig. Är fortfarande lite chockad över hennes reaktion. jag kan förstå att man kanske inte vill höra att barnen inte uppfört sig, men hon snäste ju direkt, det var som att hon inte ens försökte höra VAD vi sa?